Blogindex – Sida 9 – Jessica Segerberg

Fotograf Jessica Segerberg

”Den sprattlar frenetiskt och skvätter sitt blod och sen försvinner all färg från fjällen. Den blir bara grå.”

Posted on 22 maj 2015 by superadmin

Vi fick vår första fisk. Det hände och det var blod i hela sittbrunnen och Christian skar tonfiskfiléer på ett oergonomiskt men lyckligt sätt. Han har gjort det förr. Det är något självklart över hur han hugger kniven rakt i huvudet på den skimrande gulgröna fisken. Den sprattlar frenetiskt och skvätter sitt blod och sen försvinner all färg från fjällen. Den blir bara grå. Det händer tydligen när den dör.

Jag hade ingen aning.

Christian vet för han rensade sin första fisk som … åttaåring? Föreslår jag men det är förmodligen tidigare. Det är en fiskarsläkt han kommer ifrån och det är sjöbenen han föddes med. Det är så han tajmar vågorna med framfoten i vilken sjö som helst. Jag klumpar runt och känner bara tyngdlagen och inte det viktiga. Känner inte havet. Jag försöker bara gå som vanligt och undvika att trilla men det är inte så man gör det. Man måste förstå vart vågorna slår i kölen och lägga märke till hur båten lutar. Fast undermedvetet.

Vi hade bara ätit nudlar och sockerkaka på hela dagen så vi tog en rå bit av tonfisken. Skar upp i små små bitar och doppade i soja och wasabi. Det luktade sushirestaurang i ett dygn.

Fotograf Jessica Segerberg

”Vi hade inga indonesiska pengar men två veckor på havet gör argumenten väldigt bra och de hade trots allt en affär. Knappt en affär.”

Posted on 20 maj 2015 by superadmin

Henrik balanserar små skruvar på stenarna vid flodkanten. Prydligt. På rad. Han har två i munnen, benen böjda under sig på huk när han blåser på den uppdelade förgasaren. Det är skit i den, som vanligt, det är därför den inte startar och då måste man plocka isär precis allting. Han har gjort det tusen gånger och han stirrar och skruvar och tittar och då tar en hand tag i det blonda håret på hans ben. Han tittar upp från förgasaren och på mannen med handen och så skrattar han. Nickar. Mannen bredvid honom tar på sitt eget benhår och säger

— Black

Och så skrattar han och så skrattar alla. Det är en hel ring av män och barn runt honom. Säkert trettio personer och några sitter i vår uppblåsbara dinge och några flyter i färskvattenfloden för att inte bli överhettade av solen som skapar en liten liten rund skugga runt Henrik.

Det hörs dova dunsar från andra sidan och det är kokosnötterna som faller. Jordan, en 25 åring från den lilla fiskebyn vi råkat besöka, har klättrat upp i en palm med en machete. Vi hjälper till att samla ihop nötterna medan vi väntar på att en av de lite större pojkarna ska komma springandes genom djungeln med verktyg. Jag dricker rakt ur nöten. De har skjutsat oss upp längst med floden för att hjälpa oss fylla på våra dunkar. Efter två veckor ute på havet är förrådet snart slut och vi behöver fylla på. Det är vad vi kroppspråkar till de två männen i kanoten som dök upp precis när vi ankrat. Inga problem, tyckte dom. Inga problem, tyckte vi och sen dog motorn och sen glömde jag mina flipflops. Sandstranden var kolsvart.

Vi hade inga indonesiska pengar men två veckor på havet gör argumenten väldigt bra och de hade trots allt en affär. Knappt en affär. Efter tjugominuters argumenterande med publik kom de fram till att tjugo US dollar betyder fyra stora öl. Det var allt. Förutom paketet med cigg som smakade nejlika, precis som kryddorna som låg och torkade på gångvägen mitt i byn. Nejlikacigg. Vi delade ölen med Jordan och några andra män under ett stort träd i hans trädgård. Sen fick vi fisk och ris och en chiliblandning och sen en promenad genom byn. Där var kyrkan under renovering. Den var nymålat rosa och hade bamburör som ställningar och jag tänkte på pappa och hans målarfirma. Hans metalstänger jag balanserat på.

Fotograf Jessica Segerberg

”Jag är bara spy-sjösjuk två dagar men påverkad hela tiden. Dum i huvudet slow och mitt i detta ska vi lära oss att segla och hålla koll så ingen dör och ingen båt sjunker eller välter eller tar sönder segel”

Posted on 17 maj 2015 by superadmin

Det gungar på ett sätt som gör mig svag. Hinner göra en dubbelmacka och börja skala ett ägg innan jag måste lägga mig ned. Nästa gång hinner jag skära mackan itu, skala halva ägget och dricka lite vatten innan jag lägger mig halvvägs i sängen i fem minuter. Medan jag stirrar upp i taket bestämmer jag mig för att skita i ägget, jag kommer inte orka skala både det och att ta den lilla tallriken upp på däck. Sen kollar jag på horisonten och äter lite lite och det känns bättre.

Jag är bara spy-sjösjuk två dagar men påverkad hela tiden. Dum i huvudet slow och mitt i detta ska vi lära oss att segla och hålla koll så ingen dör och ingen båt sjunker eller välter eller tar sönder segel. Det är inte så allvarligt egentligen, Christian och Henrik har superkoll, men det gör mig stressad över det ultimata. Över att det bara är vi och båten och öppet hav och om något händer så är vi utelämnade till det. Och vattnet är så jävla mörkt och flera tusen meter djupt.

En kväll kommer en liten fågel. Mitt ute i Stilla havet dyker han upp och är så trött att han inte bryr sig om Jonathan som också råkar befinna sig i sittbrunnen. Han stannar ett dygn och dricker vatten och äter inget av det vi försöker ge honom. Han sover istället och vi försöker att inte sätta några knän på honom när vi vinchar och tar upp och ned segel.

Sen är han redo. Då flyger han.

På nätterna har vi nattvakt, tre timmar per person och vi börjar när solen gått ned och slutar när den gått upp. Jag lyssnar på podcast och stirrar upp mot vindgivaren och seglen och ut över himlen och stjärnorna och jag ser så mycket stjärnfall. Varje natt ser jag stjärnfall bara det är månljus och klart och då ställer jag mig upp och får vinden i ansiktet och kollar mot horisonten och följer båten som kastar sig över vågorna.

En kväll kommer delfinerna, de hoppar längst fram i fören och jag tänker på farfar som berättade om exakt samma sak när han var sjöman och åkte till Afrika med fartyg. Hur jag tyckte det var helt otroligt och hur jag fortfarande tycker det när jag nu stirrar ned på dom. Där dyker de. Upp och ned. Leker längst med sidorna och är aldrig själva, alltid i par.

Tänk att det är jag som får se det här.

Fotograf Jessica Segerberg

”Om någon sitter med böjd nacke och stirrar ned i knät på sig själv är det antingen ett rep eller en bok där.”

Posted on 26 april 2015 by superadmin

På den här båten pratar man med varandra. Om någon sitter med böjd nacke och stirrar ned i knät på sig själv är det antingen ett rep eller en bok där.
– Min telefon pajade för … tre månader sen? säger Henrik och rycker på axlarna. Kanske var det ett halvår sen. Ingen bryr sig, han använde den ändå inte. Min har inte haft batteri på en vecka och om den hade haft det vet jag inte vad jag skulle ha den till. Kolla tiden kanske. Nu vet jag nästan aldrig vad klockan är. Bara att jag oftast vaknar innan 08 och att Christian alltid har varit vaken längre för han sitter i sittbrunnen och stirrar ut i havet och dricker snabbkaffe om det inte är slut. Nu är det slut men han mumlar en teori om tidvattnet som inte stämmer och säger

– Men det måste vara inåtström nu, det måste!

Det måste det inte, tycker tidvattnet som är helt knäppt och har slutat följa månen och istället följer solen eller kanske båda. Ingen vet. Allt planerande inför våra dyk blir fucked up och några gånger får vi paddla över rev men det gör inget. Det är en del av det. Dom säger alltid ”det ska inte vara lätt” fast allt är det. Det är så enkelt att andas här, kanske inte varje dag men nästan. Man gör saker som behövs och däremellan pratar man och lagar mat och diskar sin tallrik direkt och sen har man lite tråkigt. Ibland sitter jag längst fram i fören och skriver precis innan det blir mörkt. Försöker ta in att allt ser ut som paradiset jag trodde på som liten. Det och alla bildgooglingar jag gjorde i februari.

Så ser det ut.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Det har gått femton år och jag stirrar på dom igen, känner hamburgesmak i munnen på andra sidan jorden.”

Posted on 20 april 201523 april 2015 by superadmin

Första gången vi dyker tänker jag på McDonalds. När jag var liten hade dom ett stort akvarium med färgglada fiskar som vi alltid tröck våra pommesfingrar mot. Man visste att de fick ont i fisköronen om man bankade men vi gjorde det ändå, det var ju så starka färger, som levande tecknat. Inte som våra gråa fiskar i mörkgröna vattnet i Lidsjön. (Om man låg tyst kunde man se dom under bryggan) Allt var så mycket mer spännande innanför de där glasväggarna.

Det har gått femton år och jag stirrar på dom igen, känner hamburgesmak i munnen på andra sidan jorden.   När jag ser den första hajen snorklar vi i solnedgången. Ja. Solnedgången. Det är så mycket solnedgång det kan bli och vi ser horisonten och det känns fånigt för att det är så överdrivet vackert och harmoniskt och som att jag hittat på det. Som att vi är i ett neonfärgat t-shirt tryck med en delfin som hoppar i siluett. Det finns inga delfiner men hajen är där och vi simmar efter.

Andra gången jag ser en dyker vi med tuber och jag andas jätte fort och stirrar nedanför mig och är faktiskt jätterädd fast jag vet att det inte är någon fara. De är hyfsat små och verkar bara lite halvnyfikna och Christian simmar uppmuntrande förbi. Jag är skeptisk och det bubblar framför masken.

Men så tänker jag på att jag skrev
”Jag har inte varit rädd på länge” till Henrik på facebook för några månader sedan, precis innan jag frågade om jag fick komma ned och segla.

Och han skrev att man inte ska vara rädd men jag håller inte med.

Fotograf Jessica Segerberg

Seglar i Stilla havet

Posted on 08 april 2015 by superadmin

Det tog tre dygn och tre missade flyg för att komma hit. Christian och Henrik har seglat halvvägs runt jorden under 1,5 år och nu dök Jonathan och jag upp. Vi är inte dom första att hänga på i några månader men allt är nytt för oss två. Ingen kan segla. Ingen kan dyka. Ingen vet hur man får ett cruising permit eller vad som gäller när man seglar in i vissa vatten. Vi kan inga knopar, men vi lär oss.

— Ta inte ned konserverna i hytten, vi behöver skölja av dom och ta bort etiketten, säger Christian när vi står med varsin plåtburksfylld kasse.

— Jaha?

— Ibland finns det kackerlacksägg bakom etiketten. Vi skriver på burkarna istället, säger han och pekar ned i en låda med rostiga konserver. Det är tuschbokstäver på båda sidor.

V I T A B Ö N O R
T O M A T S Å S
T O N F I S K
S A R D I N E R

Vissa saker går inte att ha koll på, man måste bara lära sig.

Fotograf Jessica Segerberg

”Bli inte våldtagen o mördad bara”

Posted on 27 mars 201527 mars 2015 by superadmin

Elva meter och en annan siffra i fot. De sa att de skulle segla jorden runt, att de sparat och planerat länge och att det nog började som en fyllegrej. Eller, de hade definitivt börjat som en fyllegrej men nu hade de båt för flera hundratusen och stod i en hamn och svetsade. Jag nickade och lyssnade och hade armbågen på en rostig släpvagn.

Segla över Atlanten och Stilla Havet? Det skulle ta tre år och de hade inte seglat sådär värst mycket innan. Hade mest befunnit sig i Vänern utanför Karlstad om de skulle vara helt ärliga.

Jävla idioter. Det där kommer aldrig gå vägen.

— Does it look OKEY? säger jag och lutar mig in genom den lilla glasluckan.

– yes, säger han och tittar på min axel som trycker mot glaset. Han håller i högen med papper och pass och ställer korta frågor medan han bläddrar.

— You’re going by boat? From? When? How long?

Jag ställer långa.

— I printed out the payment from my internetbank – is that okay as a receipt?

Han svarar

yes

på allt. Det gör mig glad.

Vid hissen står en man och gör röstövningar. När jag är halvägs ned för trappen tar han ett djupt andetag och sjunger Opera. Det ekar i hela ambassaden.

Han håller inte upp dörren på vägen ut. Det gör inget.

I ett och ett halvt år har de seglat nu. Ibland dyker det upp små noteringar och foton i facebookflödet och då minns jag.

Juust ja. Undrar hur det går för dom

Det är bilder på solbrända karlar på en båt. De är verkligen jättebruna, hinner jag tänka medan jag kollar på den lagom stora hajen de håller upp på fotot. Deras tänder ser så vita ut, vitare än hajens. Jag ser det för att de ler så stort.

Fan, om man ändå skulle.

Fotograf Jessica Segerberg

”Men texten på mobilen handlar om arbetsförmedlingen och fas tre och det är skittråkigt och svårt men inte när Roland Paulsen skriver. Inser jag.”

Posted on 12 mars 2015 by superadmin

Pressbilder på Roland Paulsen för bokförlaget Atlas.

Jag får en länk till en artikel på mailen. Läser den i mobilen på tåget och rycker till när ändhållplatsen ropas ut i högtalarna. Fyrtiofem minuters tågresa försvann i berättelsen på skärmen och, alltså.

Ärligt talat tänkte jag bara skumma igenom den för att jag snart ska plåta pressbilder på författaren. Vi kommer mötas på en blöt gata i Lund precis mellan skurarna och jag kommer ha fel telefonnummer och stå intryckt vid en port med kameraryggan för att undvika regnet. Men texten på mobilen handlar om arbetsförmedlingen och fas tre och det är skittråkigt och svårt men inte när Roland Paulsen skriver. Inser jag. Den fastnar i mig. Och det är väl det som är en bra skribent – att allt blir förståeligt och roligt oavsett ämne.

Det går att bygga en historia kring allt, det handlar bara om hur det görs. Läs en recension av ”Vi bara lyder” och se min bild i Svenska Dagbladet här.

Fotograf Jessica Segerberg

ANTECKNING FRÅN BANGATAN IX

Posted on 29 december 201409 januari 2015 by superadmin

Vi köper falafel och vi plankar spårvagn och vi sitter på en stentrapp. Jag tänker att det inte spelar någon roll vad vi gör. Även om vi dansade på Pustervik är det inte vad vi minns när saker är senare. Det är metrarna från Sibylla till elvan. När hon rivit upp en centimeter folie på falafeln och spiller. Direkt. Fast hon tror att det bara träffade marken men jag ser fläcken, vid halsen. Alltid. Det är minutrarna när vi gapskrattar och är böjda på huk över knäna och förstår allt om allt och det runt om.

— Hey girls! What are you up to? Wanna join us? We got alcohol, and we got … other stuff, if you know what I mean. We could have a party!

— No thanks, skrattar vi.

Jag pekar som en cirkel runt oss och säger helt sant

— We’re the party.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

ANTECKNING FRÅN BANGATAN VIII

Posted on 22 december 201422 december 2014 by superadmin

Vi står mitt i gatan men orkar inte tänka på spårvagnen som kommer när som helst. Plockar softbox ur bakluckan och lägger in hennes när hon sätter sig i bilen. Bär upp mikrofon efter att vi kramats och sagt

— okejbra, viseshemmasen.

Jag tänker att vi båda sluddrar till varandra. Klockan är snart natt och vi har jobbat och stressat hela dagen och jag måste spänna musklerna runt ögonen och peka på saker för att greppa tanken.

”Ehh…handbromsen … lägg bara i ettan … den kan fastna.”

Frilanslogistiken som ska ordnas i en stad utan våra skyddsnät. Men vi bygger. Hjälps åt.