Jag visste inte att hon hette Anna-Karin när jag fick smset. Jag kände det som att jag visste allt annat.
Jag hade läst hennes texter i så många år, på bloggen som sedan försvann. På instagram och en snabbis på twitter. På något sätt hittade hon mig alltid och jag hittade henne. Det känns alltid fånigt att prata om saker som händer på internet som något som berör. Det är som att det är mer okej att känna starkt när man upplever något i verkligheten trots att båda situationerna sker i mig.
Men det var viktigt med hennes texter, som att jag väckte delar i mig när jag läste. Som om varje ord låg exakt där dom skulle ligga och det tänkte jag också när jag fick word dokumentet till min mail. Dokumentet som nu är Det vita bläcket och ligger högst upp i min bokhög. Med min bild som omslag och författarporträtt.
Här nedanför är några av skissbilderna vi jobbade fram för att hitta rätt uttryck och rätt stadsvy av Göteborg. Det var ett så sjukt roligt sätt att fota på. Skicka bilder, få feedback och fortsätta i rätt riktning. Och särskilt med en författare vars texter jag läst och fått en känsla av under såpass lång tid. Om ni kommer över Det vita bläcket, läs den. Sug in allt.
Här går den att beställa.
Här går det att läsa ett utdrag.
