Tag Archives: Fotografi

”Vi hade inga indonesiska pengar men två veckor på havet gör argumenten väldigt bra och de hade trots allt en affär. Knappt en affär.”

Morotai_1
Morotai_2

Henrik balanserar små skruvar på stenarna vid flodkanten. Prydligt. På rad. Han har två i munnen, benen böjda under sig på huk när han blåser på den uppdelade förgasaren. Det är skit i den, som vanligt, det är därför den inte startar och då måste man plocka isär precis allting. Han har gjort det tusen gånger och han stirrar och skruvar och tittar och då tar en hand tag i det blonda håret på hans ben. Han tittar upp från förgasaren och på mannen med handen och så skrattar han. Nickar. Mannen bredvid honom tar på sitt eget benhår och säger

— Black

Och så skrattar han och så skrattar alla. Det är en hel ring av män och barn runt honom. Säkert trettio personer och några sitter i vår uppblåsbara dinge och några flyter i färskvattenfloden för att inte bli överhettade av solen som skapar en liten liten rund skugga runt Henrik.

Det hörs dova dunsar från andra sidan och det är kokosnötterna som faller. Jordan, en 25 åring från den lilla fiskebyn vi råkat besöka, har klättrat upp i en palm med en machete. Vi hjälper till att samla ihop nötterna medan vi väntar på att en av de lite större pojkarna ska komma springandes genom djungeln med verktyg. Jag dricker rakt ur nöten. De har skjutsat oss upp längst med floden för att hjälpa oss fylla på våra dunkar. Efter två veckor ute på havet är förrådet snart slut och vi behöver fylla på. Det är vad vi kroppspråkar till de två männen i kanoten som dök upp precis när vi ankrat. Inga problem, tyckte dom. Inga problem, tyckte vi och sen dog motorn och sen glömde jag mina flipflops. Sandstranden var kolsvart.

Vi hade inga indonesiska pengar men två veckor på havet gör argumenten väldigt bra och de hade trots allt en affär. Knappt en affär. Efter tjugominuters argumenterande med publik kom de fram till att tjugo US dollar betyder fyra stora öl. Det var allt. Förutom paketet med cigg som smakade nejlika, precis som kryddorna som låg och torkade på gångvägen mitt i byn. Nejlikacigg. Vi delade ölen med Jordan och några andra män under ett stort träd i hans trädgård. Sen fick vi fisk och ris och en chiliblandning och sen en promenad genom byn. Där var kyrkan under renovering. Den var nymålat rosa och hade bamburör som ställningar och jag tänkte på pappa och hans målarfirma. Hans metalstänger jag balanserat på.

Morotai_3
Morotai_4

”När vi ses ler hon och berättar att hon glömt den vita kragen hemma hos ungarna i morse.”

Segerberg_1

Segerberg_2

Segerberg_3Just nu redigerar jag bilder till den nya hemsidan. Det här är ett frilansjobb jag gjorde för Kyrknytt i oktober förra året.

Linda Ganters ser folk. Hon tittar dom i ögonen och håller kvar. När vi ses ler hon och berättar att hon glömt den vita kragen hemma hos ungarna i morse. Hon klipper till en vit pappbit och passar in den framför spegeln. Linda jobbar i Karlstad och vi träffades under några timmar i höstas när jag plåtade henne för Kyrknytt. Det var en långsam dag trots att vi var på två gudstjänster men det är för att Linda är så lugn. Hon pressar fram tid som inte finns. Hon står stilla, hon pratar klart.

Eftersom jag har pluggat samtidigt som jag gjort frilansjobben har det blivit en del panikkörningar för att hinna åka till värmland. Men det är alltid värt det. Kyrknytt ger nästan alltid spännande bildmässiga jobb och är öppna för att ändra layouten efter bilderna. En sådan jäkla lyx.

Att göra ett nytt urval och känna sig värdelös

Hanga Jag hänger mina bilder på Galleri Kontrast för någon dag sedan. Det här är en timme innan två glasramar for i golvet och blev förstörda. Nu är allt helt och fantastiskt fint.

Det här har varit den mest innehållsrika veckan jag nog någonsin varit med om. Det blev vår, en lillebror föddes, jag bytte ut hela mitt urval och dygnade en hel helg för att hinna printa ut och rama in fjorton nya bilder av sexton. Jag förstår inte hur det kan ta sådan tid. Jag förstår inte hur livet bara kan springa iväg och helt plötsligt är klockan sju på måndagmorgonen och två timmar senare sitter jag och halsar kaffe i en bil påväg mot galleriet. Jag älskar det. Sista sekunden när man lyckas och en kropp så uppe i varv att man tror att hela världen ligger där under dom nya conversen. Fart och puls. Producera och skapa.

Jag bestämde mig för att byta ut mitt urval efter redovisningen, jag fick höra att det var för lite bilder, att det kändes på ett sätt jag inte ville att det skulle kännas och det gjorde mig ledsen. Ledsen för att jag lagt ned så mycket tid och för att jag visste att jag hade bilder. Ledsen för att jag kände mig som en värdelös fotograf.  Möjligen att bristen på sömn som ersatts av stress och prestationsångest de senaste veckorna spelade in ganska mycket. Men det man behöver då är en person som min rumskompis.
Min rumskompis är värdens bästa Mareike Timm. Att hon finns i mitt stall av vänner är ofattbart. Det hon gjorde på gräsmattan utanför stugan var att skratta. Bara skratta, be om ursäkt och skratta igen.

— Värdelös fotograf? Du?

Och så plockade hon fram mina printar. Igen. Gjorde nya urval. Pushade. Tittade. Pratade. Och på en dag eller två hade jag mailat Anna Clarén och frågat om jag fick visa ett nytt urval. Så blev det också.

I morgon är det vernissage och jag kommer dricka vin och skratta. Galleri Kontrast ligger på Hornsgatan 8 i Stockholm, nästan precis vid slussen. Utställningen är så jävla fin.

Ni kommer väll?

 

”Stugan är full med pappåsar fylld med hela jävla skogen”

Matlada

Stekta zucchini strimlor med feta, lax, keso, ruccola och nyponskalspulver. 

Är så jävla trött på projektbilder att jag börjat plåta matlådor. Här är det bara former och färger istället för innehåll och strunt. Fuck innehåll, det behövs sesamfrön på toppen. Åt helvete med historien jag letar fint fönsterljus åt zucchinin. I mitten av examensprojektet ägnade jag en hel förmiddag åt att fota nudelsoppa ståendes på mammas köksbord. Jag ser det som ett sundhetstecken.

Just nu bor jag med människor som har väldigt bra tankar kring mat och kropp. De kan mycket om örter, växter och hur de påverkar kroppen och hela stugan är full med pappåsar fyllda med hela jävla skogen. Minst en gång om dagen plockar Jenny fram nån burk ur nått skåp och förklarar att det mörkgröna torkade är en växt fylld med mineraler.
— Häll bara på kokande vatten och låt stå!

”Det värsta är att hon inte kan tala rent och gå rakt ”

stugan3

Morgon med Mareikes kaffe och en dunderskål mot förkylning. Redigerandes bilder som Martina ska få.

Vi köper kaffe i kartong och tar lillbilen mot någon natur. Svänger in på en väg och hittar en tant med gåstavar. Hon heter Bonde i efternamn för att hennes släkt har varit bönder och det låter ju vettigt. Men nu brukar ingen jorden längre, de jobbar på Nordea istället och hon berättar att hon fått en stroke för ett år sedan. Det värsta är att hon inte kan tala rent och gå rakt och jag säger att det tar ju tid, ett år är inte länge att repareras.

Vi pratar en stund innan hon går hem. Tar stadiga tag med stavarna i leran och vi ser ett dike utan snö. Där sätter vi oss i fyra timmar och pratar makt, sex och män. Allt hänger ihop.