Vi står mitt i gatan men orkar inte tänka på spårvagnen som kommer när som helst. Plockar softbox ur bakluckan och lägger in hennes när hon sätter sig i bilen. Bär upp mikrofon efter att vi kramats och sagt
— okejbra, viseshemmasen.
Jag tänker att vi båda sluddrar till varandra. Klockan är snart natt och vi har jobbat och stressat hela dagen och jag måste spänna musklerna runt ögonen och peka på saker för att greppa tanken.
”Ehh…handbromsen … lägg bara i ettan … den kan fastna.”
Frilanslogistiken som ska ordnas i en stad utan våra skyddsnät. Men vi bygger. Hjälps åt.