Tag Archives: Fotograf Jessica Segerberg

Cyklingen 9



Det var natt och vi fiskade. Erik fick en gädda som hade samma form som en slips och jag lade mig tvärs över aktern och tittade upp mot en vit himmel.

De e som en livsstil hade han sagt.

Jag såg. Jag såg ömheten som var rotad i marken och jag såg den marken som man alltid kliver runt på. Som gör att man sitter fast, att man står stadigt när vinden blåser för man gör det tätt tillsammans. Men utsikten är samma. Den rosa himlen, den persikofärgade, den vita, den grå, man slutar se utsikter om man konstant rör sig i den. Man ser inte utsikten för att man är en del av den.

Det är en familj byggd av hjälpande händer åt andra och varandra, de ställer upp, de finns med sin kunskap och sin muskelkraft och sin omtanke. Den extra tallriken på bordet ifall någon kommer, kaffetåren av pulver, skopan mjölk från hinken mitt på bordet. De sörjer människorna i byarna som går bort, de hjälper grannarna. De matar sina kattungar, fyller skålarna med kall mjölk från korna och de pussar små huvuden. Lyfter bort från borden, ryter till åt hunden. Drar med en hand över pälsmagen. De hjälpts åt med tjuren med kossorna med kattungarna med fåren med lamningen med livet och döden och med jorden.

Ungarna som rusar fram, rustade med fantasin och muskler och att det gör ont när man leker stort men att man reser sig igen. Det är el i stängslet och den känns när man lägger ett grässtrå ovanpå.
Allt finns.
Smärtan hindrar inte från att göra men kanske att plikten gör det.

De e som en livsstil hade han sagt.
Det är som ett liv.








Cyklingen 7


Han drar tungan längst med pinnen och tar fram luppen. Varje årsring syns. Det går att se olika avstånd mellan sträcken, olika perioder där granen fått mer ljus och fukt, och sen har skogen runt om vuxit sig hög och årsringarna har tätnat. Granen har saktat ned. Man kan se historien i pinnen som borrats ut ur stammen.

Magnus är tyst,
sen säger han

”Hundra”

Tystnar igen, stirrar genom luppen. Flyttar fingret långsamt.

”Hundrafemti”

Jag står still i sluttningen.

”Tvåhundra”


Tvåhundrafemti säger han men beräknar att den förmodligen är runt 295 år.

Jag lägger handen mot barken, tittar upp genom grenarna som rakt underifrån bilder en ojämn cirkel mot en blå himmel.

Att bära det i sig. Att i sitt inre ha hela sin historia.

Cyklingen 5


”Jag känner nästan ingen som är som mig”, säger hon.

Vi har panoramavy över en hel skog, som att titta på widescreen medan vi sakta tar oss fram mellan träden. Släpet fullt med timmer som långa streck som skär genom skogen. Timret har hetat träd och träden har haft rötter som har haft förgreningar som strålat ned i jorden men som sedan slutade med det. Bytte namn, blev lagda på hög. Togs hemifrån.
De ska till Gävle.
Jag till Hedemora, egentligen någon annanstans men när Lotta dök upp mellan stammarna så var det så det skulle bli. Man känner direkt när någon är lik. Bär på liknande saker, vill åt samma håll men också något annat.


Dagar senare kommer Leif fråga: Vad är det som får dig att göra det här, vad är det för längtan du bär på?
Och jag sa att jag inte vet.
Men att det är eld, och att Lotta bär på samma.

”Man kan rida runt på stigarna här i en vecka utan att träffa en själ” säger hon.

Hade inte lasten krånglat hade vi inte möts. Hade jag gått upp för grusbacken hade hon hunnit åka.

Lotta, hade hon sagt och sträckt fram handen.
Jessica, sade jag.

Hon berättar att hon ska rida långt nästa sommar. Två hästar, en med packning. Kanske depåer längst vägen.

”Du vet hur det var när man var barn?”
Hon böjer ned överkroppen och håller handflatorna i luften helt vågrätt mot marken.

”Man bara va …. man var nära. Var en del av allt. Jag längtar efter det något otroligt.”

”Jag vet” säger jag.

Jag vet exakt.

Cyklingen 3


Jag ser mig själv uppifrån.
Cyklandes som en pil genom grusvägarna och ingenstans finns människorna med sina hus och sitt sätt. Men djuren. Räven som springer mot mig när jag kommer till asfalten. Svalorna som flyger lågt framför cykeln när regnet väntar. Björnar som finns.

Myggen, knotten, bromsarna. Alla svullnader och bitmärken de lämnar. Jag ger mina hårstrån, mitt mensblod, mitt urin, min sömn, min svett, mina tankar. Jag lämnar spår. Spår från min hemort, från den specifika gatan, till den plats min gammelfarmor växte upp. Jag vet inte varför det är viktigt men det är det. Och jag gör det såhär. Med kroppen. Med alla sinnena.

Det växer fram en rutt, det vävs berättelser och det knyts band och byggs erfarenheter och blandat i det där så gråter jag ibland. Jag gråter när jag ser skogarna och jag gråter när jag ser morfars tvillingbror i portuppgången. Att skogarna är trasiga och att relationer och släktband är det beror på samma saker. Vi stänger av. Slutar känna tillhörigheten, ignorerar banden vi för alltid kommer ha och distanserar oss.

Ibland flyttar vi 150 mil söderut och blir kvar. Och även om ens barn får barn som får barn på den platsen som blev, så kan det fortfarande kännas

kännas som

kännas som att den platsen aldrig blev vår. Att det saknas höjd och vidd och koppling. Att något brast, att vi blev kalhygge. Att vi blev träflisor och lera och söndertrasade bergshällar.

Cyklingen 2


”I huset där jag växte upp
jag föddes där
jag levde där
Jag föddes inte på sjukhus
jag föddes i det huset.

Det finns hela tiden bevis och bekräftelse på att vi alla hänger ihop. En signal att vi alltid korsar varandra. Men vi kan tappa kopplingen.

Hur ska mina barn kunna få kontakt med generationerna innan mig om jag har tappat den?
Vi kan tappa kopplingen till naturen och naturlagarna.

Människan missar att förstå livet.
Hur det är.”

Digital utställning Tumba till Tromsø

Min utställning om cykelresan jag gjorde förra sommaren finns nu digitalt! Vad gör det med en att cykla 258 mil, vilka möten får man längst med vägen, vad händer i huvudet? Bild och text i en, tycker jag, fin kombination.
HÄR finns en länk för att se resten av utställningen.

Jenny Westling: Kallad att bli präst efter ett halvt liv som ateist

”Vid ett gigantiskt köksbord, täckt av teologisk kurslitteratur och gammalgrekiska anteckningar, tillbringar hon vardagarna. Kallad att bli präst, efter ett halvt liv som ateist. Hur blev det så? Det fanns ju ingen skapare, ingen fortsättning, inget gudomligt. Jenny växte upp med akademikerföräldrar och delade deras strikt vetenskapliga syn på tillvaron. Hon stod dessutom gärna på barrikaderna och
predikade sin övertygelse.
– Jag förstod inte hur någon kunde tro på Jesus. Att inte tro var ett medvetet
val. Som tonåring deltog Jenny i konfirmationsundervisning men avstod själva konfirmationen. Och på 18-årsdagen sa hon upp medlemskapet i Svenska kyrkan.
Borglig vigsel och odöpta barn blev en självklar följd. Men så hände något, för tio år
sedan ungefär.” Text av Helena Söderqvist, fortsättning i länken nedan. 

https://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/ateist-journalist-och-reklamare