Vi möts nere på gatan. Hon sitter redan i bilen som jag inte ser för jag letar efter henne i människoform. När hon startar tar hon i så armbågen far åt höger och allt lyser rött på instrumentpanelen och det fungerar varje gång.
Vi köper vietnamesiskt i plastlådor och hon slänger ut bildörren på tomgång när hon ser någon hon pratat med i bastun på gymmet. De kindpussas och säger ”nä, jag har börjat simma istället” och ”sköt om dig”. Och så åker vi till klipporna. Ser Silja Line fartyg glida förbi och jag säger oj vad stor den är och hon säger nä, den är liten, för hon vet saker om skepp. Om hamnar.
Sen äter vi kycklingen och riset och jag fattar inte vad som är skillnaden på det här och thai men det smakar gott. Precis som vanligt. Vi pratar om val och om hur man bor. Jag funderar hur jag ska lösa allt när livet inte ingår i skolan längre och vi pratar om relationer och familjer. Och om kärlek som tar slut och min oro. Sen säger hon;
— För mig, om jag får säga vad jag hör, så låter det bara som att du vill leva. På riktigt leva.
Och jag öppnar munnen och stänger munnen och säger.
— Ja.