Det blåser runt ena sidan av mitt ansikte när jag tittar över hans axel. Där framme är Christian bak på en moppe, jag ser hans blonda bakhuvud. Jonathan så långt fram att jag inte längre vet.
— LYCKLIGA GAATAN DEN FINNS INTE MEEER …
Nu saktar vi ned för det är här asfalten tar slut och blir stora lerhål i marken.
– DEN HAR FÖRSVUNNIT FRÅN VÅÅRA KVARTEEER …
Det är bara en bit, vi har kört här dagen innan, men jag hjälper till och håller balansen med flipflopsen och sen fortsätter jag sjunga för han sjöng på indonesiska för mig och vred huvudet så jag skulle höra bättre.
— TYSTNAT HAR VINDEN …
Han är säkert sextio och jag håller armarna stadigt runt hans mage och ser fiskfjällen på mitt ben. De glittrar till av gatuljusen och affärernas strålkastare. De måste ha suttit där hela dagen för det var i morse jag klättrade upp för fiskebåtskajen och hävde mig upp på knä.
— OCH TYSTNAAT HAR SÅÅNGEN …
Det är mest röda och gula linjer av gatuljusen och det tutas överallt. Tutas för att säga, här kommer jag, eller, akta dig eller ser du mig? Nu svänger mannen med Henrik bakpå upp precis bredvid oss. Henrik ler och jag ler och så kör de om.
Högt över marken svävar betongen.