På den här båten pratar man med varandra. Om någon sitter med böjd nacke och stirrar ned i knät på sig själv är det antingen ett rep eller en bok där.
– Min telefon pajade för … tre månader sen? säger Henrik och rycker på axlarna. Kanske var det ett halvår sen. Ingen bryr sig, han använde den ändå inte. Min har inte haft batteri på en vecka och om den hade haft det vet jag inte vad jag skulle ha den till. Kolla tiden kanske. Nu vet jag nästan aldrig vad klockan är. Bara att jag oftast vaknar innan 08 och att Christian alltid har varit vaken längre för han sitter i sittbrunnen och stirrar ut i havet och dricker snabbkaffe om det inte är slut. Nu är det slut men han mumlar en teori om tidvattnet som inte stämmer och säger
– Men det måste vara inåtström nu, det måste!
Det måste det inte, tycker tidvattnet som är helt knäppt och har slutat följa månen och istället följer solen eller kanske båda. Ingen vet. Allt planerande inför våra dyk blir fucked up och några gånger får vi paddla över rev men det gör inget. Det är en del av det. Dom säger alltid ”det ska inte vara lätt” fast allt är det. Det är så enkelt att andas här, kanske inte varje dag men nästan. Man gör saker som behövs och däremellan pratar man och lagar mat och diskar sin tallrik direkt och sen har man lite tråkigt. Ibland sitter jag längst fram i fören och skriver precis innan det blir mörkt. Försöker ta in att allt ser ut som paradiset jag trodde på som liten. Det och alla bildgooglingar jag gjorde i februari.
Så ser det ut.