Tag Archives: Segla

”Jag tänker att det är storm men när Christian och Henrik pratar om storm så berättar de om nästan åtta meter höga vågor och ‘kommer vi dö nu?’ ”

Storm

Storm_2

Det blir en ministorm. Henrik och Christian står i regnkläder innan någon hunnit inse något alls och sitter bredvid varandra vid rodret. De ser ut som två undulater på en pinne medan de kommenterar vädret och kollar åt alla håll fast inte samtidigt.

— Det där vädret kommer inte mot oss va?
— Neeejdå.

Säger dom och har fel.

Det kommer och ett dygn senare kvittrar dom inte längre. Solen försvinner, det känns som att den aldrig har funnits och sjön blir helt makalös. Det ösregnar konstant och vinden vrider sig hela tiden. Jag tänker att det är storm men när Christian och Henrik pratar om storm så berättar de om nästan åtta meter höga vågor och ’kommer vi dö nu?’. Det här är väl jävligt kasst väder i deras ögon men jag har aldrig varit med om värre.

När jag försöker laga mat lutar det så mycket att det känns som att jag står upp men helt horisontellt. Och när jag kollar ut mot killarna i sittbrunnen och ibland ser horisonten dyka upp mellan gungningarna så kan jag inte fatta hur sne den är. Vad gör världen åt det där hållet?

Jag ligger ned nästan hela tiden med handen som stöd ut mot bordet och bara önskar att det åtminstone ska sluta regna så att det inte ska droppa in överallt. Så det inte är risk för att vi ska halka mitt i lutningen och så att det mörka blöta hörnet av Jonathans säng ska sluta växa. Så att C och H ska slippa åtminstone det, när de kämpar med att dra i alla repen när båten kastas fram och tillbaka. De två är inte gjorda av sten men av de segaste av material. Den envisheten, kapaciteten och uthålligheten de visar en glimt av det här dygnet är förklaringen till att de efter två år kan befinna sig här. Man klarar inte av att segla halvägs runt jorden om man inte sitter inne på de egenskaperna.

Den gråa hinnan över himlen och havet lättar en aning. Något hål i molnen dyker upp och Henrik och Christians ansikten är askgråa och de sluddrar när de pratar. Men det är över nu. Det gick.

I prassliga regnkläder sitter jag i sittbrunnen och känner mig tacksam över exakt allt.

Jessica_Storm

” De sätter oss på rad på en tältsäng framför ett stort träbord och precis till höger hänger en hand ut genom ett galler. Ett riktigt galler, som i cowboyfilmer eller serietidningar när de sätter någon i finkan.”

Det måste ha hänt någon gång mellan följande situationer.

1. Henrik försöker köpa en papegoja för att i hemlighet släppa den fri.

2. Jag förlorar ett antal badmintonmatcher mot lokala tjejer på en grusväg.

Det är i alla fall en polis som sitter och stirrar ned i våra pass när jag kommer tillbaka till killarna som sitter under ett solskydd i den lilla staden Bobong. Han har grå mjukisbyxor, linne och en bekymrad min när han kollar på visumet och jag märker ingenting först – killen har ju mjukisar – och berättar att tjejerna jag spelade mot kan ta oss till en restaurang och sen till dansen, de skulle gå vid tio, vi följer väl med? Sen ser jag att Christian har Viktiga Mappen framme och att Henrik dricker sin öl väldigt bestämt.

Jag ser ingen papegoja i alla fall, lika bra det. Henrik hade sagt

”Jag tar allt ansvar, han kan sitta på en pinne i fören framme hos mig!” när han sett fågeln bli instoppad i en papplåda av en pojke som sen trummade på den.

C_strand

Vi får vandra till stationen med mjukisbyxpolisen. De sätter oss på rad på en tältsäng framför ett stort träbord och precis till höger hänger en hand ut genom ett galler. Ett riktigt galler, som i cowboyfilmer eller serietidningar när de sätter någon i finkan. Jag tittar på den, och på mannen innanför som har en kompis på en stol precis bredvid fast på fria sidan. Nu är det massor av uniformerade poliser på den här stationen och stämningen skulle vara så sjukt trevlig (En av poliserna har en aukustisk gitarr!) om inte mjukisbyxpolisen såg så sträng ut och lärde oss hur man säger tack så mycket. Inte på indonesiska, det kan vi ju såklart redan, utan det lokala sättet precis för den här byn. Alla fyra upprepar orden och vi blir rättade när vi inte kan uttalet på första försöket. Han stirrar på oss och ber sen i tur och ordning om varje persons pass. Christian får resa sig upp varje gång fastän han bara kunde ge alla samtidigt men det här handlar inte om vad som är praktiskt. Det här är vanlig maktutövning. Ett ego som ska få växa.

Inget händer, vi har ju alla tillstånd och papper, men vi får sitta still och se på när han skriver av någonting från våra pass (trots att han har papperskopior) på ett vitt ark. Han har ett sår på ringfingret och det rinner blod längst med det. Där är våra pass. Han märker inget förrän en av de andra poliserna säger till och då tittar han upp och stoppar fingret i munnen och smackar.

Tillslut får vi gå, men först trippar en hel liten familj förbi oss där vi sitter på tältsängen. De ska hälsa på den inlåsta mannen och de står någon meter ifrån oss och pratar lågt och sträcker in händerna. Poliserna verkar inte ha märkt något, de skrattar och gitarrpolisen spelar nu ohämmat. När poliserna i tur och ordning tagit gruppbilder med oss med gallret i bakgrunden meddelar de att det inte blir någon dans för oss, vi får gå och käka middag på en restaurang men sen ska vi bege oss till båten vi kom med. Så är det med det. Jahapp.

Vi får poliseskort till restaurangen och en motorcykel skjutsar oss i förväg, han hinner köra Christian och Jonathan innan vi hunnit fram bara genom att gå. Men då är Christian och Jonathan inte där. Polismotorcykeln har kört dom någon annanstans och det tar en timme innan poliserna och vi lyckas lokalisera och sammanföra vår eskorterade grupp igen.

De är inte så vana vid turister i Bobong. Eller seglare.

”Han är säkert sextio och jag håller armarna stadigt runt hans mage och ser fiskfjällen på mitt ben.”

JS

Det blåser runt ena sidan av mitt ansikte när jag tittar över hans axel. Där framme är Christian bak på en moppe, jag ser hans blonda bakhuvud. Jonathan så långt fram att jag inte längre vet.

 — LYCKLIGA GAATAN DEN FINNS INTE MEEER …

Nu saktar vi ned för det är här asfalten tar slut och blir stora lerhål i marken.

– DEN HAR FÖRSVUNNIT FRÅN VÅÅRA KVARTEEER …

Det är bara en bit, vi har kört här dagen innan, men jag hjälper till och håller balansen med flipflopsen och sen fortsätter jag sjunga för han sjöng på indonesiska för mig och vred huvudet så jag skulle höra bättre.

— TYSTNAT HAR VINDEN …

Han är säkert sextio och jag håller armarna stadigt runt hans mage och ser fiskfjällen på mitt ben. De glittrar till av gatuljusen och affärernas strålkastare. De måste ha suttit där hela dagen för det var i morse jag klättrade upp för fiskebåtskajen och hävde mig upp på knä.

— OCH TYSTNAAT HAR SÅÅNGEN …

Det är mest röda och gula linjer av gatuljusen och det tutas överallt. Tutas för att säga, här kommer jag, eller, akta dig eller ser du mig? Nu svänger mannen med Henrik bakpå upp precis bredvid oss. Henrik ler och jag ler och så kör de om.

Högt över marken svävar betongen.

”Den ser exakt ut som en bomb som någon glömt till havs sedan något gammalt krig, i alla fall i filmerna, i alla fall i mitt huvud”

Knaveck

Hänger knäveck från badstegen i aktern, rufsar håret från schampo i tre knop. Det är flera tusen meter djupt här och det skrämmer mig. Om jag vrider huvudet och tittar ned ser jag bara blått. Det är inte färgen som är läskig, det är det oändliga och jag är klar lagom till att hajbitar tankarna börjar komma. Då böjer jag upp överkroppen och tar tag i nästa steg. Häver mig upp.

Har aldrig haft så låg tröskel för underhållning som nu, läser Harry Potter boken för andra gången på två veckor och en dag ser vi något större än vanligt flyta en kilometer bort. Stor diskussion utbryter, vi ändrar genast riktning åt fel destination men helt rätt underhållningshåll.

— Tänk om det är en livräddningsbåt med massa döda människor i?
— Det kanske är en boj?
— Det är nog massa fisk runt den i alla fall!

Det är en rostig metalltank. Avlång. Vi har ingen aning om vad den har för syfte. Den ser exakt ut som en bomb som någon glömt till havs sedan något gammalt krig, i alla fall i filmerna, i alla fall i mitt huvud och den har krokar under sig och långa linor. Vi vet för att Henrik och Jonathan snorklade dit och sen ville Henrik upp i båten direkt för det såg för läskigt ut. Vi motorerar snabbt förbi den några gånger för att kanske få en fisk men det får vi inte. Sen fortsätter dagen.

Vi ser bara hav.

”Den sprattlar frenetiskt och skvätter sitt blod och sen försvinner all färg från fjällen. Den blir bara grå.”

Fisk_1

Fiske_1

Vi fick vår första fisk. Det hände och det var blod i hela sittbrunnen och Christian skar tonfiskfiléer på ett oergonomiskt men lyckligt sätt. Han har gjort det förr. Det är något självklart över hur han hugger kniven rakt i huvudet på den skimrande gulgröna fisken. Den sprattlar frenetiskt och skvätter sitt blod och sen försvinner all färg från fjällen. Den blir bara grå. Det händer tydligen när den dör.

Jag hade ingen aning.

Christian vet för han rensade sin första fisk som … åttaåring? Föreslår jag men det är förmodligen tidigare. Det är en fiskarsläkt han kommer ifrån och det är sjöbenen han föddes med. Det är så han tajmar vågorna med framfoten i vilken sjö som helst. Jag klumpar runt och känner bara tyngdlagen och inte det viktiga. Känner inte havet. Jag försöker bara gå som vanligt och undvika att trilla men det är inte så man gör det. Man måste förstå vart vågorna slår i kölen och lägga märke till hur båten lutar. Fast undermedvetet.

Vi hade bara ätit nudlar och sockerkaka på hela dagen så vi tog en rå bit av tonfisken. Skar upp i små små bitar och doppade i soja och wasabi. Det luktade sushirestaurang i ett dygn.

”Vi hade inga indonesiska pengar men två veckor på havet gör argumenten väldigt bra och de hade trots allt en affär. Knappt en affär.”

Morotai_1
Morotai_2

Henrik balanserar små skruvar på stenarna vid flodkanten. Prydligt. På rad. Han har två i munnen, benen böjda under sig på huk när han blåser på den uppdelade förgasaren. Det är skit i den, som vanligt, det är därför den inte startar och då måste man plocka isär precis allting. Han har gjort det tusen gånger och han stirrar och skruvar och tittar och då tar en hand tag i det blonda håret på hans ben. Han tittar upp från förgasaren och på mannen med handen och så skrattar han. Nickar. Mannen bredvid honom tar på sitt eget benhår och säger

— Black

Och så skrattar han och så skrattar alla. Det är en hel ring av män och barn runt honom. Säkert trettio personer och några sitter i vår uppblåsbara dinge och några flyter i färskvattenfloden för att inte bli överhettade av solen som skapar en liten liten rund skugga runt Henrik.

Det hörs dova dunsar från andra sidan och det är kokosnötterna som faller. Jordan, en 25 åring från den lilla fiskebyn vi råkat besöka, har klättrat upp i en palm med en machete. Vi hjälper till att samla ihop nötterna medan vi väntar på att en av de lite större pojkarna ska komma springandes genom djungeln med verktyg. Jag dricker rakt ur nöten. De har skjutsat oss upp längst med floden för att hjälpa oss fylla på våra dunkar. Efter två veckor ute på havet är förrådet snart slut och vi behöver fylla på. Det är vad vi kroppspråkar till de två männen i kanoten som dök upp precis när vi ankrat. Inga problem, tyckte dom. Inga problem, tyckte vi och sen dog motorn och sen glömde jag mina flipflops. Sandstranden var kolsvart.

Vi hade inga indonesiska pengar men två veckor på havet gör argumenten väldigt bra och de hade trots allt en affär. Knappt en affär. Efter tjugominuters argumenterande med publik kom de fram till att tjugo US dollar betyder fyra stora öl. Det var allt. Förutom paketet med cigg som smakade nejlika, precis som kryddorna som låg och torkade på gångvägen mitt i byn. Nejlikacigg. Vi delade ölen med Jordan och några andra män under ett stort träd i hans trädgård. Sen fick vi fisk och ris och en chiliblandning och sen en promenad genom byn. Där var kyrkan under renovering. Den var nymålat rosa och hade bamburör som ställningar och jag tänkte på pappa och hans målarfirma. Hans metalstänger jag balanserat på.

Morotai_3
Morotai_4

”Jag är bara spy-sjösjuk två dagar men påverkad hela tiden. Dum i huvudet slow och mitt i detta ska vi lära oss att segla och hålla koll så ingen dör och ingen båt sjunker eller välter eller tar sönder segel”

Jonathan_1


Det gungar på
ett sätt som gör mig svag. Hinner göra en dubbelmacka och börja skala ett ägg innan jag måste lägga mig ned. Nästa gång hinner jag skära mackan itu, skala halva ägget och dricka lite vatten innan jag lägger mig halvvägs i sängen i fem minuter. Medan jag stirrar upp i taket bestämmer jag mig för att skita i ägget, jag kommer inte orka skala både det och att ta den lilla tallriken upp på däck. Sen kollar jag på horisonten och äter lite lite och det känns bättre.

Jag är bara spy-sjösjuk två dagar men påverkad hela tiden. Dum i huvudet slow och mitt i detta ska vi lära oss att segla och hålla koll så ingen dör och ingen båt sjunker eller välter eller tar sönder segel. Det är inte så allvarligt egentligen, Christian och Henrik har superkoll, men det gör mig stressad över det ultimata. Över att det bara är vi och båten och öppet hav och om något händer så är vi utelämnade till det. Och vattnet är så jävla mörkt och flera tusen meter djupt.

Fageln_1

En kväll kommer en liten fågel. Mitt ute i Stilla havet dyker han upp och är så trött att han inte bryr sig om Jonathan som också råkar befinna sig i sittbrunnen. Han stannar ett dygn och dricker vatten och äter inget av det vi försöker ge honom. Han sover istället och vi försöker att inte sätta några knän på honom när vi vinchar och tar upp och ned segel.

Sen är han redo. Då flyger han.

Jonathan_2

Dack

På nätterna har vi nattvakt, tre timmar per person och vi börjar när solen gått ned och slutar när den gått upp. Jag lyssnar på podcast och stirrar upp mot vindgivaren och seglen och ut över himlen och stjärnorna och jag ser så mycket stjärnfall. Varje natt ser jag stjärnfall bara det är månljus och klart och då ställer jag mig upp och får vinden i ansiktet och kollar mot horisonten och följer båten som kastar sig över vågorna.

En kväll kommer delfinerna, de hoppar längst fram i fören och jag tänker på farfar som berättade om exakt samma sak när han var sjöman och åkte till Afrika med fartyg. Hur jag tyckte det var helt otroligt och hur jag fortfarande tycker det när jag nu stirrar ned på dom. Där dyker de. Upp och ned. Leker längst med sidorna och är aldrig själva, alltid i par.

Tänk att det är jag som får se det här.

Christian_1

”Om någon sitter med böjd nacke och stirrar ned i knät på sig själv är det antingen ett rep eller en bok där.”

On_1
Segla_2

På den här båten pratar man med varandra. Om någon sitter med böjd nacke och stirrar ned i knät på sig själv är det antingen ett rep eller en bok där.
– Min telefon pajade för … tre månader sen? säger Henrik och rycker på axlarna. Kanske var det ett halvår sen. Ingen bryr sig, han använde den ändå inte. Min har inte haft batteri på en vecka och om den hade haft det vet jag inte vad jag skulle ha den till. Kolla tiden kanske. Nu vet jag nästan aldrig vad klockan är. Bara att jag oftast vaknar innan 08 och att Christian alltid har varit vaken längre för han sitter i sittbrunnen och stirrar ut i havet och dricker snabbkaffe om det inte är slut. Nu är det slut men han mumlar en teori om tidvattnet som inte stämmer och säger

– Men det måste vara inåtström nu, det måste!

Det måste det inte, tycker tidvattnet som är helt knäppt och har slutat följa månen och istället följer solen eller kanske båda. Ingen vet. Allt planerande inför våra dyk blir fucked up och några gånger får vi paddla över rev men det gör inget. Det är en del av det. Dom säger alltid ”det ska inte vara lätt” fast allt är det. Det är så enkelt att andas här, kanske inte varje dag men nästan. Man gör saker som behövs och däremellan pratar man och lagar mat och diskar sin tallrik direkt och sen har man lite tråkigt. Ibland sitter jag längst fram i fören och skriver precis innan det blir mörkt. Försöker ta in att allt ser ut som paradiset jag trodde på som liten. Det och alla bildgooglingar jag gjorde i februari.

Så ser det ut.

Segla_1

”Bli inte våldtagen o mördad bara”

farmor_1_orange


Elva meter och
en annan siffra i fot. De sa att de skulle segla jorden runt, att de sparat och planerat länge och att det nog började som en fyllegrej. Eller, de hade definitivt börjat som en fyllegrej men nu hade de båt för flera hundratusen och stod i en hamn och svetsade. Jag nickade och lyssnade och hade armbågen på en rostig släpvagn.

Segla över Atlanten och Stilla Havet? Det skulle ta tre år och de hade inte seglat sådär värst mycket innan. Hade mest befunnit sig i Vänern utanför Karlstad om de skulle vara helt ärliga.

Jävla idioter. Det där kommer aldrig gå vägen.

Pappa_1_orange

Does it look OKEY? säger jag och lutar mig in genom den lilla glasluckan.

yes, säger han och tittar på min axel som trycker mot glaset. Han håller i högen med papper och pass och ställer korta frågor medan han bläddrar.

You’re going by boat? From? When? How long?

Jag ställer långa.

I printed out the payment from my internetbank – is that okay as a receipt?

Han svarar

yes

på allt. Det gör mig glad.

Vid hissen står en man och gör röstövningar. När jag är halvägs ned för trappen tar han ett djupt andetag och sjunger Opera. Det ekar i hela ambassaden.

Han håller inte upp dörren på vägen ut. Det gör inget.

Mamma_orange_1

 

I ett och ett halvt år har de seglat nu. Ibland dyker det upp små noteringar och foton i facebookflödet och då minns jag.

Juust ja. Undrar hur det går för dom

Det är bilder på solbrända karlar på en båt. De är verkligen jättebruna, hinner jag tänka medan jag kollar på den lagom stora hajen de håller upp på fotot. Deras tänder ser så vita ut, vitare än hajens. Jag ser det för att de ler så stort.

Fan, om man ändå skulle.

 

 

Pappa_2_orange