Blogindex – Sida 10 – Jessica Segerberg

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Det är bara en jävla bild. Herregud, jag har bråttom – hinner jag tänka innan jag kommer på att det ju aldrig är bara en jävla bild.”

Posted on 17 december 201417 december 2014 by superadmin

Kan det vara fyra meter upp? Kanske mer tre och ett halvt.

Ligger med armarna och benen rakt ut på golvet, ögonen riktade mot taket och ett helt knallrosa ansikte. Vissa blir röda när de sprungit men jag blir neonrosa.

Springer för att allt går så fort runt om mig. Veckan rusar fram, stressar till spånmöten för framtida projekt, fotar omslag till tidning med blixtar och två assistentvänner, hoppar in på GP, åker till Trollhättan för att fota fem sidor för nån annan. Nästa grej. Nästa jobb. Nästa plats.

Byt fokus. Byt fokus. Anteckningarna på mobilen växer och jäser över.

”tänk på – detalj, förslag på omslag!”

Öppnar fönstret. Lägger mig på golvet igen. Det trillar ned luft och jag blir kall på ryggen.

Det här jobbet handlar så sjukt mycket om att ställa om. Ställa in, förstå ramarna, förstå hur jag ska lyckas ta mig till bilderna jag har i mitt huvud och sedan ta in människorna.

Om jag förstår varför tolvåringen tycker det är jobbigt att jag fotar, om jag förstår vad hen behöver för att slappna av och känna sig trygg, så blir bilderna mycket bättre. Jag kanske behöver prata lite först, fråga vad de sysslar med just nu, vad personen heter. Kanske behöver jag bara stå still och inte ta bilder i några minuter för att det inte ska bli sådant fokus på just den personen. Det är kanske uppmärksamheten som är jobbig, eller till och med känslan av att man vill ha uppmärksamhet men inte fick den från början och absolut inte vill be om den. Stoltheten. Och därför beter man sig tvärtom.

Ibland känns det som hittepå psykologi men jag söker alltid efter förklaringar. Det kräver mer energi att analysera varför människor beter sig på vissa sätt än att bara leta efter ljuset, kompositionen och rätt vinkel och uttryck. Jag orkar inte alltid det. Ibland blir jag sur på att personen inte bara SLAPPNAR AV lite. Det är bara en jävla bild. Herregud, jag har bråttom.

Hinner jag tänka innan jag kommer på att det ju aldrig är bara en jävla bild. För ibland får jag känslan av att jag rånat någon när jag rusat fram, plåtat och stuckit lika fort. Då tog jag inte ansvar för vad personen kände efteråt. Jag vill att den ska ha en bra upplevelse av mötet, se att jag såg vem du var. Inte bara genom linsen.

Och jag vet ju att det här är krav som nästan aldrig går att uppfylla, men det är en riktning åt vilket håll jag vill jobba. Se människor genom kärlek. Faktiskt. Hur fånigt det än må låta.

Fotograf Jessica Segerberg

Anna Charlotta Gunnarsson: Nominerad till augustpriset!

Posted on 03 november 201429 oktober 2014 by superadmin

Pressbilder på Anna Charlotta Gunnarsson för bokförlaget Atlas.

Låren kliade av gräset. Solen var påväg ned men det var den försommardagen i Karlstad jag sträckläste Anna Charlottas bok. Popmusik rimmar på Politik är nu nominerad till augustpriset i Årets svenska fackboks kategori.

När vi sågs tejpade jag upp ett lakan på en dyr tapet och var nära på att välta en moppe i en hall. Tapeten stannade kvar på väggen, moppen blev flyttad och vi fick bra bilder.

Jag älskar hennes helt självklara attityd. Vilken queen. Närvarande och inborrande blick.

På baksidan av boken står det ”I 37 korta kapitel berättar Anna Charlotta Gunnarson både lätt och lättsamt varför popmusik är en pålitlig barometer över det politiska klimatet – och det kan lika gärna handla om Ebba Gröns ”Die Mauer” som aktivism inom Eurovision song contest.”

Fotograf Jessica Segerberg

Hur jag skaffade kontorsplats aka brottades med en skitstark tjej i ett industriområde

Posted on 29 oktober 201429 oktober 2014 by superadmin

I september lägger jag handen på dörren till kontorsplatsen jag hyr. Har egna nycklar nu men dörren är upplåst. Dom är där inne. Jag vet för jag hör hur dom skrattar och skickar smöret över bordet. Dom kommer säga heeeeej! när jag tryckt ned det här handtaget och dom kommer le och då gör jag det också. Oavsett stress. Oavsett trafiken.

Hur hittade jag dom här.

Första gången vi ses fotar jag mest män som skadar varandra för Göteborgs-Posten. Dom sitter bredvid mig på pressplatserna och berättar att de lajvbloggar för nån träningssida. Sen rättar den närmsta killen till en krycka och säger att dom också tränar MMA. Jag skrattar och stirrar på nån svettig tvåmeters björn som håller på att bli strypt i buren. Och så skrattar jag igen för jag tror att det är ett skämt.

När Scandinavium töms på folk säger den ena

— Jag lägger till dig på facebook, är det okej? Tror att vi kan göra något bra. I framtiden.

Sen är det sommar och Krister tar av sig skorna. Trycker strumpfötter mot väggen, sjunker ned i fåtöljen och undrar vad det är jag vill. Med fotandet, med hela livet.

Det åskar ute och vi äter sötsak i semestertom lokal och jag rabblar scener ur huvudet. Hur jag vill ha det. Vad jag trivs med. Vart jag presterar bäst. Hur jag vill känna. Sen låser vi dörren och åker av någon anledning och brottas med en skitstark tjej i ett industriområde och då är jag såld. Fast det säger jag inte förrän i september.

Fotograf Jessica Segerberg

Agnes Wold vet hur man har roligt, vilket kan verka som en självklarhet. Det är det inte.

Posted on 14 oktober 201414 oktober 2014 by superadmin

Professorn Agnes Wold hade ett uppmärksammat sommarprat om myter kring kvinnor i augusti. Fotad för Chefstidningen.

Dagarna innan skickar vi sms. Bestämmer plats. Tid för upphämtning och gatuhörn. Jag skriver att bilderna ska illustrera att hon spräcker myter på olika sätt, kanske med en ballong och en nål. Kanske genom att blåsa mjöl på mitt sovrumsgolv och gapskratta, ska det visa sig.

”Visst. Vilken färg på klänningen ska jag ha?”

”Nån som säger don’t mess with me – men som inte är svart eller vitt.”

”Äger inte svarta kläder och hatar vitt!” skriver Agnes och jag svarar att vi kommer komma väldigt bra överens. Vänlig hälsning från turkosa jackan med lila skor.

Men det är inte bara det. Hon har hakan högt. Bröstet fyllt. Kliver raskt in med klackarna i min lilla Opel och slänger gärna en jäkla massa papper om och om igen. Hon vet hur man har roligt, vilket kan verka som en självklarhet. Det är det inte. Att veta att man får leka och ha kul – i alla lägen i livet – är en upptäckt inte många har gjort. Bra Agnes.

Fotograf Jessica Segerberg

Alice Bah Kuhnke: ”Man använder sin egen mall för verkligheten. Den här generationen kommer forma ett eget samhälle …”

Posted on 03 oktober 2014 by superadmin

Alice Bah Kuhnke som då var generaldirektör för Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor.

Får ett sms av mamma.

Alice Bah. Kulturminister!

Yes, tänker jag.

Minns dagen i juni när vi sågs. Jag och Eva på Chefstidningen fångade upp henne för att prata ungt ledarskap men fick så mycket mer än så. Alice får rum att vibrera. Ser mig i ögonen. Skrattar högt och rör vid Eva så fort hon avslutat en mening.

Några av mina favoritcitat från artikeln är:

”Man använder sin egen mall för verkligheten. Den här generationen kommer forma ett eget samhälle där man mycket bättre kan kombinera att arbetsliv och familjeliv, och inte behöva offra det ena för det andra. Det är inte värt att kompromissa med ett gott liv. Trygghet är viktigt och ett bra boende.”

”Min mamma sa alltid att ”det finns många bra saker med dig Alice, och en av de bästa är att du är svart”. Och det har jag alltid burit med mig. Man kan hitta andra svaga sidor hos mig, men min hudfärg har aldrig varit en av dem.”

”Du är väldigt politisk – när blir du politiker?

– När jag kommer ut menar du? Jag har nog blivit uppvaktad från alla politiska partier. Ibland kan jag lockas eftersom det kan vara svårt att vara tjänsteman och inte få uttrycka sina politiska åsikter. Men så ser jag vänner som är politiker och jag ser hur mycket kompromissande och tålamod som krävs, och det är nog inget för mig.”

”Om du skulle ge ett råd till unga, nya ledare vad skulle det vara?

Att lyssna mer än man pratar. Ta kritik och se det som ett sätt att utvecklas. Hitta äldre ledare som kan vara mentor att bolla med. De behöver inte vara i samma bransch, ledarskapet ser likadant ut var du än är. Lyssna på råden.”

Läs hela intervjun här.

Fotograf Jessica Segerberg

”Solen dök upp mellan molnen och det vart så spännande skuggor att jag sakta gled ned tills jag halvlåg på marken och någons skor.”

Posted on 26 september 201428 september 2014 by superadmin

Halv och helmaraton, rullstollslopp, maraton för funktionshindrade och korta lopp för barn. De flesta loppen gick genom centrala Oslo.

I helgen sprang en jäkla massa människor Oslo Maraton. Inte jag. Var fastklämd mellan staket och publik istället – helt självvalt. Solen dök upp mellan molnen och det vart så spännande skuggor att jag sakta gled ned tills jag halvlåg på marken och någons skor.

Det var svett.no (systersajten till grundarna jogg.se) som ville ha känslobilder från start och mål att använda på sidan i framtiden. Fasen vad människor kan prestera. Fasen vad vissa kan se oberörda ut efter 42 kilometer löpning.

Fotograf Jessica Segerberg

”Vi ska inte prata politik i kväll. Men jag vet vart han står och han vet att jag står i skenet av brinnande björkved. Helt rosa.”

Posted on 18 september 2014 by superadmin

— Jag kommer rösta för Sverige i morgon, säger han till nån på håll och jag stänger öronen. Pratar högre om något annat.
— Vi kan inte ta hand om alla som vill hit.

Det är kolsvart runt om oss, september, natten innan valdagen och vi har en underförstådd hemlighet att inte prata politik i kväll. Vi ska äta kräftor. Mycket. Hålla reda på alla tvååringar som tumlar upp för gräset till grusvägen, trillar, gråter och glömmer. Somnar i vagn. Alla bjuder på långfranska för alla har köpt för mycket – en tia styck! – jag ska be honom sjunga den där låten som jag älskar och vi ska ta nubbe vid ett långbord på gräsmattan trots att det är lite fuktigt. Trots att det är lite kallt. Vi ska inte prata politik i kväll. Men jag vet vart han står.

Och han vet att jag står i skenet av brinnande björkved.
Lysande rosa.

— Nämen, där ligger det en plånbok och brinner, skrattar nån och pekar in i brasan.
— Lugn, det är bara ett pass! skämtar en annan.
— Jag har inget pass, säger han.

Våra olika världsbilder. Jag kan inte förklara min. Vi är på varsin ände och jag känner sådan kärlek för honom att det gör ont att tänka på det bruna. Som den svarta soppsäcken dom slängde i elden och sörjan som smälte på botten, vill helst bara se lågorna. Jag tänker på den där låten som handlar om kossor som äter för mycket hö istället. Som stegrar och stegrar och tillslut skriker alla för full hals och jag gapskrattar och tycker att det är så roligt. Som ett barn. Kanske bara som människa.

Kanske måste man alltid se den människan. Kanske är det där faran ligger – att inte älska någon, att klumpa ihop. Avisa. Det är vad främlingsfientliga vill och det är vad jag vill. Jag vill klumpa ihop flera hundra tusen människor som röstar på ett parti som vill klumpa ihop flera hundra tusen människor som kommer nån annanstans ifrån.

Hämtar bilen dagen efter. Solen skiner. Allt är ljust och brasan ryker bara nu. Grå rök upp mot himlen och han säger att han ska köpa pizza och sen åka och rösta.

Jag kramar honom och han frågar vart jag ska åka nu – Stockholm?

— Nä, Karlstad. Sen hem till Göteborg.

Säger gud vad du flänger och sen ler han.

—Sköt om dig nu. Ta det försiktigt.
— Du med.

Fotograf Jessica Segerberg

Anteckning från Island V

Posted on 09 september 2014 by superadmin

Det fanns ett hål i en sten. Någon hade gjort ett. Borrat i berget och upp kom varmvatten från jordens innersta och där satt vi. Fick plats exakt förutom höga knän och Reykjaviks stadsljus i nacken. Havet framför. Ett vanligt villaområde och Emil bodde några blöta steg ifrån.

— Jag måste nog bada. I havet, sa jag. Och gjorde det.

Fotograf Jessica Segerberg

Anteckning från Island IIII

Posted on 07 september 201407 september 2014 by superadmin

— You can’t tell me your name, I’ll forget it in five minutes. No, two, säger Kshama (”The K is silent”) och håller skeden ovanför muggen med soppa. Jag läser bok i hostelköket och hon är den enda som inte rör sig ryckigt. Som inte slänger upp dörren och kastar konserver och dyra bananer på köksbänken. Den enda som går med hela foten i en takt som inte är min.

Uppväxt i Indien, trettio år in the US och nu tillbaka i hemlandet. Arkitekt. 69 år. Pensionerad men volontärjobbar som terapeut på en cancerklinik. Pratar mest med föräldrarna till cancersjuka barn. Eller, förbereder, ändrar hon sig till. Förbereder dom på att mista barn.

— At first it was hard but not now, not any longer.

Så börjar hon hosta. Hostar igen. Pratar ett ord och jag hämtar vatten i mitt glas och hon dricker, säger you’re too kind och fortsätter en historia om en guru som såg hennes aura och visste vad hon jobbade med.

— You know, I’ve been four times in this kitchen and haven’t talked to anyone and now Im talking to you. You see, we have a connection. Why do we have this connection? Why were you getting me that glas of water? It would have been much easier if I did it myself.

Och sen säger hon, mitt i en mening och kanske inlindat i en historia om henne själv, att hon ser om jag inte lyssnar. Och hon säger det precis när jag funderar på fönsterljuset utanför och hur fint det skulle vara om hon skrattade precis där.

Och jag ler och sen släpper jag det. Bilderna i huvudet, planerna för kvällen, frilansjobben som väntar. Börjar lyssna-lyssna istället.

— But okey, whats your name, säger hon innan vi skiljs åt.
— Jessica.
— Do you know why I wont forget your name?
— No.
— It’s my daughters. You see, connection.

Fotograf Jessica Segerberg

Anteckning från Island III

Posted on 05 september 2014 by superadmin

— Hi! I’m a photographer. Can I take a picture of you without your shirt on?
— Eh … okay, säger Rútur.

Vi är på en språkskola och han sitter på en snurrstol framför ett skrivbord med en halvcirkel av alla anställda runt om. Har precis pekat på sin överarm och sagt

— Fjórar klukkustundir …

På sin underarm.

— Sex klukkustundir…

Och människorna har sagt ord jag inte förstår men förstår ändå. De suckar och drar efter andan när ännu en tatuering visas upp. En till på vaden, en under foten. Och den på magen måste tagit jätte lång tid.

Rútur drar av sig tshirten när vi går in i rummet bredvid. Snurrar ett varv.