— Jag kommer rösta för Sverige i morgon, säger han till nån på håll och jag stänger öronen. Pratar högre om något annat.
— Vi kan inte ta hand om alla som vill hit.
Det är kolsvart runt om oss, september, natten innan valdagen och vi har en underförstådd hemlighet att inte prata politik i kväll. Vi ska äta kräftor. Mycket. Hålla reda på alla tvååringar som tumlar upp för gräset till grusvägen, trillar, gråter och glömmer. Somnar i vagn. Alla bjuder på långfranska för alla har köpt för mycket – en tia styck! – jag ska be honom sjunga den där låten som jag älskar och vi ska ta nubbe vid ett långbord på gräsmattan trots att det är lite fuktigt. Trots att det är lite kallt. Vi ska inte prata politik i kväll. Men jag vet vart han står.
Och han vet att jag står i skenet av brinnande björkved.
Lysande rosa.
— Nämen, där ligger det en plånbok och brinner, skrattar nån och pekar in i brasan.
— Lugn, det är bara ett pass! skämtar en annan.
— Jag har inget pass, säger han.
Våra olika världsbilder. Jag kan inte förklara min. Vi är på varsin ände och jag känner sådan kärlek för honom att det gör ont att tänka på det bruna. Som den svarta soppsäcken dom slängde i elden och sörjan som smälte på botten, vill helst bara se lågorna. Jag tänker på den där låten som handlar om kossor som äter för mycket hö istället. Som stegrar och stegrar och tillslut skriker alla för full hals och jag gapskrattar och tycker att det är så roligt. Som ett barn. Kanske bara som människa.
Kanske måste man alltid se den människan. Kanske är det där faran ligger – att inte älska någon, att klumpa ihop. Avisa. Det är vad främlingsfientliga vill och det är vad jag vill. Jag vill klumpa ihop flera hundra tusen människor som röstar på ett parti som vill klumpa ihop flera hundra tusen människor som kommer nån annanstans ifrån.
Hämtar bilen dagen efter. Solen skiner. Allt är ljust och brasan ryker bara nu. Grå rök upp mot himlen och han säger att han ska köpa pizza och sen åka och rösta.
Jag kramar honom och han frågar vart jag ska åka nu – Stockholm?
— Nä, Karlstad. Sen hem till Göteborg.
Säger gud vad du flänger och sen ler han.
—Sköt om dig nu. Ta det försiktigt.
— Du med.
Det är det som varit svårast under denhär valrörelsen, att inse att de som tycker sådär inte är ”dom” som står i motsats till ”oss”, dom är oss. Dom är morföräldrar, vänner och kollegor. Olika grunder att stå på och därför så svårt att diskutera och förklara. Utgångspunkterna är så olika. Ändå på något sätt skönt att veta att vi är fler som står där med tunghäfta med svårigheter att förklara, för när har en någonsin behövt förklara och försvara för någon att vi måste ta hand om varandra?