Det fanns ett hål i en sten. Någon hade gjort ett. Borrat i berget och upp kom varmvatten från jordens innersta och där satt vi. Fick plats exakt förutom höga knän och Reykjaviks stadsljus i nacken. Havet framför. Ett vanligt villaområde och Emil bodde några blöta steg ifrån.
— Jag måste nog bada. I havet, sa jag. Och gjorde det.
— You can’t tell me your name, I’ll forget it in five minutes. No, two, säger Kshama (”The K is silent”) och håller skeden ovanför muggen med soppa. Jag läser bok i hostelköket och hon är den enda som inte rör sig ryckigt. Som inte slänger upp dörren och kastar konserver och dyra bananer på köksbänken. Den enda som går med hela foten i en takt som inte är min.
Uppväxt i Indien, trettio år in the US och nu tillbaka i hemlandet. Arkitekt. 69 år. Pensionerad men volontärjobbar som terapeut på en cancerklinik. Pratar mest med föräldrarna till cancersjuka barn. Eller, förbereder, ändrar hon sig till. Förbereder dom på att mista barn.
— At first it was hard but not now, not any longer.
Så börjar hon hosta. Hostar igen. Pratar ett ord och jag hämtar vatten i mitt glas och hon dricker, säger you’re too kind och fortsätter en historia om en guru som såg hennes aura och visste vad hon jobbade med.
— You know, I’ve been four times in this kitchen and haven’t talked to anyone and now Im talking to you. You see, we have a connection. Why do we have this connection? Why were you getting me that glas of water? It would have been much easier if I did it myself.
Och sen säger hon, mitt i en mening och kanske inlindat i en historia om henne själv, att hon ser om jag inte lyssnar. Och hon säger det precis när jag funderar på fönsterljuset utanför och hur fint det skulle vara om hon skrattade precis där.
Och jag ler och sen släpper jag det. Bilderna i huvudet, planerna för kvällen, frilansjobben som väntar. Börjar lyssna-lyssna istället.
— But okey, whats your name, säger hon innan vi skiljs åt.
— Jessica.
— Do you know why I wont forget your name?
— No.
— It’s my daughters. You see, connection.
— Hi! I’m a photographer. Can I take a picture of you without your shirt on?
— Eh … okay, säger Rútur.
Vi är på en språkskola och han sitter på en snurrstol framför ett skrivbord med en halvcirkel av alla anställda runt om. Har precis pekat på sin överarm och sagt
— Fjórar klukkustundir …
På sin underarm.
— Sex klukkustundir…
Och människorna har sagt ord jag inte förstår men förstår ändå. De suckar och drar efter andan när ännu en tatuering visas upp. En till på vaden, en under foten. Och den på magen måste tagit jätte lång tid.
Rútur drar av sig tshirten när vi går in i rummet bredvid. Snurrar ett varv.
På bussen från flyget hamnar jag bredvid tant. Glasögon ut på nästippen, från Kanada men redan klädd i isländska ylletröjor och vindbitna kinder.
”…and we have free wifi on the bus!” avslutar chauffören och hon utbrister
— Gaaah! I thought I went to ISLAND to get AWAY from it all!
Och jag börjar gapskratta och sen är vi vänner.
Berättar att det är första gången jag reser ensam och nej-jag-är-inte-nervös och ja-det-ska-bli-roligt och reser du mycket? Hon drar en brunfläckig hand upp till hårfästet och säger
— Joo, i år har jag seglat i Karibien, hyrt ett hus i Italien med mina döttrar och nu ska vi vara tio dagar här på Island. Hittills har jag bokat in att vi ska flyga helikopter, hyra en fyrhjulsdriven bil och bada i varmvattenkällor.
Flyttar glasögonen längre upp på näsroten.
— Men förra året, eller var det året innan det? var vi i Nya Zealand och Skottland …och en vecka i Paris.
Och så berättar hon nästan ingenting om jobbet inom ’computer science’ men att allt började när hon gick i pension. Och då stannar bussen. Hon packar ihop sina väskor och jag säger have a nice trip och hon stannar i steget och säger utan att vända sig om
— But speaking of New Zealand … you should really go there.