”I huset där jag växte upp
jag föddes där
jag levde där
Jag föddes inte på sjukhus
jag föddes i det huset.
Det finns hela tiden bevis och bekräftelse på att vi alla hänger ihop. En signal att vi alltid korsar varandra. Men vi kan tappa kopplingen.
Hur ska mina barn kunna få kontakt med generationerna innan mig om jag har tappat den?
Vi kan tappa kopplingen till naturen och naturlagarna.
Människan missar att förstå livet.
Hur det är.”
Grejen med Eva kanske var det här med namnen. Att hon mindes dom och använde dom och sträckte fram sin hand och gav det till alla. Sedan var det blicken. Samma som min lillesyrra gav när jag hade lyft henne i anklarna och lagt ned henne på soffan, så tittar Eva mot alla hon möter. Öppet. Liksom rakt in bakom allt tvivel och skam och förväntan som vi väver in framför våra personligheter.
Men syrran har inte fått alla lager än, och Eva kanske jobbat bort dom, aldrig fått dom. Och det var DET. När man får den blicken så byggs man upp. Syrran har inte fattat kraften i det men Eva har. Eva fattar att om hon ser och tar för givet att de hon möter är goda och vill henne väl, så blir det ofta en självuppfyllande profetia. Man vill vara i ljuset av dom som ser ditt bästa jag. Man vill gärna bli den personen.
— Skulle du kunna … stoppa in huvudet i den här växten?
Folk säger oftast ja. Till att ligga på marken, hoppa från möbler, klättra ut genom fönster, blåsa mjöl över sig själva. Folk säger nästa alltid ja till allt sånt och det gör även Jonnali. Fast vi skriver om henne som Noonie Bao. Artisten och låtskrivaren som har gjort hits till bland annat Avicii och Tove Styrke.
— You can’t tell me your name, I’ll forget it in five minutes. No, two, säger Kshama (”The K is silent”) och håller skeden ovanför muggen med soppa. Jag läser bok i hostelköket och hon är den enda som inte rör sig ryckigt. Som inte slänger upp dörren och kastar konserver och dyra bananer på köksbänken. Den enda som går med hela foten i en takt som inte är min.
Uppväxt i Indien, trettio år in the US och nu tillbaka i hemlandet. Arkitekt. 69 år. Pensionerad men volontärjobbar som terapeut på en cancerklinik. Pratar mest med föräldrarna till cancersjuka barn. Eller, förbereder, ändrar hon sig till. Förbereder dom på att mista barn.
— At first it was hard but not now, not any longer.
Så börjar hon hosta. Hostar igen. Pratar ett ord och jag hämtar vatten i mitt glas och hon dricker, säger you’re too kind och fortsätter en historia om en guru som såg hennes aura och visste vad hon jobbade med.
— You know, I’ve been four times in this kitchen and haven’t talked to anyone and now Im talking to you. You see, we have a connection. Why do we have this connection? Why were you getting me that glas of water? It would have been much easier if I did it myself.
Och sen säger hon, mitt i en mening och kanske inlindat i en historia om henne själv, att hon ser om jag inte lyssnar. Och hon säger det precis när jag funderar på fönsterljuset utanför och hur fint det skulle vara om hon skrattade precis där.
Och jag ler och sen släpper jag det. Bilderna i huvudet, planerna för kvällen, frilansjobben som väntar. Börjar lyssna-lyssna istället.
— But okey, whats your name, säger hon innan vi skiljs åt.
— Jessica.
— Do you know why I wont forget your name?
— No.
— It’s my daughters. You see, connection.
— Hi! I’m a photographer. Can I take a picture of you without your shirt on?
— Eh … okay, säger Rútur.
Vi är på en språkskola och han sitter på en snurrstol framför ett skrivbord med en halvcirkel av alla anställda runt om. Har precis pekat på sin överarm och sagt
— Fjórar klukkustundir …
På sin underarm.
— Sex klukkustundir…
Och människorna har sagt ord jag inte förstår men förstår ändå. De suckar och drar efter andan när ännu en tatuering visas upp. En till på vaden, en under foten. Och den på magen måste tagit jätte lång tid.
Rútur drar av sig tshirten när vi går in i rummet bredvid. Snurrar ett varv.
Cilla Jackert är manusförfattare till bland annat den gamla ungdomsserien S.P.U.N.G. Nu släpps boken ’S.P.U.N.G – tio år senare’ på bokförlaget Atlas. Det här är förlagets pressbilder.
Det första jag tänker är att det kommer bli svårt. Cilla vet vad hon vill och inte och jag vet att jag vill göra Cilla till lags. Det är farligt. Slår det mig, när vi flyttat den första fåtöljen till rätt ljus och jag låst in mig i ett mentalt hörn. Det är inte mitt jobb att vara till lags, det är mitt jobb att göra fina bilder på Cilla Jackert. Det är också mitt ansvar, enligt mig, att ta bilder där hon ser målmedveten, stolt och bra ut. För det är så jag uppfattar henne. Det mentala hörnet är ett ställe bara fyllt av rädsla, prestationsångest och skam som studsar från vägg till vägg. Rädsla som kletar av sig på all kreativitet.
Här vill jag ju inte vara, tänker jag. Och går.
Upp för en isig backe med Cilla istället. Och så blev allt så sjukt trevligt. Backen är hal av alla pulkor och skorna hade klack men vad gör det när man kan halka runt och skratta. Skämta om den ökända författarhanden i ansiktet och prata om ett annat liv. Om böckerna hon skriver som utspelar sig på samma plats som vi går. Sen glömmer jag linslocket vid den där fåtöljen vi flyttade. Får den på posten några dagar senare.
Sångerskan har uppträtt för världens mäktigaste män men den här dagen var hon i Göteborg.
Innan vi träffade sångerskan Maeve O’Boyle från Skottland, hade jag aldrig hört talas om henne. Hon satt framåtlutad i en soffa på Linnégatan och lyste när hon pratade om sin musik. Den där styrkan i ögonen och självklara rösten – den där man dras till. När Maeve var nitton startade hon upp en musikskola i ett fattigare område i sitt hemland, sex år senare drivs det fortfarande och hon betalar alla löner.
Ett gäng som däremot känner till Maeve O’boyle är killarna Barack Obama och Påven Benedict XVI. Hon har uppträtt för båda men den här måndagen knallar vi två in på en bakgård och hittar en stege. Jag har rekat platser medan jag fyllde på parkeringspengar och Göteborgs Auktionsverk har en dörr öppen i en port som är vacker. Jag frågar om jag inte skulle kunna få låna en fin gammal stol – ”den gröna där”- och det får jag. Ibland känns det som att bara man kommer in med rätt energi så säger aldrig någon nej, för att alla vill befinna sig i den kraften. Så är det med Maeve, hon är lätt. Hon driver liksom framåt och när vi plockar ut stolen från auktionsverket så börjar vi skapa bilder tillsammans, det är inte bara jag som tar. Vi greppar var sitt armstöd och genom den enkla handlingen, så är vi ett litet team i några minuter. Vi skrattar och kollar oss omkring runt sopptunnor och hittar nya bakgrunder.
Att ha en endaste liten grej att förhålla sig till – som en stol eller stege – gjorde saken så himla mycket enklare. Jag måste alltid minska ner världen, skapa trängre ramar, för att fatta vad sjutton det är jag håller på med.
Försvarsministern Karin Enström var och besökte några nyblivna GMU:are i Göteborg.
Tre dagar hade de hunnit klä sig i olika nyanser av grönt innan de fick ta i hand med en minister och pressa fram vad de ville med sina liv. Kanske inte helt lätt. Men Karin verkade glad och hennes sekreterare stressad, allt som det bör vara kanske.
Översta bilden till höger blev dragarbild på uppslaget och en i princip liknande bild blev etta (framside bild) på del två. Det var synd, eftersom det i princip är samma bild. Kändes som en stor upprepning i tidningen och jag hade hellre valt den när hon sitter på gräsmattan och snackar med soldaterna på insidan. Där är hon aktiv och något pågår. Och aktiv, alltid så jäkla mer intressant, särskilt om det är en person med makt och en person med makt som är kvinna.
Moa ska börja på estetisk dans, Lovisa på bild och form, Eroll på barn och fritid och den sista Lovisa på teknikprogrammet.
Gymnasielistorna släpptes. Långa listor av namn och klasser, sida upp och sida ned. Det gör tidningen skittråkig, så vi bestämde oss för att hitta lite ungdomar som ska börja på gymnasiet i höst. Och jag fick en dag att leta reda på, intervjua, fota och färdigställa allt. Det är i princip omöjligt att hitta 16 åriga killar en solig dag i augusti. Jag vette fan vart de finns, inte på mcdonalds eller på fik eller på stan eller vid vattnet.
Men så hittade jag fina Eroll, han ska bli polis och satt bredvid sin mamma och syster på busstationen. Tur det.
Eftersom texten handlade om framtiden så skulle bilden mest bara visa hur de såg ut. I alla bilder förutom den översta så hittade jag skuggor som fick bli en extra detalj. Jag tycker att det blev lite mer spännande.
