Category Archives: Fotograf Jessica Segerberg

Anteckning från Vietnam I ”Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.

grotta_1

”He’s a fascist
monster” säger den amerikanska sjuåringen glatt och tittar mig i ögonen så att pannlampan på hjälmen bländar. Vi befinner oss i en grotta några kilometer under jord och verkar vara uppe i en politisk diskussion om det amerikanska valet. Tillsammans med åtta andra har vi fått vada, klättra och simma för att nu käka lunch bland fantastiska stenskulpturer i en grotta som upptäcktes så sent som 2005. Sjuåringen är från San Francisco och reser med sin bror, mamma och pappa i Thailand och norra Vietnam.

Vår sprudlande vietnamesiska grottguide har sagt att han gärna skulle besöka USA, men han måste jobba många år för att ha råd med biljetten. Det är inte som för er, säger han blygt, era valutor är mer värdefulla. Ni får mer för pengarna.
Den andra sonen på nio år råder honom att vänta i alla fall fyra år innan han sätter sig på något flyg till staterna.

”Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar. Vad kan man göra, verkar han tycka och rycker på axlarna. ”America has done som stupid things …i mean
Han vänder sig till vår guide
… we did some stupid things here, right?”
 ”More than stupid.” Avbryter hans fru som jobbar med ’tec’ och ’new software’
 ”Evil things.”
”Yeah, yes we did. Donald Trump will make the world more unstabel. More unsafe” säger han med den självklarhet som det amerikanska språket jämt verkar komma med. Han vänder sig till guiden och säger
”He will make the rich people more rich, and the poor people even poorer”.
 
Vi har alla fått varsin proppad matlåda. Det är ris, stekt ägg, kött och det gröna långa som man får till varje maträtt här. Vi tror det är nån slags lök. Nichlas, vegetarianen, äter pork för första gången på år.

Guiden, som ironiskt nog heter Dong, samma namn som den vietnamesiska valutan, berättar att bara på sista tiden har det hänt att amerikaner sagt att de är från Kanada och senare erkänt att de är amerikaner. Jag hör inte det sista han säger och frågar: varför? Because of the Amerikan war? Som, helt rimligt, Vietnam kriget heter här.

Nej säger han, everything is ok och viftar med handen framför sig. Han upprepar delen om Kanada men svarar inte på frågan. Jag försöker igen: varför ljuger de då?

Amerikanska pappan, som såklart är pedagogisk college lärare, förklarar min fråga ytterligare en gång.
Guiden nickar.

”Because of the bad president”
Säger han sakligt.
”Aah” säger jag och lyser upp matlådan med pannlampan.

”Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos.”

Peter_lemarc_dubbel_web_

Peter Lemarc i sitt vardagsrum


Jag vet precis
vad han menar, när Peter Lemarc sitter barfota på golvet och säger att det är så jäkla stressigt just nu. Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos. Jag redigerar bilder hela nätterna, släpar kameraväskan genom slasken. Vi har samma matthet, jag tror att man ibland blir mentalt avklädd av stress. Det är något fint och ovanligt när man gemensamt tar hand om ett tillstånd och lyckas göra bra bilder. Peter kramar om mig i sin hall, pekar ut rätt riktning att pulsa mot tunnelbanan.

 

Peter Lemarc i sitt LP rum

”Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen.”

Ola_sv_webb

Sveriges pressombudsmans mamma är 89 år gammal. Hon lärde honom läsa med hjälp av serietidningar och nu mailar Ola Sigvardsson och frågar om han inte möjligtvis skulle kunna få köpa den svartvita bilden. Han vill ge den till sin mor och en till sin fru för att ”jag tror inte att någon tagit så fina bilder på mig i något sammanhang”.

Jag tar en printscreen på mailet och lägger i en speciell mapp. Den jag ska kolla i när jag är värdelös och inte förtjänar några fler jobb eller fina möten. Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen. Du vet, när energin var låg. När ens närstående blivit deprimerad och du inte vet hur du ska hjälpa, när katten blev sjuk, när du sov för lite, oroade dig natten igenom. Dom jobben som blev sämre för att du mådde sämre för att du är människa och inte gjord av metall.

Dom gångerna du är tvungen att åka ut på jobb och vara glad och ge energi och övertyga, lysa med ditt innersta för att lätta på ett stelt ansikte – och du egentligen är dränerad. Då kommer pepp-mappen. Däri är ditt bästa yrkesjag. Däri finns energin och kärleken till den du fotade eller bara träffade.

Skaffa en jäkla mapp. Samla alla lovord och fina hurrarop. Du kommer att behöva dom och du kommer glömma dom och du kommer att få kraft av dom.

Ola_4_web

”När man får den blicken så byggs man upp.”

Eva_Loostrom_blog_1

Eva_Loostrom_blog_2


Grejen med Eva
kanske var det här med namnen. Att hon mindes dom och använde dom och sträckte fram sin hand och gav det till alla. Sedan var det blicken. Samma som min lillesyrra gav när jag hade lyft henne i anklarna och lagt ned henne på soffan, så tittar Eva mot alla hon möter. Öppet. Liksom rakt in bakom allt tvivel och skam och förväntan som vi väver in framför våra personligheter.

Men syrran har inte fått alla lager än, och Eva kanske jobbat bort dom, aldrig fått dom. Och det var DET. När man får den blicken så byggs man upp. Syrran har inte fattat kraften i det men Eva har. Eva fattar att om hon ser och tar för givet att de hon möter är goda och vill henne väl, så blir det ofta en självuppfyllande profetia. Man vill vara i ljuset av dom som ser ditt bästa jag. Man vill gärna bli den personen.

Eva_Looström_tearsheet_2_web
Eva_Loostrom_blog_3

Roadtrip: Innan

roadtripp_1

Vi tittar på en buss i Umeå. Det är ett varmt och levande par från Spanien som säljer den. De är noggranna. Har papper på allt. Nybesiktigad, nyss inne på service. Ny olja och nya filter. Inte många mil med tanke på åren. Jag vill stanna i deras lägenhet och sjunka ned i soffan under Frida Kahlo tavlan. De har en liten son med gröna stövlar som rabblar spanska och svenska och jag vill prata mer om hur de hamnade i norra Sverige. Vad frun forskar om i Sydamerika, hur det var att byta land, vilka fördomar de mötte. Vad de lärt sig under de fem åren.

Vi köper den, såklart, med ett uruselt försök till prutning. Klappar en lurvig kattunge innan vi går och kör 67 mil till Stockholm.

 

road


Tre dagar senare
går kopplingen. Reparationen kostar mer än 1/4 av vad vi betalade för hela bussen. Vi sitter utan luft i sängen och säger: vi klarar det. Vi löser det.

Och det är klart vi gör, vårt största ”problem” är att vi vill åka på roadtrip med våra vänner. Det får vi. En sprudlande bilmekaniker från Polen ordnar det. Plus en lampa och plus en sensor av bara farten och han kör oss runt runt på parkeringen för att demonstrera den extremt dyra men välfungerande reservdelen. Jag far runt i baksätet utan bälte.
Sen måste han kolla bromsarna för att en lampa lyser. Vi säger att det bara är en sensor som är knäpp för det sa spanjorerna och han lyssnar inte, vilket såklart är klokt, och hivar upp bilen till taket igen.

roadtripp_2

roadtripp_gruppbild


Bromsarna är helt
okej. Byt nästa år. Sedan lagar han den trasiga sensorn utan att vi bett om det och sen lagar han en lampa och vi står bredvid och ser på koreografin, den som han utför. Hur han öppnar och letar fram nya delar och skruvar och lyfter och puttar bilen så att dörren inte ska ta emot en balk. Han vill att det ska vara rätt. Han vill att det ska kännas bra. Det ska vara en hel bil.

Han har en likadan och ler med hela ansiktet när han visar hur man fäller sätena extra så sängen blir jätte stor och upprepar:

— Mycket bra bil!!

Och jag tänker ja! En mycket bra bil! Och inser samtidigt min smittosamma sjukdom, den positiva synen. Den charmande energin som fyller bröstet, är jag ens till för den här världen, och jag tittar på killen som sitter bredvid mig i den röda spanska bussen och han säger:

— Jag kan ju inte sälja den andra bilen förrän den är lagad. Den läcker olja. Jag kan inte sälja en bil som läcker olja. Det är inte rätt. Och sen väjer han för en igelkott och vi kör asfattiga och möjligen lurade in i solnedgången.

Swedish skateboard midsummer / Varför Marie-Louise Ekman ska åka bräda

swedish_skate_midsummer_1

swedish_skate_midsummer_2_ny

swedish_skate_midsummer_3

 

Jag läser en bok om Marie-Louise Ekman och tänker på skateboard. Det är en bok om olika delar av hennes liv (inte kronologiskt för hon minns inga årtal eller hur saker skedde i förhållande till annat, utan i teman.) och det var nära att jag inte fick låna den eftersom jag blev utslängd från biblioteket av en äldre kvinna som inte jobbade där. I vilket fall, under delen som handlar om SKOLA kastar Marie-Louise ur sig det här citatet:

”… jag kan tycka att gruppen är väldigt viktig. Man får kontakt med jämnåriga som har samma intressen som man själv. Det präglar sättet man pratar på, sättet man umgås på. Under en viss tid av sitt liv är man tillsammans med människor som vill åt ungefär samma håll. Man får ett lugn. Det blir en station som man går till. Man lämnar en massa andra saker. Det absolut viktigaste med en skola är att man träffar jämnåriga som man utvecklar någonting tillsammans med.”

Det är midsommarafton. Vi är åtta personer på ett torp utan midsommarstång men med hembyggd ramp bredvid kohagen. Några har åkt bräda i över tjugo år och andra började förra våren. När det är gränsen till natt har alla utom Ida klivit ur rampen, hon har kämpat med ett trick i flera timmar och hon sätter det närsomhelst. Det syns i hennes ögon och på sättet hon hoppar upp på platån när hon misslyckats. Nu känner hon hur hon ska vrida överkroppen så att resten följer med. Alla väntar med att gå och bada och när hon sätter det i midsommarmörkret så SKRIKER vi.

För de som skejtat i över tjugo år är det ett trick som är basic, men inte för Ida och inte för mig. Vi tas om hand, eller nej, alla tas om hand. Alla får pepp och skrik och hurrarop.

— Känn kanten med stortån, säger Oskar.

— … och flytta bakfoten bara lite längre in så blir det en spänning i brädan, säger Jenny.

När jag åker runt runt i en liten ställning av trä och järn, så byggs jag. Det finns många delar av mig och jag vet inte varför, men alla stärks när jag står på små hjul. Marie-Louise skulle gilla att åka bräda. Särskilt mitt i skogen, särskilt bredvid en kohage.

 

swedish_skate_midsummer_4

swedish_skate_midsummer_5

swedish_skate_midsummer__6

Swedish_skate_midsummer_11

swedish_skate_midsummer_9_dubbel_rgb

Swedish_skate_midsummer_10

Swedish_skate_midsummer_12

Swedish_skate_midsummer_13

swedish_skate_midsummer_7

Lars Winnerbäck ”Gubben, då i den svindlande åldern 25, hette Winnerbäck och sjöng om sånt jag visste väntade.”

Lars_Winnerback_och_Mathias_1_web

Winnerback_1_webb

På skivan som börjat snurra stod det med solen i ögonen med svart markeringspenna och jag tryckte fast silvertejpsfliken igen för att hålla nere locket.

Vad är det för gubbe du lyssnar på hade Pauline sagt en gång. Gubben, då i den svindlande åldern 25, hette Winnerbäck och sjöng om sånt jag visste väntade. Den där brända skivan (förlåt Lars) var en bro. Från badhusbesöken med Pauline sju timmar i sträck och köpa godis i snart blöta pappers påsar. Från lekarna, plocka fram Barbies sista gångerna i smyg. Bron över till det där andra. Som jag inte visste vad det innebar, bara att jag skulle lämna en massa saker för att byta ut dom mot annat, något mer spännande. Något som skulle kännas starkare, så måste det vara. För så kändes det när jag lyssnade på den där killen.

Han skulle komma att följa med hela vägen, tills bron tog slut och en annan tog vid. Såsom det är, vi möter ju alltid nya avgångar och nya delar av att vara människa. Jag skulle under årens lopp sitta med Elin &  Zäta under många regnponchos. I väntan på ännu en konsert för att komma så långt fram som möjligt, för att hastigt kolla på varandra och sjunga med i vissa partier vi visste betydde extra mycket och skrika ut refränger. Hålla om varandra och hoppa högt när våra favoriter kom. Som en länk kopplad till slutet av en barndom, en tonår och ett vuxenliv.

Det här bilderna är publicerad i två delar, först i Hallands Nyheter som ett rep om Lars Winnerbäck & Mathias Gurestams relation och gamla minnen. Sedan som ett rent personporträtt i deras sommarbilaga.

Lars_Winnerback_och_Mathias_2_web

Winnerback_2_webb

Lars_Winnerback_och_Mathias_8_web

FLYTTA III

Flytta_SV

 

Vi flyttar ihop.

Bär och städar och planerar. Åker till Ikea, det är söndag med dåligt väder och bara familjer med hungriga barn, vi har det ändå trevligt. Alltså, har det faktiskt trevligt. Är överens om nästan allt och särskilt en enkel hög hylla i metall som kostar 99:-.

”Jag tänker mycket växter i den” säger han. Copy pastar mina tankar ut ur hans mun

Det är ofta så. Vi stämmer överens om vägen vi ska och de flesta detaljer men ibland slår det mig hur lite jag känner till om den här personen som jag nu inte bara delar en stor samhörighet och kärlek med, utan även en liten lägenhet vid Telefonplan. Kommer det påbörjas en kvävning? När börjar vi begränsa varandra? När startar tävlingen om luft och plats och underliggande pikar? Kommer vi sluta lyfta varandra?

Vi kör runt en sen kväll i industriområden och letar lastpallar i rätt storlek och tjocklek. Vi ska bygga en sängstomme med förvaring under sängen och kanske en soffa på balkongen.

– PALL
– nej för liten
-PALLAR! Massor!  Men dom är för tunna. Fan.
-PA… nä dom var inlåsta.

 

Låter det i bilen på uppdrag. Vi gör mycket saker för att binda samman oss nu. Umgås intensivt. Pratar jämt. Åker iväg på små resor. Jag antar att det är naturligt och jag ser det som en fin sak. Det är nog därför folk kan skaffa barn så fort. För att få det dom tror är det starkaste bandet direkt. Jag tror inte det funkar så. Vi ska ha vilda döttrar i en skejtpark men inte nu.

Nu ska vi ha eurolastpallar. Det är 120 cm långa och än så länge tycker vi att det är en utmärkt bredd att sova två personer på. Det är praktiskt att vara korta tillsammans. Om han bryter benet igen kan jag bära honom till bilen. Eller sjukhuset.

februari: flytta II

Flytta

 

Vi får ta vad vi vill i lägenheten hos en kvinna jag aldrig träffat. Vi behöver köksgrejer, tänker vi, men det är inte sant. Vi kan ha mer köksgrejer. Vi kan ha ett decilitermått i metall som är gulligt istället för ett i plast som sitter på en ring. Så då tar vi det. Och en kapsylöppnare istället för snusdosor när vi får besök. Den ligger i bilen när min bror hälsar på. Vi öppnar ölen med en gaffel.

Hon har två eller mer av allting hon äger, säger dom. Det stämmer. Hon har backups. Jag tänker att hon är förberedd på någonting och vill vara säker på att det som ska finnas finns.

När vi hittar ännu en limeskals skrapare så skrattar vi alla fyra. Till och med där! Limeskals skrapare! Vi tar med den hem. Jag hoppas vi använder den en gång minst. Jag hoppas att vi någon gång använder den.

Alla förutom jag har minnen till olika saker i den här lägenheten. Hörnsoffan som varit med så länge. Nichlas sitter i den på ett kort jag får se. Han hade kritvitt hår och små korta ben.

Bakom en gardin står en kämpande växt. Jag frågar om jag kan ta den med mig. Det får jag för den står på fönsterbrädet när hon hälsar på i våran lägenhet. Vi tar i hand och jag hjälper henne med jackan som är svår att få av i rullstol. Det är en vecka sedan jag övervägde vad som var snyggt i hennes kök.

Skålen där vi serverar salladen är hennes. Jag ser att hon ser och hajar till. Hon säger att det är bra att sakerna används men att det är konstigt. Hon börjar gråta men kan inte hjälpa det. Det är ett helt liv.

Tre timmar senare står vi i korridoren och något lossnar, hon ska precis rulla bort till färdtjänsten ute vid porten och hon börjar prata mer än på hela kvällen. Det är tre månader sedan hon flyttade. Hon saknar sin man så förfärligt. Hon blev så glad när hon kunde ge bort äggkoppar till några som har ett hus utomlands. Det finns inga äggkoppar i Spanien. Man får vara glad över åren som man fick, säger hon och lägger händerna på väskan i famnen.

Den kämpande växten har kvällssol.

FEBRUARI: FLYTTA

Flytta

 


Jag har jättesvårt
att kolla på henne när jag säger det. Viker duken vid tallriken och precis när jag säger

det är nått jag måste berätta

kom servitören fram och frågade om kaffe och dessert. Märker ingen stämning alls. Avbryter senare mitt i och frågar om maten är god. Pastan var för hård och allt egentligen för dyrt men vi säger jättegott. Fast Mickan sa bara ja. Jag säger jättegott för att göra honom nöjd. Och kanske för att göra allt lite trevligare, lite lättare.

Jag ska flytta, säger jag.

Och hon säger att hon anade det.