Tag Archives: Porträtt fotograf Stockholm

+ Christer Gardell och solstolar i Tumba +


När man tittar
ut från fönstret i mitt kontor, vilket är ett extra rum i vår lägenhet i Tumba,  ser man två gjutna grillar på en stor gräsmatta. Om sommaren sitter någon brunbränd människa i solstol. Med böjd rygg drar den stolen och nån bok längre ut från fasaden när skuggan närmar sig. Grillarna används nästan varje dag, någon granne sköter om blomplanteringarna, det finns ett hål i marken där julgranen fälls upp i december av vaktmästar-Fredrik. Jag har persiennerna neddragna när jag redigerar.

På stället vi bodde på innan såg jag rätt in i en annan fasad, en kille i kalsonger som alltid gjorde situps, en grusplan bredvid tunnelbanan som hade kunnat bli en park men istället väntade på sitt bygglov för åtminstone 7:e året i rad. Ibland gick barnen på förskolan dit och plockade tussilago bland stenarna. Gled in genom en öppning i stängslet.

Christer Gardells kontor har utsikt över Humlegården. Personen som brukar ordna kaffebrickan in till Christers rum är sjuk. Den är förberedd, dom vet att vi ska komma. Det blir lite prat mellan dom anställda om vem som ska bära in brickan. Och när, hur brukar det gå till? Reportern får sitta i ett annat rum medan jag kikat runt i lokalerna med kvinnan i receptionen. Innan vi knallar runt ringer hon till Christer och säger att vi är här, jag hör en mansröst svara några meter ifrån bakom en dörr. Hon lägger på och säger att han snart är redo. Vilket jag vet, eftersom jag hörde honom.

Man ser ned på trädkronorna från den lilla kupolen på deras övre våning, där har det skrivits kontrakt med utsikt över träden. Solen skiner rakt in, det måste bli stekhett på sommaren.

Om man googlar Christer så står det att han är en hedge fund manager och när jag googlar vad hedgefond betyder står det på wiki:

”En hedgefond (värdepappersfond) är en fond som tar både korta och långa positioner på värdepappersmarknaden.”

Vilket inte säger mig mycket alls. Vet du om att på hitta.se så finns en liten text som berättar om människorna som bor i varje område? Det är ofta väldigt träffande och tydligt. Något typ av genomsnitt för människorna som bor där, vilken bil som är vanligast, vad folk tjänar, till och med vilka intressen folk har. Typ golf, att gymma, köpa ny elektronik. Ibland, i lite mer medel och överklass så står det att värdepapper är ett stort intresse. Vi skämtar ibland om det där, att man går runt med sina små papper och har det jätte kul. Ungefär som när vi tar med våra brädor och åker i skejtparker.

Jag känner inte att det är kunskap för mig, en värld för mig, men varför inte egentligen? Det jag behöver tänka på inför det här jobbet är vad för roliga effekter av ljuset som man kan skapa om man drar ned träpersiennen och får Christer att huka lite på sig. Att få en bild när han sippar på sitt kaffe, och en när man ser hur han tar plats. Jag tänker ibland att det är mitt jobb att göra folk lite mer mänskliga. Inte alltid, ibland ska dom bara bli fina. Men när det kommer till Christer Gardell, en av Sveriges mest kända finansmän, så kan man ju få försöka. Och det verkar som att han också tänkte så. När jag frågar om han kan hoppa upp i ett konstigt hörn på en köksbänk gör han det direkt. Han föreslår själv att han ska hoppa upp på ett stort mötesbord och jag säger ” Ja!” men kommer sen fram till att det skulle gå sönder. Jag frågar om han kan tänkas sig att ligga under bordet, jag vet inte varför, det kändes bara kul, och för en sekund tycker han nog också det, men ångrar sig.

”Nää, nä, så roligt ska vi inte ha det.” säger han och flinar.

Nästa gång tänker jag, nästa gång ska vi göra något riktigt knäppt.

” Patrik bygger ett torn, som han råkar välta, och kastar sig bakåt så att han försvinner bakom den orangea gardinen.”

 

Två män står på barstolar och diskuterar hur dom ska kasta tredimensionella bokstäver på sin chef. Jag sitter i en soffa med kamera i handen och funderar på varför det alltid blir såhär. Inte varje gång, men ofta, är det liksom en liten stab av folk som har blivit inblandade i fotograferingar jag gör. Jag rycker tag i den ena och den andra som råkar passera på väg till påfylld kaffekopp. Det underbara är ju att det nästan alltid blir bättre. Om jag är öppen och lättsam, så brukar folk slänga ur sig idéer eller komma med egna förslag. Och så testar vi dom (om tiden finns). Och precis som det är i kreativa processer så leder det ena till det andra och vissa saker är kassa och vissa skapar något.

 

 

Framför mig sitter Patrik Hadenius i en tung träfåtölj (som KANSKE var snodd från Natur & Kultur, det var lite oklart). Patrik har startat och driver Vetenskapsmedia. Du vet, det där tidskriftsförlaget som ger ut Forskning & Framsteg, Språktidningen och Modern Psykologi. Men inte så länge till, han håller på och lämnar över och ska kliva in som ny VD för Utgivarna senare under året.

När Patrik sätter sig på rumpan med benen ut på varsin sida och fokuserat börjar bygga med bokstäverna, som om de vore klossar, så tänker jag på de ord och titlar som förknippas med honom. Det ger såklart en tyngd, men kan också, om man inte träffat honom, uppfattas som allvarstyngt och en aningen torrt. Patrik bygger ett torn, som han råkar välta, och kastar sig bakåt så att han försvinner bakom den orangea gardinen vi använder som fond.

Han lutar huvudet bakåt och skrattar.

Hur jag använder inspirationsbilder

Jag vet att jag behöver allvarliga porträtt och fina glädjefulla bilder, ”gärna när något händer” på Ung Cancer grundaren Julia Mjörnstedt Karlsten. Jag sitter på tåget ned till Göteborg och kollar då och då på printscreens av bilder jag har på telefonen. Ett önskemål är att omslaget gärna ska vara allvarligt men ändå ge en känsla av hopp. Motsägelsefulla bild idéer är standard. Men hur gör man?!

Ingen aning. Några dagar innan jag fotar brukar jag kolla läget med AD:n, vad har hen för önskemål och tankegångar? Vad ska jag undvika för att resten av tidningen ska få ett bra flow och inte kännas upprepande?

Sedan, dagarna innan eller samma dag, kollar jag igenom min inspirationsmapp. Ofta hittar jag en bild som jag hajar till över. Jag kan ha sett den tusen gånger innan, men bara för att jag har en viss fotografering i huvudet så väcker bilden olika tankegångar beroende på vad jag letar efter. Bilden får ligga i mitt medvetande och gro, den poppar ofta upp när jag inte alls är fokuserad på mitt jobb. När jag precis ska somna, när jag är ute med min hund och ser en viss form i skogen, när jag pratar med min sambo vid köksbordet och plötsligt får en simmig blick och inte längre hör vad han säger.

Den här var bilden som fastnade inför fotograferingen med Julia. En ung Meryl Streep! Såklart!

 

Jag gillade ljuslinjen, men hur kan jag skapa den hemma hos någon jag aldrig varit hos? Den påminner om en dörröppning = då använder jag en dörr, alla har en dörr hemma. Men på min bild vill jag inte att hon ska vara helt överexponerad i ljuslinjen och inte heller ha en helt död bakgrund, hur gör jag det? Hemma hos Julia gick det att dra ned en rullgardin (som glappade lite och skapade ett spännande ljusinsläpp i bakgrunden)  i det pyttiga sovrummet. Sedan ställa blixten ute i hallen och dra igen sovrumsdörren. Men blixten blev för skarp, så jag körde bara på det fasta modelljuset så att jag hela tiden kunde se vart ljuslinjen var. Julia var upptagen med att lyssna på mina instruktioner om vad hennes huvud skulle ha för vinkel, samtidigt som lille 8 månaders Frank härjade vid hennes fötter. Så tålmodig kvinna!

Jag tycker det är så spännande med de här referensbilderna. Denna gång blev de hyfsat lika med en ljuslinje i båda. Andra gånger är det en bild som bara kickar igång min hjärna, får mig att tänka större och leta efter fler möjligheter. Till exempel: Jag ser en referensbild som är en person ståendes i ett fönster, det slutar med att människan jag fotar ligger på golvet under ett bord. En bild kan väcka en associations kedja som slutar någon helt annanstans. Och det är det som är meningen.

 

”Jag vet inte varför, men ett skifte sker”


Nånstans i mitten
av fotograferingstiden bryts det lite halvsömniga. Innan vi träffas har P.O Tidholm hållit ett 80 minuters föredrag rätt från skallen, utan anteckningar. Man kan säga att det gör en lite mör. Jag vet inte varför, men ett skifte sker.

Kanske är det avbrottet av en vän som kikar ut från en dörr i ett gammalt hus. Hen vinkar snabbt och stänger dörren igen. Det är spännande vad små händelser kan förändra energin i ett möte. Han frågar varför jag valde just den där kameran jag har i handen. Jag berättar att just det här märket hade vi i gymnasiet, att det var den första jag förstod. Kanske hade det blivit annorlunda om jag sagt ”det var den bästa på marknaden i min prisklass” vilket också stämmer. Han börjar intressera sig för något i mig, och då börjar han också leva på bild.

”Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos.”

Peter_lemarc_dubbel_web_

Peter Lemarc i sitt vardagsrum


Jag vet precis
vad han menar, när Peter Lemarc sitter barfota på golvet och säger att det är så jäkla stressigt just nu. Han släpper skiva mitt i ett stockholmskt snökaos. Jag redigerar bilder hela nätterna, släpar kameraväskan genom slasken. Vi har samma matthet, jag tror att man ibland blir mentalt avklädd av stress. Det är något fint och ovanligt när man gemensamt tar hand om ett tillstånd och lyckas göra bra bilder. Peter kramar om mig i sin hall, pekar ut rätt riktning att pulsa mot tunnelbanan.

 

Peter Lemarc i sitt LP rum

”Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen.”

Ola_sv_webb

Sveriges pressombudsmans mamma är 89 år gammal. Hon lärde honom läsa med hjälp av serietidningar och nu mailar Ola Sigvardsson och frågar om han inte möjligtvis skulle kunna få köpa den svartvita bilden. Han vill ge den till sin mor och en till sin fru för att ”jag tror inte att någon tagit så fina bilder på mig i något sammanhang”.

Jag tar en printscreen på mailet och lägger i en speciell mapp. Den jag ska kolla i när jag är värdelös och inte förtjänar några fler jobb eller fina möten. Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen. Du vet, när energin var låg. När ens närstående blivit deprimerad och du inte vet hur du ska hjälpa, när katten blev sjuk, när du sov för lite, oroade dig natten igenom. Dom jobben som blev sämre för att du mådde sämre för att du är människa och inte gjord av metall.

Dom gångerna du är tvungen att åka ut på jobb och vara glad och ge energi och övertyga, lysa med ditt innersta för att lätta på ett stelt ansikte – och du egentligen är dränerad. Då kommer pepp-mappen. Däri är ditt bästa yrkesjag. Däri finns energin och kärleken till den du fotade eller bara träffade.

Skaffa en jäkla mapp. Samla alla lovord och fina hurrarop. Du kommer att behöva dom och du kommer glömma dom och du kommer att få kraft av dom.

Ola_4_web