Tag Archives: A4

” Patrik bygger ett torn, som han råkar välta, och kastar sig bakåt så att han försvinner bakom den orangea gardinen.”

 

Två män står på barstolar och diskuterar hur dom ska kasta tredimensionella bokstäver på sin chef. Jag sitter i en soffa med kamera i handen och funderar på varför det alltid blir såhär. Inte varje gång, men ofta, är det liksom en liten stab av folk som har blivit inblandade i fotograferingar jag gör. Jag rycker tag i den ena och den andra som råkar passera på väg till påfylld kaffekopp. Det underbara är ju att det nästan alltid blir bättre. Om jag är öppen och lättsam, så brukar folk slänga ur sig idéer eller komma med egna förslag. Och så testar vi dom (om tiden finns). Och precis som det är i kreativa processer så leder det ena till det andra och vissa saker är kassa och vissa skapar något.

 

 

Framför mig sitter Patrik Hadenius i en tung träfåtölj (som KANSKE var snodd från Natur & Kultur, det var lite oklart). Patrik har startat och driver Vetenskapsmedia. Du vet, det där tidskriftsförlaget som ger ut Forskning & Framsteg, Språktidningen och Modern Psykologi. Men inte så länge till, han håller på och lämnar över och ska kliva in som ny VD för Utgivarna senare under året.

När Patrik sätter sig på rumpan med benen ut på varsin sida och fokuserat börjar bygga med bokstäverna, som om de vore klossar, så tänker jag på de ord och titlar som förknippas med honom. Det ger såklart en tyngd, men kan också, om man inte träffat honom, uppfattas som allvarstyngt och en aningen torrt. Patrik bygger ett torn, som han råkar välta, och kastar sig bakåt så att han försvinner bakom den orangea gardinen vi använder som fond.

Han lutar huvudet bakåt och skrattar.

”Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen.”

Ola_sv_webb

Sveriges pressombudsmans mamma är 89 år gammal. Hon lärde honom läsa med hjälp av serietidningar och nu mailar Ola Sigvardsson och frågar om han inte möjligtvis skulle kunna få köpa den svartvita bilden. Han vill ge den till sin mor och en till sin fru för att ”jag tror inte att någon tagit så fina bilder på mig i något sammanhang”.

Jag tar en printscreen på mailet och lägger i en speciell mapp. Den jag ska kolla i när jag är värdelös och inte förtjänar några fler jobb eller fina möten. Alla frilansare borde ha en pepp-mapp när man mitt i natten försöker rädda ett jobb som gått åt skogen. Du vet, när energin var låg. När ens närstående blivit deprimerad och du inte vet hur du ska hjälpa, när katten blev sjuk, när du sov för lite, oroade dig natten igenom. Dom jobben som blev sämre för att du mådde sämre för att du är människa och inte gjord av metall.

Dom gångerna du är tvungen att åka ut på jobb och vara glad och ge energi och övertyga, lysa med ditt innersta för att lätta på ett stelt ansikte – och du egentligen är dränerad. Då kommer pepp-mappen. Däri är ditt bästa yrkesjag. Däri finns energin och kärleken till den du fotade eller bara träffade.

Skaffa en jäkla mapp. Samla alla lovord och fina hurrarop. Du kommer att behöva dom och du kommer glömma dom och du kommer att få kraft av dom.

Ola_4_web

”När man får den blicken så byggs man upp.”

Eva_Loostrom_blog_1

Eva_Loostrom_blog_2


Grejen med Eva
kanske var det här med namnen. Att hon mindes dom och använde dom och sträckte fram sin hand och gav det till alla. Sedan var det blicken. Samma som min lillesyrra gav när jag hade lyft henne i anklarna och lagt ned henne på soffan, så tittar Eva mot alla hon möter. Öppet. Liksom rakt in bakom allt tvivel och skam och förväntan som vi väver in framför våra personligheter.

Men syrran har inte fått alla lager än, och Eva kanske jobbat bort dom, aldrig fått dom. Och det var DET. När man får den blicken så byggs man upp. Syrran har inte fattat kraften i det men Eva har. Eva fattar att om hon ser och tar för givet att de hon möter är goda och vill henne väl, så blir det ofta en självuppfyllande profetia. Man vill vara i ljuset av dom som ser ditt bästa jag. Man vill gärna bli den personen.

Eva_Looström_tearsheet_2_web
Eva_Loostrom_blog_3