Jag läser en bok om Marie-Louise Ekman och tänker på skateboard. Det är en bok om olika delar av hennes liv (inte kronologiskt för hon minns inga årtal eller hur saker skedde i förhållande till annat, utan i teman.) och det var nära att jag inte fick låna den eftersom jag blev utslängd från biblioteket av en äldre kvinna som inte jobbade där. I vilket fall, under delen som handlar om SKOLA kastar Marie-Louise ur sig det här citatet:
”… jag kan tycka att gruppen är väldigt viktig. Man får kontakt med jämnåriga som har samma intressen som man själv. Det präglar sättet man pratar på, sättet man umgås på. Under en viss tid av sitt liv är man tillsammans med människor som vill åt ungefär samma håll. Man får ett lugn. Det blir en station som man går till. Man lämnar en massa andra saker. Det absolut viktigaste med en skola är att man träffar jämnåriga som man utvecklar någonting tillsammans med.”
Det är midsommarafton. Vi är åtta personer på ett torp utan midsommarstång men med hembyggd ramp bredvid kohagen. Några har åkt bräda i över tjugo år och andra började förra våren. När det är gränsen till natt har alla utom Ida klivit ur rampen, hon har kämpat med ett trick i flera timmar och hon sätter det närsomhelst. Det syns i hennes ögon och på sättet hon hoppar upp på platån när hon misslyckats. Nu känner hon hur hon ska vrida överkroppen så att resten följer med. Alla väntar med att gå och bada och när hon sätter det i midsommarmörkret så SKRIKER vi.
För de som skejtat i över tjugo år är det ett trick som är basic, men inte för Ida och inte för mig. Vi tas om hand, eller nej, alla tas om hand. Alla får pepp och skrik och hurrarop.
— Känn kanten med stortån, säger Oskar.
— … och flytta bakfoten bara lite längre in så blir det en spänning i brädan, säger Jenny.
När jag åker runt runt i en liten ställning av trä och järn, så byggs jag. Det finns många delar av mig och jag vet inte varför, men alla stärks när jag står på små hjul. Marie-Louise skulle gilla att åka bräda. Särskilt mitt i skogen, särskilt bredvid en kohage.