Tag Archives: Skejta

Roadtrip: Innan

roadtripp_1

Vi tittar på en buss i Umeå. Det är ett varmt och levande par från Spanien som säljer den. De är noggranna. Har papper på allt. Nybesiktigad, nyss inne på service. Ny olja och nya filter. Inte många mil med tanke på åren. Jag vill stanna i deras lägenhet och sjunka ned i soffan under Frida Kahlo tavlan. De har en liten son med gröna stövlar som rabblar spanska och svenska och jag vill prata mer om hur de hamnade i norra Sverige. Vad frun forskar om i Sydamerika, hur det var att byta land, vilka fördomar de mötte. Vad de lärt sig under de fem åren.

Vi köper den, såklart, med ett uruselt försök till prutning. Klappar en lurvig kattunge innan vi går och kör 67 mil till Stockholm.

 

road


Tre dagar senare
går kopplingen. Reparationen kostar mer än 1/4 av vad vi betalade för hela bussen. Vi sitter utan luft i sängen och säger: vi klarar det. Vi löser det.

Och det är klart vi gör, vårt största ”problem” är att vi vill åka på roadtrip med våra vänner. Det får vi. En sprudlande bilmekaniker från Polen ordnar det. Plus en lampa och plus en sensor av bara farten och han kör oss runt runt på parkeringen för att demonstrera den extremt dyra men välfungerande reservdelen. Jag far runt i baksätet utan bälte.
Sen måste han kolla bromsarna för att en lampa lyser. Vi säger att det bara är en sensor som är knäpp för det sa spanjorerna och han lyssnar inte, vilket såklart är klokt, och hivar upp bilen till taket igen.

roadtripp_2

roadtripp_gruppbild


Bromsarna är helt
okej. Byt nästa år. Sedan lagar han den trasiga sensorn utan att vi bett om det och sen lagar han en lampa och vi står bredvid och ser på koreografin, den som han utför. Hur han öppnar och letar fram nya delar och skruvar och lyfter och puttar bilen så att dörren inte ska ta emot en balk. Han vill att det ska vara rätt. Han vill att det ska kännas bra. Det ska vara en hel bil.

Han har en likadan och ler med hela ansiktet när han visar hur man fäller sätena extra så sängen blir jätte stor och upprepar:

— Mycket bra bil!!

Och jag tänker ja! En mycket bra bil! Och inser samtidigt min smittosamma sjukdom, den positiva synen. Den charmande energin som fyller bröstet, är jag ens till för den här världen, och jag tittar på killen som sitter bredvid mig i den röda spanska bussen och han säger:

— Jag kan ju inte sälja den andra bilen förrän den är lagad. Den läcker olja. Jag kan inte sälja en bil som läcker olja. Det är inte rätt. Och sen väjer han för en igelkott och vi kör asfattiga och möjligen lurade in i solnedgången.

Swedish skateboard midsummer / Varför Marie-Louise Ekman ska åka bräda

swedish_skate_midsummer_1

swedish_skate_midsummer_2_ny

swedish_skate_midsummer_3

 

Jag läser en bok om Marie-Louise Ekman och tänker på skateboard. Det är en bok om olika delar av hennes liv (inte kronologiskt för hon minns inga årtal eller hur saker skedde i förhållande till annat, utan i teman.) och det var nära att jag inte fick låna den eftersom jag blev utslängd från biblioteket av en äldre kvinna som inte jobbade där. I vilket fall, under delen som handlar om SKOLA kastar Marie-Louise ur sig det här citatet:

”… jag kan tycka att gruppen är väldigt viktig. Man får kontakt med jämnåriga som har samma intressen som man själv. Det präglar sättet man pratar på, sättet man umgås på. Under en viss tid av sitt liv är man tillsammans med människor som vill åt ungefär samma håll. Man får ett lugn. Det blir en station som man går till. Man lämnar en massa andra saker. Det absolut viktigaste med en skola är att man träffar jämnåriga som man utvecklar någonting tillsammans med.”

Det är midsommarafton. Vi är åtta personer på ett torp utan midsommarstång men med hembyggd ramp bredvid kohagen. Några har åkt bräda i över tjugo år och andra började förra våren. När det är gränsen till natt har alla utom Ida klivit ur rampen, hon har kämpat med ett trick i flera timmar och hon sätter det närsomhelst. Det syns i hennes ögon och på sättet hon hoppar upp på platån när hon misslyckats. Nu känner hon hur hon ska vrida överkroppen så att resten följer med. Alla väntar med att gå och bada och när hon sätter det i midsommarmörkret så SKRIKER vi.

För de som skejtat i över tjugo år är det ett trick som är basic, men inte för Ida och inte för mig. Vi tas om hand, eller nej, alla tas om hand. Alla får pepp och skrik och hurrarop.

— Känn kanten med stortån, säger Oskar.

— … och flytta bakfoten bara lite längre in så blir det en spänning i brädan, säger Jenny.

När jag åker runt runt i en liten ställning av trä och järn, så byggs jag. Det finns många delar av mig och jag vet inte varför, men alla stärks när jag står på små hjul. Marie-Louise skulle gilla att åka bräda. Särskilt mitt i skogen, särskilt bredvid en kohage.

 

swedish_skate_midsummer_4

swedish_skate_midsummer_5

swedish_skate_midsummer__6

Swedish_skate_midsummer_11

swedish_skate_midsummer_9_dubbel_rgb

Swedish_skate_midsummer_10

Swedish_skate_midsummer_12

Swedish_skate_midsummer_13

swedish_skate_midsummer_7

Det är konstigt för att du är tjej – del 1 av 2

Skate_1De senaste veckorna har jag och Sammy åkt mycket bräda. I ramp och pool, i gympasalar och på asfalt. 

 Jag började åka i åttan. På en hårig matta i mitt rum stod jag och lyfte den fram och tillbaka från hörn till hörn. Sen gick jag ut i villaområdet. Hittade fläckar utan snö och puttade bort gruset med skon. Jag hade någon slags idé om vem jag skulle bli på den där brädan, vem andra skulle tro att jag var. Ganska sval. Väldigt cool. Oerhört begåvad för att jag hade fitta och stod på hjul.
När det blev vår åkte jag snabbt och med lösa truckar. Vågade någon dag ta med den till skolan och åka de där fem minutrarna från bussen längst med storgatan. Gick upp för trapporna och låste in den i skåpet och det var som att hålla andan. En sådan sjukt stor ansträngning att låtsas som ingenting och det är bara trä och metall och gummi men det är inte bara trä och metall och gummi – det är attityd. Det är förutfattade meningar.

Skate_3
Skate_2


Ingen av mina
 närmsta vänner eller familj skejtade. Och jag åkte mest bara. Rullade snabbt genom stan och släpade på den där brädan till varenda fik vi satt på. Det var alltid ett gäng med killar som frågade om jag kunde göra en kickflip och då skämdes jag. Kunde ju knappt hoppa på stället. Hur kunde jag se ut som jag gjorde och åka runt på den där, när jag inte ens kunde? Kunde vara en skejtare på riktigt. Det var så jävla viktigt. Att ha alla korten rätt. Att få tillåtelsen. Om jag nu ska vara tjej, och åka bräda. Då måste jag kunna min skit. Då måste jag åtminstone kunna det, för att visa dom.

Det var så jag tänkte. Att jag egentligen inte riktigt skulle göra det där, men gjorde det ändå. För alla blickar på stan, alla kommentarer, allas syn på mig och framför allt min egna blick på mig, var att det här var något annorlunda. Det hade jag alltid vetat – gör något som dina brorsor gör, och du får mer uppmärksamhet. För att du alltid ses som en underdog om du är tjej och kan jämföras med killar som gör samma sak. Och jag njöt som fan, det var en boost utan ansvar och jag växte av det.

Skate_4


Känslan av att
inte tillhöra men göra det ändå, kan vara fantastisk men det spädde definitivt på mina ramar runt mig. Ramarna jag vandrar runt med som säger åt mig att inte vara en aktiv varelse. Utan en person som ska vara en publik – trots mitt stora bekräftelsebehov. Som varje dag hindrar mig från att vara för högljud, för okvinnlig, för mycket utanför min roll. Som när jag tar en massa beslut och pekar med hela handen, så är det något nästan obemärkt som varnar mig för att jag missat i det sociala spelet. Något är inte hundra här. Det är kanske bara är åttio procent okej.

Jag hatar det såklart, men jag glömmer bort det. Glömmer bort vad nypet i magen EGENTLIGEN betyder. Inte att jag varit elak eller sagt något opassande, utan för att en inbyggd struktur i mig säger åt mig att passa mig. Fuck you för att du litar på dina känslor och på din person och på vad ditt hjärta vill, här har du en lagom stor box att sitta i och leva i och ha det trevligt i. Den är hyfsat bred, det är den, den är precis så stor att man kan leva ett bra liv. Säkert. Men det är trots allt ett hinder för att ha det bästa livet som jag kan ha. Att ha den mesta vinden i håret och pulsen i halsen.