På skivan som börjat snurra stod det med solen i ögonen med svart markeringspenna och jag tryckte fast silvertejpsfliken igen för att hålla nere locket.
Vad är det för gubbe du lyssnar på hade Pauline sagt en gång. Gubben, då i den svindlande åldern 25, hette Winnerbäck och sjöng om sånt jag visste väntade. Den där brända skivan (förlåt Lars) var en bro. Från badhusbesöken med Pauline sju timmar i sträck och köpa godis i snart blöta pappers påsar. Från lekarna, plocka fram Barbies sista gångerna i smyg. Bron över till det där andra. Som jag inte visste vad det innebar, bara att jag skulle lämna en massa saker för att byta ut dom mot annat, något mer spännande. Något som skulle kännas starkare, så måste det vara. För så kändes det när jag lyssnade på den där killen.
Han skulle komma att följa med hela vägen, tills bron tog slut och en annan tog vid. Såsom det är, vi möter ju alltid nya avgångar och nya delar av att vara människa. Jag skulle under årens lopp sitta med Elin & Zäta under många regnponchos. I väntan på ännu en konsert för att komma så långt fram som möjligt, för att hastigt kolla på varandra och sjunga med i vissa partier vi visste betydde extra mycket och skrika ut refränger. Hålla om varandra och hoppa högt när våra favoriter kom. Som en länk kopplad till slutet av en barndom, en tonår och ett vuxenliv.
Det här bilderna är publicerad i två delar, först i Hallands Nyheter som ett rep om Lars Winnerbäck & Mathias Gurestams relation och gamla minnen. Sedan som ett rent personporträtt i deras sommarbilaga.
