För några månader sedan fick Sara-Gül ett telefonsamtal av sin gamla körskolelärare. Vilket möjligen var konstigt eftersom körkortet var taget, och Tomas inte ens var den lärare hon haft mest under intensivkursen i Säffle. Han frågade artigt hur läget var, om hon körde något med sitt nya kort, och, förresten, hur går det på fotokursen på Gotland?
Eh. Skulle vem som helst tycka. Men han berättade att han nyligen hjälpt en tjej med hennes bil, byte av däck, påfyllning av luft, och hon var fotograf! Och, visade det sig, hade gått samma fotoutbildning som Sara-Gül nu går. Och när hon hade tagit en polaroidbild av honom själv och hans pappa (de skulle hålla om varandra sa hon till dom, så då var dom ju tvungna), så gav hon honom ett visitkort och en uppmaning. Om han nånsin sprang på den unga tjejen som går fotolinjen så kunde hon höra av sig om hon ville ta en fika eller ha praktik. Men hur springer man på en tjej från Stockholm som bor på Gotland?
Man ringer. Så det var det han gjorde.
Det var när hela bilen började luta som jag stannade. Ett extra hjul med texten ”Max 80 km/h” i bakluckan men ingen domkraft eller kors, dom hade Nichlas plockat ut när vi flyttade för att vi ”behövde plats”. Jag började gå mot bondgården som låg närmast, den var helt öde förutom alla kor. Dörren stod öppen, jag skrek och bankade men inget svar. När jag gått runt alla byggnader och alla kor testade jag att rycka i ett handtag på en helt slät ståldörr. Den gick upp, innanför var en hel verkstad. En bil upphissad till taket och två gubbar som stirrade tyst på mig.
Jag fick låna verktyg, jag fick skjuts tillbaka till min snea bil, och medan den yngre gubben bytte hela däcket utan min hjälp, berättade han att han jobbar som körskolelärare. Så det kan ha hänt att han bytt ett däck förut, och vart är du ifrån? Inte Värmland inte, Stockholmare?
Den äldre visade sig vara far till den yngre, de höll på att bygga ihop en gammal husvagn och en bil, ett långt projekt men någon gång skulle husbilen stå färdig och då skulle den äldre fara runt i världen. Först skulle de fixa en släktings epatraktor, det var den i taket. De ville under inga omständigheter ha resterna av en Ahlgrens bilar påse, ”vi äter inte godis”, men en bild kan de ställa upp på. En polaroidkamera! Görs dom fortfarande? Varför har du en sådan? Fotograf, jaha, jag känner en tjej som ska bli det. Hon flyttade till Gotland.
”Lite närmre får ni stå! Ni kan väl hålla armarna om varandra? Jätte fint.”
Det blev två bilder. En till dom, en till mig. Och så ett av de knögliga visitkorten jag aldrig får användning för, gotlandstjejen får gärna höra av sig. Och sen två varma kramar, ett evighetslångt tacktacktack och vinkning genom rutan. En varm klump i magen i 80 km i timmen.
Klipp till: I går. Fyra timmars prat, bildvisande, livshistoria, kaffe, familj, tomatsoppa, projekt, ett löfte om att ses igen. Och så detta: Att så ett frö, att kasta ut trådar, att be om hjälp, att möta främlingar.
