Bild: Per Wahlberg
Det konstiga är att alla springer bort från personen som ligger på marken och uppenbarligen är påkörd. Varför hjälper ingen?
Vi sprang ut ur caféet på en sidogata till Drottninggatan för att nått inte stämde. Folk utanför fönstret skrek och sprang, jag gick åt andra hållet bara för att fatta. Det ligger en person där framme. Jag måste förstå vad som händer, är det en bilolycka? Sen ser jag att personen på övergångsstället är halv. Alltså, benen ligger en bit bort. Det är slamsor. Ingen är där för att det är försent och ingen är där för att det är farligt. Jag tittar på kroppen och på en person som ligger en bit in, några står tvekande runt den. Sen börjar dom med hjärt och lungräddning. Fem timmar senare hör jag på teve att det aldrig var någon idé. Person var redan död.
Nu märker jag att min storebror står bredvid mig och håller våra jackor och min tygpåse med båda nävarna framför sig. Som i kramp. Han sträcker fram handen som innehåller mina saker. Jag tar dom. Efteråt läser jag hur han tänkt på Parisdåden, så blixtsnabbt redan inne på caféet, innan vi visste en enda detalj. Hur dom i Frankrike gick in på restauranger och sköt människor och hur han kopplade ihop springet och skriken.
Kollar på kroppen igen … hur? Hur kan den se ut sådär? Det är inte läskigt att se dom. Det är stämningen som skrämmer. Jag rycker tag i nån person som inte gråter men ser chockad ut.
— Vad är det som har hänt?
— En lastbil körde rätt genom Drottninggatan, som en galning.
— Ta dig härifrån, nu. Åk hem.
— Jag ska, jag bor inte ens här, jag bor i Västerås.
Det är då någon skriker
— DEN ÄR TILLBAKA! Den kommer tillbaka!
Och alla springer, alla skriker. Vi tränger oss fram, jag trycker in en långsam tant i fiket
— In i caféet! IN I CAFÉET!
Hon blir sur och fattar inte vad som händer. Jag och Chrille fattar eller säger eller tar beslutet att vi måste bort härifrån. Inget har hänt utanför gatan och vi börjar ta oss nedåt, bort från Drottninggatan.
Alla vi passerar gråter, har en telefon tryckt mot örat eller skakar. Chrille ringer vår mamma, jag skriver ut på facebook vad som har hänt. Vi kollar bakom oss hela tiden, när kommer den?
Vi fattar att vi måste bort för att det här kan vara början på något annat. Det här kan vara det lilla och snart sker det stora. Chrille ska egentligen hem till Eskilstuna men vi enas om att Centralstationen är en farlig plats, så nu vi står bara i en korsning och kan inte fatta några beslut. Vart ska vi ta vägen?
En polispike åker förbi flera gånger med högtalare och säger att vi måste bort härifrån, men ljudet är så lågt på högtalaren att man inte uppfattar orden korrekt. Ambulanserna har börjat komma nu, hur många polisbilar som helst. En helikopter i luften när vi ser att det ryker nånstans ifrån. Chrille får ett sms av mamma att lastbilen kört in i Åhléns. Då är vi i alla fall inte jagade längre, vilket vi aldrig var. Men det spelar ingen roll när känslan var såhär.
Och det är precis som idag. När folk är rädda, när rykten sprids. När någon skriker ett ”Den är tillbaka!” fast det aldrig stämde. Det är nu det är riktigt farligt, hur vi hanterar det här, vad vi väljer att tro på. Vad vi får för oss är anledningen till det här dådet. I rädsla så tränger vi oss fram för att överleva. I rädsla så blir vi ologiska och elaka. Vi var aldrig i fara, vi missade lastbilen och såg bara förödelsen. Men det är nu det börjar, vilken sida väljer jag? Vilken sida väljer du?
På kvällen när jag ska sova luktar jag på min sambos rygg. Håller om den. Den är hel, hans kropp. Huden håller allt intakt. Och tio mil ifrån mig ligger min storebror med lika intakt hud. Helt hel i gästsängen hos lillebror. Så hade det inte behövt vara. Men så blev det.
