Det är som att en kontrollerad storm kommer in i studion i form av Dilsa Demirbag-Sten.
”Vill du att jag brekar såhär med benen?” säger hon.
”Ja, absolut” säger jag.
Och på fem minuter är det över.
”Nu har du dina bilder” säger hon, tar sin handväska på armen, tackar och går med stora kliv ut genom dörren. Kvar står jag. Hänförd och även lite charmad
Rickard Söderberg har influensa. Han står lutad mot sin dörrpost med ett tyst nej i munnen och en förvånad blick mot min kameraväska.
— Har ingen ringt dig?!
Klockan var 05.20 då väckarklockan skrek, jag klev i mina kläder och gick till tåget. Vid lunchtid är jag i Malmö. Har aldrig sett Rickard på teve utan smink, inte i grå mjukisar heller. Sedan säger han:
— äh! Vi KÖR! Kom in kom in! Jag måste bara slänga på mig lite smink.
Febriga ögon bakom maskaran.
Sånt. jäkla. proffs.
Det blev omslag och några sidor i tidningen AMOS. Plåtat i höstas.