Vi har en fantastisk middag. Först är den påväg att inte bli av för att vår 24 åriga värd inte vet hur man tänder en eld och håller den levande. Men med hjälp av pinnar vi plockat längst väggrenen, och det självsäkra skillen av gammal granntant, så får hon kolen att glöda. Vi grillar fyra fiskar, någon slags sockerärtor, ett gäng räkor och en dyr bit tonfisk.
Vi åkte tre stycken på hans motorbike till marknaden. Jag höll händerna på Nichlas lår bakom mig. Vi valde fisk och värden plockar med sig två mangos som egentligen är för omogna men den syrliga smaken funkar bra till maten. Mango kanske funkar bra till olika saker vid olika mognad, tänker jag. Vi doppar den i soja. Vår värd har marinerat allt i chili och kryddor. Vi doppar vårrullspapper i vatten och bygger ihop rullar som vi doppar i en sojasås och äter med händerna. Vi lär oss att skåla i våra öl med två händer, ifall den vi skålar med är äldre än oss. Och efter nån timme berättar han att man måste skåla jämt. ”You dont drink alone” säger han när jag plockar upp min burk utan att tänka på det ännu en gång. ”Cheers” säger vi. Han håller ena handen på sin handled och ibland några fingrar under burken. Så skålar vi.
Han lever ett svårare liv än oss, är under konstant kontroll av sina släktingar och jobbar 24 h om dygnet på hostlet vi bor på. Han har en flickvän men de ses en dag i månaden och han drömmer om att öppna ett litet ställe för tolkar. Vi är så fria, tycker han. Vi är inte ens gifta men reser ihop och pussas på gatan och delar samma lägenhet i vårt land.
— Men vi är mer ensamma, säger jag. Vi har friheten men vi har också ensamheten. Vi tillhör inte lika starkt.
Jag pratar med min mamma i telefon kanske varje halvår. Om han inte hört av sig på två dagar ringer hans mamma och undrar vad som hänt.
Varför har du inte ringt?
Anteckning från Vietnam II “jag kliver på och pekar ned i vår töntiga guidebok och de säger “Yes, yes, please kliv på”
Anteckning från Vietnam I “Im a proud american, but I hate my next president” säger pappan och skrattar.
.