Det visar sig att Hans Sandberg är lite höjdrädd. Som tur är har han inställningen att en fotografering är något som man gör ihop – man samarbetar och inspireras av varandra, och det är nog därför det går rätt bra för Hans. Och varför han verkar så glad. Jag har tänkt ut en bild innan vi ses och den blir bäst om han står på en mur med en garageuppfart fyra meter nedanför. Fast inte så att han ser ned i asfalten, metrarna är bakom ryggen på honom, sluttningen börjar ungefär vid hälen. Han lyser upp när jag säger att det är klart han får hålla i lyktstolpen.
”Jamen då är det inga problem!”
Veckan innan vi ses ringer chefredaktören för att prata om jobbet. I anteckningarna på min mobil står följande: två meter lång, färgstark person, älskar utmaningar, verksam tandläkarutbildning, massa järn elden. Pratar mkt samhällsutveckling. Utmaningar! Känd profil tandläkarkretsar. Tidig IT frågor. Struktur, resultat,
Det stämmer. Alltihop. Till och med de två metrarna, han böjer ned sin överkropp för att verkligen höra vad jag säger medan vi bär blixtarna till en dunge vid en parkeringsplats. När vi är klara har jag egentligen bråttom, en lillebror sitter på ett fik och väntar på att jag ska komma hem, vi hinner ta en kopp kaffe innan pendeln går.