Category Archives: Finläsning

Finläsning

Att flytta till en ny stuga

Posted on by superadmin

KoloninKolonistugan har inga lampor men det är inte ens mörkt vid midnatt.

Morgonen efter att planet landat tar jag lillbilen till kolonilotten. Farmor och min faster är där. Ivar också. De visar nycklar och toaletter och hur man kissar i hink och om jag är rädd för åskan får jag komma hem till dom, säger farmor.
— Jag är inte rädd, säger jag och farmor skrattar.

Området är som en miniatyrby och alla husen har olika färger. Mitt är blått och vitt. Har en grind man måste lyfta upp för att stänga och rabarber i hörnet. Det finns ingen el men gasolspisen fungerar hur enkelt som helst.

Jag andas lätt här. Springer ned till klipporna efter jobbet och badar bort färgflisor. Det är ett nytt ställe igen. Alla saker flyttade igen.

Finläsning, Foton

Barcelona med bröderna

Posted on by superadmin

Barcelona_2

Barcelona_3

Barcelona_1Vi hyrde en lägenhet i Spanien för några dagar och hade suverän väggstruktur utsikt.

Tog tre bröder och flyget till Barcelona. Stannade för kort tid men drack mycket öl och pratade om allt. Den nya lillebrorsan som dök upp för tre veckor sedan, om kärlek och om aktiva beslut. Älskar att vi gör det här. Att vi är vuxna men håller stenhårt i varandra. Håller koll. Finns där. Uppdaterar oss om än försiktigt. De viktigaste personerna i mitt liv och alla dom på flygstolarna bredvid mig.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Plötsligt står han där och hjälper henne sanera svartmögel i en källare full av trämöbler”

Posted on by superadmin

Kvinna_1

Kvinna_3Av okänd anledning hamnar pappas målarfirma varje sommar hemma hos Tina. Trots att det var tre år sedan vi målade hennes hus.

Pappa körde förbi en villa med igenväxt trädgård i nästan ett år innan han plingade på. Det var stora revor av färg som hängde längst med hundraåriga plankor och allt var fläckigt. Huset var stort. Till och med högt men pappa är framfusig. Överdrivet social och lindar aldrig in saker.

— Hej! Ert hus ser förskräckligt ut, men jag kan göra det vackert.

Rent ekonomiskt var det hans sämsta affär någonsin. Rent ekonomiskt har han nog inte tjänat en krona på Tinas hus trots att det har gått tre år, höga husfasader, källardörrar, inomhusväggar och slipade golv. De varmaste sommarveckorna stod vi och skrapade av den där jävla plastfärgen som någon fått för sig att spackla deras hus med. Det tog fyra veckor. Det ska aldrig ta fyra veckor att måla ett hus. Oavsett hur många man är eller hur mycket kvadratmeter det är att täcka.

Men Tina gjorde kaffe. Bakade bröd. Gjorde flädersaft med myror i som ingen drack. Dag ut och dag in. Det är något med den kvinnan som gör att man bara smälter. Som gör att man kanske tar ett billigare pris eller en extra dag eller en vägg eller hjälper till att flytta byråar och klipper buskar. Man blir liksom del av Tinas värld så fort man kliver in i den lilla sagan hon skapat i sitt och hennes mans hus. De där glittrande ögonen gör att hon får som hon vill.

Och pappa kämpar. Kämpar så hårt att inte lindas runt de där snart åttioåriga fingret men det går inte. Plötsligt står han där och hjälper henne sanera svartmögel i en källare full av trämöbler. Och hon fnittrar och kollar drömskt på honom och kilar iväg. Nöjd över att ha lyckats i år igen.
Och det gör inget.

Finläsning

”Hittar en hemlös hund på en brygga och släpper allt”

Posted on by superadmin

SFör en fem veckor sedan var det översvämning och is. Nu badar vi frivilligt.

Svettas på en filt och brorsorna ringer. Vi måste boka hotell för ingen utom jag gillar hostel och alla utom jag har pengar att lägga på det. Lovar att fixa men storebror hinner före och det kommer mail om en bokad Barcelona city apartment. Jag glömmer ansvar, famlar laglöst runt i solen på Biskops-Arnö och badar i brunt vatten. Hittar en hemlös hund på en brygga och släpper allt.

Som att kliva ur hjärnan och ut i verkligheten och det kalla vattnet. Jag vaknar. Jag är där. Jag är inte i ett mentalt limbo som avbryts av ett uppdaterat instagramflöde. Jag är utomhus och jag är närvarande.

Finläsning

”Jag borstar fortfarande inte håret men vi är vänner i alla fall”

Posted on by superadmin

eye

Det blir valborg och Denise dyker upp på landet. Pallar inte med Uppsala när folk spyr innan lunch och hon tar två bussar och en gångväg och sen är hon framme. På ön. Jag och Mareike möter henne vid den översvämmade vägen utan översvämning och går sakta förbi en svan. Hon har rött läppstick och mörka ögon. När vi blev bästa vänner skulle hon aldrig se ut sådär. Mörka ögon kunde hon inte göra något åt kanske men då var det oborstat hår och Joy Division tshirt.

Nu är det blankt. Jag borstar fortfarande inte håret men vi är vänner i alla fall. Hon skrattar precis som hon gjorde då och det är det som är viktigt. Vi somnar på varsin soffa i varsitt hus. Jag går dit så fort jag vaknar.

Finläsning

Bröderna Segerberg hälsar på i stugan

Posted on by superadmin

sleepover2

Sleepover3

SleepoverDet är fem år mellan varje bror. Snart får vi en till.

Bröderna kör fort i  gul bil. Svänger in på gruset, lastar ur sig själva och systemetkassarna och fyller upp hela vändplan. Micke är sur. Han är alltid sur  i någon minut när han fått köra hela vägen och dessutom spillt kaffe på tröjan. Chrille är bakfull men registrerar allt. Ser vart vi är och vart vi ska och sätter upp ett fokus på målet. Tim har alltid blivit längre oavsett om vi sågs igår. Han strålar, drar skämt och snubblar på fötterna. Jag visar dom stugan. Dom hittar minst tre saker jag aldrig sett förut och säger att den är fin. Väldigt fin faktiskt och ska vi inte flytta ut på landet? Hyra ett hus någonstans?

Jag har köpt bröd för att dom ska komma men glömt pålägg. De får testa jordnötssmör och kokkaffe de aldrig druckit. Funkar bra, kaffet är inte klart förrän de ätit tre mackor var och ingen hunnit sätta sig ned.
— Ska vi inte dricka te? Det känns som att vi borde dricka te här, säger Chrille.

Vi sover alla på övervåningen. Fem stycken och hela rummet täckt av tyg. De fnissar tills de snarkar och jag är fullständigt trygg.
Nästa morgon åker de igen.

Finläsning

Sommarjobb och tysk potatissallad

Posted on by superadmin

Nwt_sommarjobb Några av bilderna jag tog under de fyra veckorna på förra årets sommarjobb på NWT.

Det är fredag och Mareike gör tysk potatissallad med äpple. Hon står med hörlurar vid diskbänken och lyssnar på Rammstein i hörlurar. Eller, alltså, det är ju inte Rammstein men jag vet inga andra tyska band. Det är mysigt. Inte ofta, men ibland går hon in i en liten bubbla av sitt land.

Många saker har fallit på plats de senaste dagarna och nästan ordnat sig självt. En möjlig lägenhet i centrala Göteborg, en stuga i Nyköping och nu senast hörde Nya Wermlands Tidningen av sig om sommarjobb. Jag var där förra året och jobbade som lokalredaktör i Kristinehamn och nu vill de ha mig på centralredaktionen i Karlstad. Det är som fotande reporter men också med några helt rena fotopass.

Förra sommaren var så fruktansvärt rolig. Att både skriva och fota under samma jobb gör att jag helt klart utvecklade både kreativitet och snabbhet. Vad är relevant, vad ska berättas i  bilden och vad ska berättas i texten? Jag hade alltid en tanke om att jag skulle lägga lika mycket tid på intervjuandet som fotograferandet. Bah, det hände typ en gång. Fotografi får alltid stryka på foten till och med om man utbildar sig till bildjournalist, och ibland tror jag att det måste få vara så.

Finläsning

Översvämning på ön och sista veckan i april

Posted on by superadmin

Fotoskolansthlm

Natanael får hjälp av en tjej som går första året på Bildbehandlarlinjen på Fotoskolan STHLM. De har hjälpt oss anpassa bilderna till katalogen. 

En halvmeter isvatten har skapat problem den här veckan. Vi har redovisning av våra examenprojekt på ön där skolan ligger och vägbanken är totalt översvämmad. Lustigt hur lite vatten kan förändra ens inställning till sin vardag. Helt plötsligt måste vi samla ihop höga stövlar, låna ut och låna dit och planera för att korsa en sjö varje morgon. Naturen tar liksom över och det finns inget vi kan göra. Det är bara att deala. Det är verkligen ingen stor sak, men det är något som ändå ruckar om lite i hjärnan. Jag har inte kontroll på allt. Jag kan inte maila nån som fixar det här. Bara vänta. Så jävla viktigt att minnas.
Det här har jag gjort, och ska göra, den sista veckan i April.

  • Visa mitt examensarbete och prata om klasskompis Henriks grymma projekt. Alla ska prata en halvtimme om en annan klasskamrats fotoprojekt medan man visar dom på projektor.
  • Fika med bästa vän Denise i Uppsala.
  • Korra mina bilder inför katalogen på Fotoskolan STHLM. HÄR kan du läsa om hur det var.
  • Tacka ja till sommarjobb på Nya Wermlands Tidningen.
  • Köpa de sista ramarna.
  • Sova.
Finläsning

På högvarv när bilderna är färdiga

Posted on by superadmin

AretsbildbokenI veckan kom Årets Bild boken på posten. Urban Anderssons bild är framsida. Till höger är en av Åsa Sjöströms porträtten i hennes Fika-serie. Sjukt inspirerande!

Det är söndag. Bilderna är klara. Enligt alla mönster borde jessicakroppen kolla sig omkring innan den stupar och faller in i ett moln av feber. Så ska det inte bli. Jag sörplar ingefära, vitlök och honung i en oväntat läskande kombination för att hålla det på avstånd. Om kroppen säger  ”sov!” är jag den första att lyda.

Eller. Nä, det är jag inte alls. Jag är på högvarv. Om kroppen säger någonting alls är det dolt bakom ljudet av en flygplansmotor. Den där motorn  har växt sig starkare för varje dag den här veckan och nu blåser det stormvindar där inne. Visst går jag runt i stugan och vattnar lite blommor, diskar en disk, klappar en katt – men det är av ren ansträngning.

Jag tror att det hjälper, men är inte säker. Mitt bästa sätt att varva ned efter ett mastodontprojekt är att yoga flera dagar i sträck för att helt byta fokus. Fokusera på kroppen istället för tankar, muskler istället för hjärna. Om man någonsin ska dyka upp i den där boken ovanför krävs det balans och en frisk kropp.

Finläsning

Att fota i det mest känsliga – när vi gör slut.

Posted on by superadmin

Segerberg_1_stor

 

Vi pratar i telefon. Jag säger,
— Vi var ihop i nästan tre år…
— Vi var ifrån varann i tre år, avbryter han.

Jag sitter i bilen mot vår lägenhet. Jag har flyttat, som vanligt. Kameran ligger i passagerarsätet och under några veckor har jag fotat allt. Testat en ny stil, försökt få den att passa in i paniken jag känner och det går okej. Jag fotar på. Men nu sitter jag i bilen mot Värmland för att det är där alla känslor finns. Och där dom är, är enda platsen jag kan göra bilder. Allt annat är på låtsas, allt annat är hittepå. Det är som att laga ett hål precis bredvid hålet och inget blir gjort då. Bara upprepning.

 

Slutet_2

 

Jag stannar i fem dagar och vi gör allt precis som vanligt. Förutom gråten. Varje dag i flera timmar och kameran är alltid med.
Jag har alltid kameran precis bredvid och vi hälsar på hans syster med familj. Leker med barnen och håller handen i soffan. De vet ingenting och det gör ont så fort Lina säger;

— Men det måste vi göra i sommar!

Slutet_3

Tillslut blir det bara sjukt. Vi gråter och jag tar upp kameran. Vi badar och jag fotar. Vi äter och jag tar bilder. Vi gör allt och jag tar. alltid. bilder.

Mitt i känslan och mitt utanför den. Där är jag.
Kan man vara riktigt närvarande och samtidigt tänka på hur ljuset faller? Jag vet inte. Ibland kändes det som att jag helt hängav mig och såg känslorna för det de var, jag tar bilden och tar känslan och så blir det ett.
En grej. Ett verk.

 

Slutet_4

 

Fem dagar går och vi bestämmer oss. Jag packar ned mina sista grejer och allt från väggarna försvinner. Världskartan, poweraffischen och prinarna på farfar. Bilderna jag tar är egentligen bara instinkt. Det som klär allt i känslorna jag har. Den senaste tidens psykiska distans som grott mer och mer mellan oss.  Hur vi båda klivit mer och mer bort från det team vi varit. Allt det fanns i bilderna och jag vet inte hur det går till. Men när man tar bilder flyter känslorna rakt in i dom.

 

Segerberg_8_stor