Jag jobbar som fasadmålare i en månad på min pappas företag i Nyköping.
Klockan ringer vid sex och jag går inte upp. Snoozar i trettiofem minuter istället och kastar på målarbyxor, glömmer handskarna och trycker ned kniven i höger sidoficka. Första veckan har gått och det regnar.
Huset vi skrapar för att måla är byggt på artonhundratalet. Fanns innan hela stan och ägaren visar bilder från när allt bara var skog och ängar och yta och man såg hur långt som helst. Nu är allt hus och dom målar vi.
Vi är fem stycken. Naman, Yngve, Bobbie, Ghaswan och jag. Allt är ett kugghjul. Allt är samarbete och effektivitet och flera tankesätt för att lösa problem. Man hjälps åt och man är ett lag. Jag älskar det. Sträva efter ett mål tillsammans även om det bara är ett gammalt hus som ska bli målat, det finns så många problem som dyker upp längst med vägen. Hur når man upp att måla tio meter upp i luften på ett skrymsle som man inte räcker upp till? Vad för byggnadslösningar kan vi komma på? Vad gör vi om det ösregnar en hel dag?
Att måla är så jävla sommar för mig. Monotont arbete med kafferaster tillsammans med intressanta människor är det bästa jag vet under kortare perioder. Det finns inget som gör mig så kreativ. Det finns inget som får hjärnan att starta om på samma sätt. Anteckningarna på mobilen fylls av idéer och jag bearbetar. Bearbetar skolan och relationer och ett nytt liv som börjat.
