De senaste veckorna har jag och Sammy åkt mycket bräda. I ramp och pool, i gympasalar och på asfalt.
När det blev vår åkte jag snabbt och med lösa truckar. Vågade någon dag ta med den till skolan och åka de där fem minutrarna från bussen längst med storgatan. Gick upp för trapporna och låste in den i skåpet och det var som att hålla andan. En sådan sjukt stor ansträngning att låtsas som ingenting och det är bara trä och metall och gummi men det är inte bara trä och metall och gummi – det är attityd. Det är förutfattade meningar.
Ingen av mina närmsta vänner eller familj skejtade. Och jag åkte mest bara. Rullade snabbt genom stan och släpade på den där brädan till varenda fik vi satt på. Det var alltid ett gäng med killar som frågade om jag kunde göra en kickflip och då skämdes jag. Kunde ju knappt hoppa på stället. Hur kunde jag se ut som jag gjorde och åka runt på den där, när jag inte ens kunde? Kunde vara en skejtare på riktigt. Det var så jävla viktigt. Att ha alla korten rätt. Att få tillåtelsen. Om jag nu ska vara tjej, och åka bräda. Då måste jag kunna min skit. Då måste jag åtminstone kunna det, för att visa dom.
Det var så jag tänkte. Att jag egentligen inte riktigt skulle göra det där, men gjorde det ändå. För alla blickar på stan, alla kommentarer, allas syn på mig och framför allt min egna blick på mig, var att det här var något annorlunda. Det hade jag alltid vetat – gör något som dina brorsor gör, och du får mer uppmärksamhet. För att du alltid ses som en underdog om du är tjej och kan jämföras med killar som gör samma sak. Och jag njöt som fan, det var en boost utan ansvar och jag växte av det.
Känslan av att inte tillhöra men göra det ändå, kan vara fantastisk men det spädde definitivt på mina ramar runt mig. Ramarna jag vandrar runt med som säger åt mig att inte vara en aktiv varelse. Utan en person som ska vara en publik – trots mitt stora bekräftelsebehov. Som varje dag hindrar mig från att vara för högljud, för okvinnlig, för mycket utanför min roll. Som när jag tar en massa beslut och pekar med hela handen, så är det något nästan obemärkt som varnar mig för att jag missat i det sociala spelet. Något är inte hundra här. Det är kanske bara är åttio procent okej.
Jag hatar det såklart, men jag glömmer bort det. Glömmer bort vad nypet i magen EGENTLIGEN betyder. Inte att jag varit elak eller sagt något opassande, utan för att en inbyggd struktur i mig säger åt mig att passa mig. Fuck you för att du litar på dina känslor och på din person och på vad ditt hjärta vill, här har du en lagom stor box att sitta i och leva i och ha det trevligt i. Den är hyfsat bred, det är den, den är precis så stor att man kan leva ett bra liv. Säkert. Men det är trots allt ett hinder för att ha det bästa livet som jag kan ha. Att ha den mesta vinden i håret och pulsen i halsen.
