Tag Archives: Publicerat

Från fotograf till skribent till fotograf till skribent. Hur fungerar det?

NWT-130725-fryksdalsdansen-1”När jag först såg modern foxtrot så trodde jag att det var erotiskt, men det är det inte” berättade Ulrika Olzon, en av kursledarna.

Jag är anställd som fotande reporter här på Nya Wermlands Tidningen men i ärlighetens namn har jag nog aldrig skrivit så lite i hela mitt liv, jag har fått åka på fotojobb mest hela tiden eller i vilket fall jobb som mest hänger på bilden. Jag sitter ju till och med i fotohörnet av redaktionen. Nyhetschefen dyker då och då upp och säger ”du är fotograf idag” och jag ler.  Säger ”jaaa!”.

Men i torsdags skulle jag göra allt igen, skriva och fota och göra enkäter och springa fram och tillbaka mellan blocket och kameran. Det var en mindre variant av dansbandsveckan i Malung som heter Fryksdalsdansen. Den ligger i Sunne, en timme från Karlstad och egentligen sker allt på kvällen. Men jag jobbar dag och fick hitta på något att skriva om som hände under dagen, som tur var, hölls en danskurs i Modern foxtrot.

NWT-130725-fryksdalsdansen-2

Det här med att vara multijournalist är ju verkligen ett helt annat sätt att tänka. Jag blir mer alert när jag måste skriva, det är så förbannat lyxigt att gå runt och fota folk och sedan kommer EN ANNAN person och skriver upp namnet på dom och pratar. Fast, det är inte bara lyx, det är att göra sig en distans som jag aldrig får när jag också skriver. När jag gör allt, har all kontroll, då får jag bäst kontakt, då vet jag exakt mitt eget upplägg och vet alla detaljer. Som fotograf har det hänt att jag kommit till jobb och knappt vetat om det är positivt eller negativt. Det har hänt, inte ofta, att jag knappt vetat vad som är relevant. DET, är skitsvårt. Och jag vet att det ofta är så, för man kan inte sätta sig in i alla grejer som görs om man ska göra fem grejer om dagen och rusa till bilen mellan varje jobb. Jag hajar det. Det är inte kul.

NWT-130725-fryksdalsdansen-3

Det tog tjugo minuter innan jag kom på mitt eget mönster där på dansbanan. Jag började fota men kände mig halv, som att något inte stämde. Så jag slängde ned kameran i väskan och gick och snackade med danslärarna. Fick veta historien kring dansen, deras egna liv och hur det var att lära ut en dans som är såpass intim som Modern foxtrot.
— Det är som den där filmen…dirty dancing, sa danskursledaren Patrik.

Först då kunde jag sedan fota igen, som att känslan hunnit ifatt. Och efter en stund, när jag kände att vissa bilder satt, tog jag ned kameran. Bestämde mig för att bara sitta och ta in vad som hände, skriva ned detaljer och mina känslor och hur folk reagerade när de dansade. Jag tror jag fungerar så. Att jag måste dela upp mig själv, det är samma kreativitet för mig när jag fotar och skriver, men det är olika sätt att ta in det på. Jag fotar detaljer, jag skriver detaljer, men det kan aldrig ske samtidigt. Och nånstans i hjärnan tar tankarna olika vägar. Det är så intressant hur man fungerar.

Här är texten jag skrev.

”Hon ville prata MED människorna. Inte OM”

NWT-130720-bilrunda-5

NWT-130720-bilrunda-Det var ett helt fantastiskt ljus som passade perfekt till hur jag hade tänkt mig att jobbet skulle se ut.

I helgen var jag ensam fotograf på tidningen. Det var mycket mysjobb att göra, Cowboy och Indiander, båtrace och vikingamarknader. Jag och reporter Ann hade tidigare i veckan bestämt oss för att åka med på en raggarrunda i Kil på lördag kväll (Vilket var innan vi fick veta att de inte ser sig själva som raggare, utan bara bilåkare). Det har klagats väldigt mycket på musiken som spelas längst med storgatan i den lilla stan och några av hotelles gäster hade till och med fått sova på toaletten på grund av oljudet och vibrationerna som bilarna framför till fyra på morgonen. Någon dag tidigare hade vi pratat med kvinnan som äger hotellet, hon berättade att hon inte ville skylla på ungdomarna, utan att någon måste sätta gränser. Polisen eller kommunen, men de verkade inte bry sig trots upprepade polisanmälningar och många telefonsamtal.

Ann ville prata med personerna som åker bil längst med den lilla gatan, om och om igen. Varför gör man det? Vad händer egentligen i bilarna? Whats the fun about it? Hon ville prata MED människorna. Inte OM. Så skulle det bli och hon frågade om jag ville vara fotograf.

NWT-130720-bilrunda-7

NWT-130720-bilrunda-3

När vi väl stod på Pekås i kil skulle jag ha slutat för länge sedan, men svepte en energidryck och försökte fokusera. Det skulle bli ett uppslag och bild på ettan och jag tyckte det var viktigt att visa den fina sidan med åkandet, hur glada alla var, gemenskapen och hur kul är. Alla andra sidor finns redan i fördomarna, i människors huvuden och påståenden. Det behövdes inget mer sådant. Men jag var så slut i huvudet! Hade kört mycket bil, haft trevliga reportrar runt mig hela dagen, hoppat krupit, sprungit och bestämt. Diskuterat och resonerat hela dagen.

Jag var helt tömd, trött och sur över att det roligaste jobbet som jag verkligen ville skulle bli bra, var precis nu. Efter en flängig dag. Men när det blir så, försöker jag att stänga av hjärnan. I korta små frekvenser. Stänga av ljud, stänga av intryck. Ladda upp. Fem sekunder där. Sju sekunder där. Sedan tänka kring hur kul det är, hur roligt det kan bli, vilka fina bilder jag ska ta. Och vilken tur jag har som har världens vackraste kvällsljus, just nu. Och då, plötsligt, sitter jag på taket på en rostig gammal bil. Och så är jag igång och springer runt. Fotar och tittar. Mest känner massa saker och åker med i folks stämningar. Jag tyckte det blev väldigt fint, att jag nådde upp till tanken jag hade från början och att det blev bra i tidningen. Kul!

NWT-130720-bilrunda

NWT-130720-bilrunda-9

 

Första veckan på Nya Wermlands Tidningen

Nwt_sommar1

NWT-130711-trollskogen-3

 

NWT-130711-trollskogen-4

Nwt_20130708_varmland_5 Två exempel på vad jag sysslat med under veckan. Några skådisar som klär om sig till troll och gänget som återvänt till sitt familjehem. Eftersom att jag har reportervecka blev det också texter till.

I fredags var min första dag på Nya Wermlands Tidningen. En inskolningsdag. En dag för att lära sig program och rutiner och få papper och koder och bilnycklar ur ett skåp. Vid morgonmötet blev jag helt lugn. Det är precis såhär det ska vara. Det är precis såhär, med folk runt ett bord som håller på med journalistik, bild och text, som jag ska vara vid. Sitta vid. Gud vad jag längtat efter det här bordet. Vad hemma det känns.

Jag tog inte en enda bra bild på hela dagen. Men det var verkligen skitsamma för jag mådde så jävla fantastiskt när jag cyklade hem två timmar försent. Jag vet ingenting, förutom kanske betongparker, som är roligare än det här. I måndags åkte jag bil runt hela länet för att fota och skriva något gulligt om att ’Värmland lever upp’ på sommaren. Jag åkte husbil med ett gäng pensionärer, badade med barn som lärde sig simma och klev in i ett hus som ni kan se på bilden ovan. Där stod två vackra tjejer och hackade kål och frågade vem jag var. Jag sa att jag var från tidningen och ville se vad dom gjorde.

Så jag fick komma in. Man ba, hur är det här möjligt? De var döttrar tillhörande en syskonskara på fem och en utav dom hade ett gäng med barn. Alla var hemma på familjens gård över semestern  för ”att det är det man vill göra när man är ledig. Åka hem.” Det var som att kliva in i en liten saga eller en fars, det öppnades dörrar till höger och vänster. Det dök upp fler och fler katter och släktingar ju längre tid jag satt i mitten av rummet och bara såg. Allt. Jag älskar det här.

Sommarjobb och tysk potatissallad

Nwt_sommarjobb Några av bilderna jag tog under de fyra veckorna på förra årets sommarjobb på NWT.

Det är fredag och Mareike gör tysk potatissallad med äpple. Hon står med hörlurar vid diskbänken och lyssnar på Rammstein i hörlurar. Eller, alltså, det är ju inte Rammstein men jag vet inga andra tyska band. Det är mysigt. Inte ofta, men ibland går hon in i en liten bubbla av sitt land.

Många saker har fallit på plats de senaste dagarna och nästan ordnat sig självt. En möjlig lägenhet i centrala Göteborg, en stuga i Nyköping och nu senast hörde Nya Wermlands Tidningen av sig om sommarjobb. Jag var där förra året och jobbade som lokalredaktör i Kristinehamn och nu vill de ha mig på centralredaktionen i Karlstad. Det är som fotande reporter men också med några helt rena fotopass.

Förra sommaren var så fruktansvärt rolig. Att både skriva och fota under samma jobb gör att jag helt klart utvecklade både kreativitet och snabbhet. Vad är relevant, vad ska berättas i  bilden och vad ska berättas i texten? Jag hade alltid en tanke om att jag skulle lägga lika mycket tid på intervjuandet som fotograferandet. Bah, det hände typ en gång. Fotografi får alltid stryka på foten till och med om man utbildar sig till bildjournalist, och ibland tror jag att det måste få vara så.