Category Archives: Finläsning

Martina och hennes dotter Edwina. Nu är fotograferingsperioden över för projektet Maja & Martina.

Dricker kaffe i ett hus jag aldrig mer ska bo i. En ny tid börjar nu. Fotograferingsperioden av examensarbetet är över och min barndom är nedpackat i nya lådor. Mamma och Patrick säljer sitt hus och jag börjar skola i morgon.

Men det är också annat som händer. I dag har jag träffat min webdesigner moster och haft ett möte om min nya hemsida och portfolio. Jag har också bestämt mig för att börja blogga mer om mitt fotografliv. Med en mer karriärsmässigt ugångspunkt som kommer synas mer när hemsidan är uppe. Det är helt fullproppat med coola grejer som händer just nu, kolla!

•  I dag flyttar jag till en stuga några kilometer från Biskops-Arnö. Ryktet säger att vi kan paddla kanot till skolan med både macdatorer och bildarkiv.
• Ska ÄNTLIGEN sätta igång med bikram yoga i Uppsala igen. Hoppas på att hinna med en challenge där man yogar varje dag under en viss tidsperiod. Två veckor skulle passa bra.
• Ska ha bildurval nu i veckan med Anna Clarén. Vars utställning Close to Home visas på fotografiska just nu. Missa inte!
• I maj ska jag få min fjärde bror (om man inte räknar med mina två låtsasbrorsor). Pappa och hans fru Cathrine ska bli föräldrar. Vilket är så oväntat och vackert på samma gång.
• Den 11:e maj är vernissagen för min klass examensprojekt. Temat är välfärdssamhället vilket är ett fantastikt ämne när man vill göra bild, och är  fantastiskt osexigt när det kommer till att bara skriva det. Alltså mina klasskamrater, så sjukt begåvade.
• I juni ska jag och två av mina bröder åka till Kanada i ett par veckor. Har tankar om att styra upp ett frilansjobb där.
• Slutet av juli börjar jag på Göteborgs Posten som fotograf i ett halvår. Det ingår i min utbildning som bildjournalist och jag är dödspeppad.

Jag är i chock. Min hjärna är blockerad. Jag är i chock. Jag vet det för att jag såg en dokumentär om hjärnan en gång. Jag är i chock och jag hukar mig närmare mig själv. Böjd in över min egna kropp står jag på asfalten fast jag borde ligga.

De pratar spanska. Senorita. Han formar en kvadrat med fingrarna. Licens. Drivers licens. Licens. Kvadraten igen. Tittar bara på hans händer.

Jag tar det här långsamt tänker jag. En sak i taget för jag vet vart körkortet ligger. En meter ifrån mig i den välta moppen på vägen. Innanför luckan. Luckan är låst. Nyckeln sitter fortfarande i tändningen och den behöver flyttas därifrån in i det andra låset. På baksidan. Innanför luckan ligger min väska med värdesaker. Den dom ville åt. Killarna.

M satt på marken men nu gör hon inte det längre. Hon har nackskydd på en bår. Borde jag också ha nackskydd? Är det sånt här man får nackskydd för?

Senorita. Write, name. Years.

Jag får tillbaka körkortet. Är så rädd om det. Skjuter sakta in den i fickan på plånboken igen. Håller kvar. Stänger. Viker ihop den. Tittar på ett papper framför mig. Tittar på mannen i mörkblått. Han håller fram en penna framför pappret.

Write, name.
Han pekar på mig. Min kropp som står på vägen bredvid polisbilar och ambulans.

Jag nickar snabbt. Yesyes. Jag är i chock och nu skriver jag så då får jag sluta skaka. Jag vet att man skakar under chock. Adrenalinet. Överlevnadsinstinken så att man kan springa fort bort från faran. Men killarna hade moped och behövde inget adrenalin. Och jag vill inte springa alls. Jag vill ligga ned.

Borde jag också ha nackskydd? Skriver stort. Tänker på att bokstäverna inte får flyta in i varandra. Dom måste förstå när vi förstår så lite av varandra. Skriver ändå ihop c:et och a:et i mitt förnamn. Fan. Det får gå.

M.

Nu är hon förändrad igen. Inte ens kvar. M. Vart är hon nu? Det droppar blod från min armbåge. Varför får inte jag hjälp? Det droppar ju härifrån. Väskorna. Hennes ryggsäck. Jag måste ordna. Försäkringen också. Vi tog ingen. Ville inte betala 100 pezos till.

Väskorna. Plånboken i handen. Den ska ned i väskan. M’s ryggsäck. Den dom försökte rycka bort ifrån oss. Innan vi föll.

Your friend dont want go hospital.

Jag måste följa med. Dont go, our bags. I must have our bags. I wanna come with her.

Så många väskor att samla ihop. Ställer två på marken framför fötterna. En kvar. Vi hade tre, jag vet att vi hade tre och jag vet var den sista är. Fastspänd med snören bakpå moppen. I korgen. Knutarna. Skakar.

Bag, i can’t.

Bag.

Han hjälper till. Löser upp. Nu är det tre.

Your friend DONT want go hospital. Stay here. You will stay here.

Dont. Inte. Inte åka iväg. Stanna. Skönt. Allt samlat. Maja i ambulansen, väskorna här. Hjälmarna här. Jag här. Polisen. Men moppen? Dom ska ta den. Måste ge dom nycklarna. Annars kommer allt rasa. Dom måste ha nycklarna.

 Here. Take the keys!

Det droppar. En i vitt tar min kropp. Ler. Där är M.

Sit here.

Jag klarar det här. Jag är i chock men jag är stark. Jag är inte stark jag gråter, nej nu gråter jag inte. Maja har fuktiga ögon. Det kanske är okej att gråta. Gjorde det lite när jag skrev våra namn. Och ålder. 23. Och 25. Stora siffror.

 Aj. Han duttar vätska på armen. M har inget nackskydd längre. Bara små bandage på benen. Jag måste trycka på mannen i vitt’s hand med min. Det går bra tror jag. Det svider på armbågen men jag låtsas inte om det. Jag är i chock. Jag vet det för jag såg en dokumentär om hjärnan en gång. Jag minns inte när.

Nu har jag dragit igång starkt på klassbloggen med charmerande tänder och en vinkande mamma. Kolla in våran blogg och hemsida här!

På Biskops-Arnö skiner solen på min sista skoldag. Rummet är nedpackat och fotografen Moa Karlberg dyker snart upp. Vi ska ut på våra examensarbeten nu och det här har jag längtat efter. Två månader av fotografering. Nyköping och Stockholm. Jag är så jäkla redo.

Det är natt. Precis lördag och jag sitter i en gästsäng. I det här huset har jag bott men inte längre, nu är jag på besök. En besökare.

Jag gillar det. Det betyder att man kan gå vart man vill, härifrån eller till sin bil eller Thailand om man så vill. Jag vill till utomlands. Jag vill till bort. Jag vill ta det här livet och kameran och hoppa på ett flyg och sedan komma tillbaka.

Farfar börjar hastigt att ge bort saker. Kameran med läderfodral och en dammig kaffeservis i vardagsrums hörnet. Han är alltid långsam men inte idag. Han sitter tyst när pappa pratar men avbryter bryskt

— Man måste fråga saker innan det är försent!

Han har hög röst. Men det blir tyst.

— Jag har inte hört av Lasse på tre dar, säger han sen. Vi har känt varandra sedan 1937. Man måste fråga saker innan den som har svaret är borta.

Vaknar inte trött. Vaknar glad. Är inte stressad och Mareike kokar kaffe  och jag vill äta glass till frukost. Gör det också.
Igår började vi filma. Jag framför kameran och Mareike med bommen och ljudet i hörlurarna. Vi följer två bröder i sextioårsåldern, de har en flyttfirma tillsammans och har bott ihop alltjämt. Det blev femton timmar i sträck över hela Stockholm, jag sittandes på en pall mellan sätena i framsätet, canon i knät och P1 på radion. Ut och in i olika stockholmska trapphus.