Det rinner kondens på rutorna utåt gatan och jag tittar på ett spacklat hål i taket. Allt är nedsläckt. Bara gasollågorna i värmefläktarna brinner och de hemlösa hundarna skäller ibland. Utanför. Men jag ligger stilla i mitt eget svett och känner av kroppen. Den är mjuk. Svider på sina ställen men lever och kan vara ganska stark.
Passet är slut nu och jag kan ingen spanska. Förstod allt ändå. Det är samma oavsett. Oavsett vart jag är så består Bikram och det är väl en del av varför jag dras till det. Det trygga, det likadana, det som står fastmejslat för att jag inte gör det.
Vi kliver ut i en svalare värme. Tar mattan i högerhanden, drar en klänning över huvudet och börjar sakta gå. Gatan hem är neonljus och bas.