Världens bästa frukost. Müsli med banan, en drös med nötter, wheat grass och det coola nyponskalspulvret. Och kaffe!
Deadline efter deadline trillar in i famnen och ut på andra sidan. Bilderna redigeras, texter skrivs och jag korrar tusen meningar åt min klasskamrater. Det är så. jävla. roligt. Klockan halv två på natten är fortfarande halva klassen kvar i datasalen. Alla bord har energidrycksburkar och en hysterisk vinjetterad bild på skärmen. Snart är vi klara. Snart hatar vi allt som har med välfärdssamhället att göra. I helt vanlig ordning ploppar min inre matfotograf ut och det tar en timme att laga frukost om man lägger upp alla ingredienser i små högar först. Det gör inget.
Category Archives: Finläsning
En av bilderna på Victor Nyåker ur bildberättelsen ’Slutet’ som jag gjorde i höstas.
På torsdag kommer jag visa ett fotoprojekt som var det svåraste och enklaste jag gjort. Det är en dokumentation som pågått under fem intensiva dagar i en lägenhet i Karlstad. Under de dagarna bestämmer sig jag och min dåvarande pojkvän och bästa vän, att vi inte längre ska vara ett par efter nästan tre år tillsammans. Hur det kändes att fotografera under en sådan känslomässig storm, och varför det både var enkelt och hemskt, berättar jag på torsdag.
Min power affisch som följer med till varje hem. Fick den av en fin tjej när jag flyttade från Gotland.
Okej, nu drar vi igång den här deadline veckan! Mindre bil, mer kollektiv och en hel del bildredigering. Det här är vad som ska fixas!
- Aktivt börja leta efter ett bra kollektiv i Göteborg.
- Hitta ramar och syrafria passepartouer (vafan är det för ord) till hyfsat billig peng.
- Bikram yoga i Uppsala.
- Skicka ut pressreleaser med Pi till ett gäng tidningar och företag.
- Göra klart master bilder som är anpassade till katalogen (som snart ska tryckas!).
- Hälsa på Martina och Maja för att visa bildurvalet och få deras blessing.
- Dricka mer vatten och gå till skolan istället för att åka bil.
Stekta zucchini strimlor med feta, lax, keso, ruccola och nyponskalspulver.
Är så jävla trött på projektbilder att jag börjat plåta matlådor. Här är det bara former och färger istället för innehåll och strunt. Fuck innehåll, det behövs sesamfrön på toppen. Åt helvete med historien jag letar fint fönsterljus åt zucchinin. I mitten av examensprojektet ägnade jag en hel förmiddag åt att fota nudelsoppa ståendes på mammas köksbord. Jag ser det som ett sundhetstecken.
Just nu bor jag med människor som har väldigt bra tankar kring mat och kropp. De kan mycket om örter, växter och hur de påverkar kroppen och hela stugan är full med pappåsar fyllda med hela jävla skogen. Minst en gång om dagen plockar Jenny fram nån burk ur nått skåp och förklarar att det mörkgröna torkade är en växt fylld med mineraler.
— Häll bara på kokande vatten och låt stå!
Det går en vecka.
Jag är i stugan, jag är i skolan, jag är i Bålsta. Men det går en vecka och jag sitter på samma stol och jag äter frukost på samma stol och det går en vecka. På samma ställe. Och jag förstår att det här är det svåraste jag vet. Att stanna. Det går en vecka och jag säger i telefon att det skulle vara så skönt att byta miljö. När det är det enda jag gör.
Född på åttiotalets sista år och så rastlös att bara en dator håller mig fast. Stilla på en stol med samma skärm men olika platser. Någon säger att min generation är så splittrad på grund av alla valmöjligheter men jag har alltid vetat vad jag vill. Så länge att jag blir misstänksam och i somras på en balkong med vin och Malin så försökte jag rucka lite på det där. Jag kanske inte alls vet vad jag vill? Jag kanske också ska jobba i butik eller bli sjuksköterska eller plugga på universitet fast det verkar så tråkigt.
Och så var det det där med att jag ju är så praktiskt, och älskar folkhögskola och människor som är som mig och inte alls. Och att producera saker, att skapa, att skriva och att fotografera och att berätta om allt. Om dom. Om mig. Om situationer. Men så blir jag rastlös, och tänker att jag bara gör samma saker hela tiden. Hur länge har jag suttit på den här stolen egentligen.
Åke och Rolf är bröder och har alltid bott ihop. De driver en flyttfirma i tredje generation och i höstas filmade jag och Mareike en dokumentärfilm om dom. Då och då svänger vi förbi för kaffe.
Rolf öppnar dörren så fort jag rullar in på gården. Frågar om jag gjort något med håret sen vi sågs sist och jag är nästan påväg att ta av mig skorna när jag står i farstun. Det gör man inte, aldrig hemma hos bröderna Lind. Rolf har bakat sockerkaka och han berättar att de åkte två timmar tidigare från Stockholm för att hinna.
— Vi hade ju inge kaffebrö, säger han. Och du skulle ju komma.
Åke kramar hårt och slår mig på axeln. Det har gått två månader sedan jag och Mareike satt i vardagsrummet sist. De frågar om hur många kalla länder hon hunnit vara i och jag säger massor. Jag berättar om Mexico och då måste de plocka upp kartboken och jag måste peka. Där, på den där ön, Cozumel. Där var vi. Och på fastland.
Allt är bra säger dom, kanske lite dåligt med jobb men de börjar ju bli gamla.
— Tre våningar utan hiss på Valhallavägen, det kan man ju inte tacka ja till längre, säger Rolf.
En vecka av dokumentärfilms brorsor, yoga och pressreleaser.
.
Det här ska jag syssla med fram tills helgen.
.
Ringa Göteborgs Posten och bestämma möte när jag ska komma och se redaktionen.Skriva pressreleaser till utställningen med klasskompisen Pi.Hämta Mareike som kommer hem från Tyskland.Skriva ut nya och större printar av ett nytt bildurval.Bikram yoga nu när förkylningen är över!Hälsa på bröderna Lind som jag och Mareike filmat för en dokumentärfilm i höstas.Besiktiga bilen.Gå till skolan och skippa bilen.
Nummer ett i livet, ett nytt bildurval. Här är ett gammalt uppslaget på datorn för att jag glömmer så lätt. Och en snorig näsa med mexicofräknar.
Vaknar av katten när solen lyser in genom fönstret. Hon vill gå ut, men först måste jag sitta i trosor och kolla på när hon äter innan jag får lov att släppa ut henne. Det gör inget. Sitter tyst i kökssoffan och kollar ut genom fönstret.
Nästan hela helgen har jag bott själv. Ätit frukost i två timmar och bläddrat bland bilder, brett ut allt på köksgolvet och sträckt mig efter kaffet. Sedan packat fjällräven med dator och bildarkiv och promenerat till Biskops-Arnö. I dag kom systrarna Olsson Wikdahl hit. Lagade mat och diskade all min disk och kollade på bilder med katten i knät. Tänk att jag kan ha folk på besök.
Morgon med Mareikes kaffe och en dunderskål mot förkylning. Redigerandes bilder som Martina ska få.
Vi köper kaffe i kartong och tar lillbilen mot någon natur. Svänger in på en väg och hittar en tant med gåstavar. Hon heter Bonde i efternamn för att hennes släkt har varit bönder och det låter ju vettigt. Men nu brukar ingen jorden längre, de jobbar på Nordea istället och hon berättar att hon fått en stroke för ett år sedan. Det värsta är att hon inte kan tala rent och gå rakt och jag säger att det tar ju tid, ett år är inte länge att repareras.
Vi pratar en stund innan hon går hem. Tar stadiga tag med stavarna i leran och vi ser ett dike utan snö. Där sätter vi oss i fyra timmar och pratar makt, sex och män. Allt hänger ihop.
Ville och Sebastian diskuterar katalogen och bordet med mina urvalsprintar som Clarén jobbat sig igenom.
Första dagen i skolan kramas vi alla på parkeringen. De enda jag sett på två månader är Theo och Anna, människorna har liksom varit allt ifrån Grönland, Tanzania och Malmö. Vi startade med att ägna en timme åt att diskutera vår stora och tjocka katalog som ska tryckas upp till utställningen. Att vara 16 personer med starka drivkrafter är ju fantastiskt, men när det kommer till beslutsfattande är vi lite väl långsamma. Jag gillar snabbt och direkt. Såhär blir det, kör, liksom. Katalogen ska innehålla ett urval av allas projekt, text och presentation. Den kommer bli så fruktansvärt snygg. Allt tack vare en liten grupp i klassen som jobbat arslet av sig för att jaga sponspengar medan de samtidigt gjorde sina projekt. De är värda guld och öl i sin egen vikt.
I går hade jag urvalssamtal med Anna. Hon är snabb och brutal och jag fick order om att fråga någon som inte vet vad jag sysslat med de senaste månaderna om vad hen ser. ”Och gå nu inte till nån proffsfotograf och fråga om råd, det kommer bara bli på detaljnivå”. Det jag vill veta är ju grundhistorien. Ser man vad de gör om dagarna och hur de mår?
Älskar att glida runt med alla småprintar i väskan och plocka fram dom och bläddra, tänka, välja dit, välja bort. Gillar det här stadiet men är inte byggd för det. Jag är byggd som otålig.