Vi Bikramyogar fem pass på två veckor. Det får mig att känna kontroll i en höst som är mörk. Det får mig att prata om viktiga saker med Mareike i passagerarsätet påväg från Uppsala. När helljuset skiftar över åkrarna och ratten är i händerna, då är det vackert.
Att känna respekt för sin egen kropp och är också det. Det är så lätt att snava bort både den och själen.
Likadana näsor. Hans lite mer fräknig bara när han andas in röken från cigaretten under fläkten. Klockan är sex på morgonen men tiden har ställt om sig under natten. Vi pratar om att våra föräldrar var barn när dom fick oss. Att det är helt sjukt att vi tre i det där köket är äldre nu än vad dom var när de fick sin första son. Dom visste ju ingenting. Om förhållanden. Om samhället. Om barn. Men vad bra det kan gå. Vad bra personligheter det kan komma av två små nyvuxna.
Nästa morgon byter vi vinterdäck. Pappa berättar att det enda han kunde i den åldern var att sparka fotboll. Trots det blev han förälder.
— Du måste kunna klara det här ensam i framtiden, säger han och slår upp en rostig bult. Du måste kunna för att du lever ditt liv själv. Ett självständigt. Det har du alltid gjort.
Åker till Värmland för jobb. Får vägbeskrivningen kör till vägens slut och träffar fantastiska kvinnor i två dagar. Helena kramar, bjuder på gästsäng och fyller kroppen med pepp. Allt blir så möjligt när hon är nära.
Martina Hoogland Ivanow kommer på besök. Hon har glad bebis runt höften, på axeln, på knäna, i famnen, på golvet och ett tag på huvudet. Som en hatt. Hela tiden pratar hon allvarligt om sitt skapande. Hur hon tydligt använder sättet hon fotograferar för att skapa den specifika känslan hon bestämt sig för att berätta. Hur hon undviker information, underexponerar och jobbar med skuggorna.
Klassen sitter i ring, hon ville ha det så. Nära. Anna Clarén kommer också trots mammaledighet och nu är det två bebisar i klassrummet och varmt ljus från fönstren. Alla blir harmoniska. Barn gör väll så, skapar lugn och känsla av närvaro.
Vi har börjat en gestaltande period och ska åka härifrån. Vi ska gräva i oss själva och jag i mitt flyktbeteende.
Åker till Barcelona. Tar med mig ny Karlstadsvän och hamnar i lägenhet som kvinnokollektivet fått låna. Det är tusen trappor upp, läckande tak och stengolv.
— Vill ni ha sprit?
— Självklart.
Varmt och fuktigt på golvet vid balkongöppningen och innan vi somnar är klockan tre på natten. Inga täcken, öppna fönster och alla i en hög på samma säng. Få timmar senare vandrar vi genom stan. Beställer kaffe, går till stranden.
— Vi ses till sommarn igen. Eller till jul, säger rugbyspelar rumskompis, lämnar bort sin katt och flyttar till Frankrike.
Snart flyttar Jordenrunt seglaren in. Om ett år far båten från Karlstad och tills dess ska det sparas pengar och seglas segel.
Överallt byts det plats. Om två dagar gör till och med jag. Tillbaka till Stockholmstrakter som egentligen är bålsta och tillbaka till ön som är biskops och in i ett rum med min tyska. Hoppas på lagom med ångest och fin energi.
Recenserar konsert och allt är bara the show most goo oooon och jag ba; nej. Det behöver den inte. Åker till Norge och bråkar och sover nära, allt är stort. Allt är dal och sjöar och försöker suga in det. Behöver det. Söker naturen och fästet till marken. Badar i sjö och han är långt borta fastän på bänken bredvid. Hållandes handduken.
Slutar sommarjobbet och det är skönt med ledigt men synd att inte få producera mer, få möta mer, få publicerat mer. Åker till Nyköping. Pappa gifter sig och allt är lugn och allt är enkelt och fint och som dom. Spännande vad som kan hända på bara ett år.
Här är ett jobb jag gjort för Nya Wermlands tidningen. Himla skön kille.
Jobbar tio dagar i sträck. Skriver och plåtar och kör bil ute i skogarna. Blir så jävla tillfredsställd.
