Han säger att;
— Det är därför jag älskar dig. Du ser så fint på människor.
Category Archives: Finläsning
Är ute på projekt. Fotar ett kvinnokollektiv i Hammarbysjöstad och sover bara på soffor. Det känns bra.
Tror att formen börjar ta sig och trots att konturerna är dimmiga så finns de numera där.
Då och då slår det mig att, fan, människor. Personer.
Så jäkla vackert. Så himla fina och starka tjejer och det vore en waste att inte berätta om det. Om hur man också kan leva. Om hur man också kan uppfatta sig själv.
Hur man kan klara av svåra situationer och hur man kan leva med en stark känsla av att man är så jävla grym och att inga könsstereotyper eller normer kan ändra på det. För att man helt enkelt vägrar följa dem. För att må bra och vara en bra människa beror på så mycket annat. Än sitt kön.
Går till optikern och dricker vatten. Inklämd på stol mellan glasögonmontrar kommer kvinnan i hästsvans ut genom dörröppningen 14.58. Jag dricker ett glas till och hon säger att jag ska sitta bekvämt och återkommer prick 15.00 och tar i hand.
Säger att vi setts förut och jag tänker att det har vi. Minns henne för att hon var så trevlig. Varm och glad och snygg med fräknar. Hjälpsam och i dag ska jag erkänna att de där linserna vi provade ut 2009 liksom stannade kvar det året. Ligger i en låda i någon av alla lådor i alla hem stilla i sin vätska. Hon artikulerar och pratar i höga toner och jag svarar exakt på hennes frågor.
”Här är det klara besked” säger hon.
Och jag tänker att det är väll klart, det gäller min syn, som i sin tur är rätt grumlig, men åsikten om den är klar. Den är dålig.
Riktigt dålig på halva sidan av ansiktet och bra på den andra. Tydligen förvirrar det min hjärna.
”Och högern tar såklart över” säger hon.
Stackars vänstern tänker jag. Som en liten rullstolsbunden ögonglob som bara skjutsas runt av högerögat. Baklänges. Ett högeröga med storhetsvansinne och med bokstavlig tunnelseende.
När högern stängs ned står vänstern där alldeles själv och vet inte alls vad för grå sörja som visas på monitorn.
”Nånting runt?” säger han bara. Skakar på sina förlamade ben medan han febrilt kollar efter grannen som tydligen gett sig av åt annat håll.
Det är som att allt har krympt och trots att det är grått i luften nu så är det sommarlov på den här torra asfalten. Det var där vi spelade burken. Det var där småtvillingarna alltid lekte och där mormorn som dog i cancer rökte sig mot slutet. Här vi hoppade ut genom gången i buskarna. Där vi klättrade upp på garagetaket och körde sko-kastning från gungorna.
Nu är världen stor. Nu är den där mormorn död men moster väntar liv.
Han har kuddarna vända mot fönstret i taket.
Byter plats när jag sover i hans säng och släpper ut hamstern. Glömmer honom inte den här gången. Matar istället med äpple som glöms och torkar bakom byrån men det hörs att han tuggar på något. Inte är det frukt.
Hon säger jag känner dig. Jag vet att du har ett driv.
Mitt i sjön. I den tunn vårjackan är klockan midnatt och isen vrålar. Vägen går rätt igenom vattnet och i mitten står jag och det knakar och skriker. Trycker så hårt att isen böjer sig över sig självt.