Tag Archives: Nya Wermlands Tidningen

”Jag ber att få sitta med i några minuter och lyssnar intensivt för att luska ut vad det här handlar om.”

nwtsommar_2

nwtsommar_4

nwtsommar_3

”Bilder på fotbollstränare. Kommer till redaktionen kl 11”.  Står det på datorn om jobbet.

En kvart innan utsatt tid letar jag febrilt efter en försvunnen reporter. Jag vill veta vem fotbollstränaren är, varför han ska intervjuas och vad för vinkel texten ska vara i. Allt sådant här blir ju extra svårt eftersom jag inte är från Värmland och därför inte hade någon koll på ’kända ansikten’ eller hur det går för vissa lag. Om man hinner vara på en redaktion under en längre period så blir det nog automatiskt så att man har koll på hockeyn, fotbollen eller handbollen, oavsett hur sportintresserad man är. För att man hamnar i de sammanhangen hela tiden och därför börjar det växa något, det som är bekant är också det som man lättare tar till sig.

Jag flänger runt hela redaktionshuset innan jag hittar Stefan Jacobsson och reportern  i en soffa på övervåningen. Jag ber att få sitta med i några minuter och lyssnar intensivt för att luska ut vad det här handlar om. Reportern är suverän och berättar direkt att ”det här är Stefan, tränare för KBK och det har inte gått så bra för dom på senaste tiden”.

Bra. Fokus ligger alltså på det. Efter några minuter bildar jag mig uppfattningen att Stefan har det ganska tufft, känns ganska  skör men försöker sikta framåt. Då reser jag mig, sticker och rekar platser där jag kan skapa den känslan. Tar testbilder och springer tillbaka och snor Stefan mitt i intervjun. Jag har tio minuter innan jag måste sitta i bilen till ett annat jobb. När jag någon vecka senare läser texten visar det sig att hans dotter precis slutat med sina cellgifter för cancer i lymfkörtlarna, men jag var aldrig med under den delen av intervjun. Det är lustigt hur man känner att det är något annat som ligger i luften, en skörhet som var något annat än förlorade fotbollsmatcher.

På en tidning med obegränsat med tid hade jag velat vara med i hela skeendet. Höra honom berätta om sin dotter, skapat en närhet i kunskapen och använt det i porträttet.

”Jag vette fan vart de finns, inte på mcdonalds eller på fik eller på stan eller vid vattnet”

NWT-130801-gymnasieval-2web

NWT-130801-gymnasieval-3web

NWT-130801-gymnasieval-4-web

NWT-130801-gymnasieval-1web

Moa ska börja på estetisk dans, Lovisa på bild och form, Eroll på barn och fritid och den sista Lovisa på teknikprogrammet.

Gymnasielistorna släpptes. Långa listor av namn och klasser, sida upp och sida ned. Det gör tidningen skittråkig, så vi bestämde oss för att hitta lite ungdomar som ska börja på gymnasiet i höst.  Och jag fick en dag att leta reda på, intervjua, fota och färdigställa allt. Det är i princip omöjligt att hitta 16 åriga killar en solig dag i augusti. Jag vette fan vart de finns, inte på mcdonalds eller på fik eller på stan eller vid vattnet.  

Men så hittade jag fina Eroll, han ska bli polis och satt bredvid sin mamma och syster på busstationen. Tur det.
 Eftersom texten handlade om framtiden så skulle bilden mest bara visa hur de såg ut. I alla bilder förutom den översta så hittade jag skuggor som fick bli en extra detalj. Jag tycker att det blev lite mer spännande.

”Jag är inte på långa vägar så bra som jag var då, men det spelar ingen roll.”

gubbskejt-2

gubbskejt

gubbskejt-4

gubbskejt-5

gubbskejt-3Jesper Löfvenborg hade paus från skejtandet i tolv år, nu är han 37 och är i hallen så ofta han hinner.

Jag slängde ned kameran i ryggan, glömde skrivblocket och tog brädan på ryggen. På måndagskvällar är det Gubbskejt i Karlstads skatehall och jag tänkte att det vore fint att göra ett jobb på, visa den känslan. Visa människorna som närmar sig fyrtio sträcket men som helt glömmer ålder så fort de går innanför de där dörrarna. Där inne leker man bara. Där inne är man helt i händerna på adrenalin och gemenskap. 

Jag fick låna ett block av en av killarna och började snacka, tog en paus, intervjuade en åkare i solen på parkeringen. Tog fram kameran, tappade bort blocket på någon ramp. Greppade min egna bräda och åkte själv. Hämtade kameran, försökte fokusera på bilddelen. Blev för sugen för att själv åka och tänkte att det här är ju för fan min fritid. Dagen efter ville NWT publicera och det är roligt när de är positiva till egna intsiativ.

Här kan du läsa texten jag skrev.

 

Från fotograf till skribent till fotograf till skribent. Hur fungerar det?

NWT-130725-fryksdalsdansen-1”När jag först såg modern foxtrot så trodde jag att det var erotiskt, men det är det inte” berättade Ulrika Olzon, en av kursledarna.

Jag är anställd som fotande reporter här på Nya Wermlands Tidningen men i ärlighetens namn har jag nog aldrig skrivit så lite i hela mitt liv, jag har fått åka på fotojobb mest hela tiden eller i vilket fall jobb som mest hänger på bilden. Jag sitter ju till och med i fotohörnet av redaktionen. Nyhetschefen dyker då och då upp och säger ”du är fotograf idag” och jag ler.  Säger ”jaaa!”.

Men i torsdags skulle jag göra allt igen, skriva och fota och göra enkäter och springa fram och tillbaka mellan blocket och kameran. Det var en mindre variant av dansbandsveckan i Malung som heter Fryksdalsdansen. Den ligger i Sunne, en timme från Karlstad och egentligen sker allt på kvällen. Men jag jobbar dag och fick hitta på något att skriva om som hände under dagen, som tur var, hölls en danskurs i Modern foxtrot.

NWT-130725-fryksdalsdansen-2

Det här med att vara multijournalist är ju verkligen ett helt annat sätt att tänka. Jag blir mer alert när jag måste skriva, det är så förbannat lyxigt att gå runt och fota folk och sedan kommer EN ANNAN person och skriver upp namnet på dom och pratar. Fast, det är inte bara lyx, det är att göra sig en distans som jag aldrig får när jag också skriver. När jag gör allt, har all kontroll, då får jag bäst kontakt, då vet jag exakt mitt eget upplägg och vet alla detaljer. Som fotograf har det hänt att jag kommit till jobb och knappt vetat om det är positivt eller negativt. Det har hänt, inte ofta, att jag knappt vetat vad som är relevant. DET, är skitsvårt. Och jag vet att det ofta är så, för man kan inte sätta sig in i alla grejer som görs om man ska göra fem grejer om dagen och rusa till bilen mellan varje jobb. Jag hajar det. Det är inte kul.

NWT-130725-fryksdalsdansen-3

Det tog tjugo minuter innan jag kom på mitt eget mönster där på dansbanan. Jag började fota men kände mig halv, som att något inte stämde. Så jag slängde ned kameran i väskan och gick och snackade med danslärarna. Fick veta historien kring dansen, deras egna liv och hur det var att lära ut en dans som är såpass intim som Modern foxtrot.
— Det är som den där filmen…dirty dancing, sa danskursledaren Patrik.

Först då kunde jag sedan fota igen, som att känslan hunnit ifatt. Och efter en stund, när jag kände att vissa bilder satt, tog jag ned kameran. Bestämde mig för att bara sitta och ta in vad som hände, skriva ned detaljer och mina känslor och hur folk reagerade när de dansade. Jag tror jag fungerar så. Att jag måste dela upp mig själv, det är samma kreativitet för mig när jag fotar och skriver, men det är olika sätt att ta in det på. Jag fotar detaljer, jag skriver detaljer, men det kan aldrig ske samtidigt. Och nånstans i hjärnan tar tankarna olika vägar. Det är så intressant hur man fungerar.

Här är texten jag skrev.

”Hon ville prata MED människorna. Inte OM”

NWT-130720-bilrunda-5

NWT-130720-bilrunda-Det var ett helt fantastiskt ljus som passade perfekt till hur jag hade tänkt mig att jobbet skulle se ut.

I helgen var jag ensam fotograf på tidningen. Det var mycket mysjobb att göra, Cowboy och Indiander, båtrace och vikingamarknader. Jag och reporter Ann hade tidigare i veckan bestämt oss för att åka med på en raggarrunda i Kil på lördag kväll (Vilket var innan vi fick veta att de inte ser sig själva som raggare, utan bara bilåkare). Det har klagats väldigt mycket på musiken som spelas längst med storgatan i den lilla stan och några av hotelles gäster hade till och med fått sova på toaletten på grund av oljudet och vibrationerna som bilarna framför till fyra på morgonen. Någon dag tidigare hade vi pratat med kvinnan som äger hotellet, hon berättade att hon inte ville skylla på ungdomarna, utan att någon måste sätta gränser. Polisen eller kommunen, men de verkade inte bry sig trots upprepade polisanmälningar och många telefonsamtal.

Ann ville prata med personerna som åker bil längst med den lilla gatan, om och om igen. Varför gör man det? Vad händer egentligen i bilarna? Whats the fun about it? Hon ville prata MED människorna. Inte OM. Så skulle det bli och hon frågade om jag ville vara fotograf.

NWT-130720-bilrunda-7

NWT-130720-bilrunda-3

När vi väl stod på Pekås i kil skulle jag ha slutat för länge sedan, men svepte en energidryck och försökte fokusera. Det skulle bli ett uppslag och bild på ettan och jag tyckte det var viktigt att visa den fina sidan med åkandet, hur glada alla var, gemenskapen och hur kul är. Alla andra sidor finns redan i fördomarna, i människors huvuden och påståenden. Det behövdes inget mer sådant. Men jag var så slut i huvudet! Hade kört mycket bil, haft trevliga reportrar runt mig hela dagen, hoppat krupit, sprungit och bestämt. Diskuterat och resonerat hela dagen.

Jag var helt tömd, trött och sur över att det roligaste jobbet som jag verkligen ville skulle bli bra, var precis nu. Efter en flängig dag. Men när det blir så, försöker jag att stänga av hjärnan. I korta små frekvenser. Stänga av ljud, stänga av intryck. Ladda upp. Fem sekunder där. Sju sekunder där. Sedan tänka kring hur kul det är, hur roligt det kan bli, vilka fina bilder jag ska ta. Och vilken tur jag har som har världens vackraste kvällsljus, just nu. Och då, plötsligt, sitter jag på taket på en rostig gammal bil. Och så är jag igång och springer runt. Fotar och tittar. Mest känner massa saker och åker med i folks stämningar. Jag tyckte det blev väldigt fint, att jag nådde upp till tanken jag hade från början och att det blev bra i tidningen. Kul!

NWT-130720-bilrunda

NWT-130720-bilrunda-9

 

”Trots att Linnea klippte gräset så tittar hon inte på gräset. Hon tittar på dig. In i ögonen, på ett passivt sätt. ”

Enkat_1

Enkat_3

Enkat_2

Enkat_4Fick ett tråkigt enkätjobb men bestämde mig för att göra något annorlunda. Aktiva människor som gör något utomhus blev temat, men det slog slint.

I veckan fick jag det klassiska sommarknäcket. Det där som innebär att ingenting har hänt och ingenting kommer hända så då kan man lika gärna skriva om vädret. Jag ringer SMHI och frågar hur sommaren har varit och hur det ska bli och pratar om diverse moln som drar över diverse delar. Och så skriver jag, eftersom jag också är reporter vissa dagar, en text.

Och det är vanligt, och säkert intressant också men det är ju förbannat tråkigt att göra. Så jag bestämmer mig för att ägna lite extra tid på de annars vanliga ansikts-fråga-enkäterna. Jag tänker att jag ska ha jämvikt mellan kön och att alla ska vara aktiva och syssla med något utomhus. När jag cyklar tillbaka till redaktionen har jag hittat en 46 årig skejtare, en trädgårdsmästare, en inlinesåkande student och Christian som är underhållstekniker. Känner mig sjukt nöjd. Men när jag kollar på bilderna i efterhand märker jag att tjejerna kollar in i kameran och står stilla, medan männen är inne i det de gör. Va fan! Här går man ut och ska tänka aktivt och hamnar ändå i den främsta kvinnofällan: se snygg ut.

Jag antar att det finns flera delar till detta, männen jag fotograferade ställde aldrig upp sig, de frågade aldrig vad de skulle göra. Jag gav bara raka befallningar, jag sa bara; åk i rampen. Eller; fortsätt mecka i det där elskåpet.

Med tjejerna blev det genast segare, de stannade upp. De frågade, de ordnade, och jag fick säga mer  tydligt. Gör såhär, åk sådär, lite mer åt vänster och neeejdå du är jätte fin. Och det är ju inte för att de här kvinnorna inte KAN bara göra det dom alldeles nyss stod och gjorde. Det är ett sådant jävla typexempel på hur vi förväntas bete oss både genom miljö och uppväxt. Och allt det här, trots mina tankar innan, bekräftar jag ännu en gång. Med en jävla tjej som stirrar in i kameran och är söt, TROTS att hon har inlines på benen och kunde fara fram fort som attan. Trots att Linnea klippte gräset så tittar hon inte på gräset. Hon tittar på dig. In i ögonen, på ett passivt sätt.
Och jag vet att det också beror på min approach, jag förväntar mig att de ska bry sig mer om sitt utseende. Jag förväntar mig att de inte ska vilja vara med på bild och att jag måste ta kontrollen över situationen. Fan i helvete. Det här är så jävla viktigt.

Redigeringen går med på att dra lite större än vanligt på bilderna, och dessutom förlänga deras ”vad tycker du om vädret såhär långt”- svar, som också handlar om något som återkopplar till bilden och vad de annars gör i livet. De lever fina liv, verkar nöjda, har mjölkat sina första getter, har köpt en båt och åkt med den hela vägen från Stockholm, rest till Barcelona och skriver på sitt examensarbete. De är människor i största allmänhet och DET är jag glad över att få visa. Över att få ta en tråkig grej som man blivit tilldelad på morgonmötet och sätta sin stämpel på det. Göra något mer än det som krävs. En liten jävla enkät men det gjorde mig så glad. Att allt kan bli intressant.

Första veckan på Nya Wermlands Tidningen

Nwt_sommar1

NWT-130711-trollskogen-3

 

NWT-130711-trollskogen-4

Nwt_20130708_varmland_5 Två exempel på vad jag sysslat med under veckan. Några skådisar som klär om sig till troll och gänget som återvänt till sitt familjehem. Eftersom att jag har reportervecka blev det också texter till.

I fredags var min första dag på Nya Wermlands Tidningen. En inskolningsdag. En dag för att lära sig program och rutiner och få papper och koder och bilnycklar ur ett skåp. Vid morgonmötet blev jag helt lugn. Det är precis såhär det ska vara. Det är precis såhär, med folk runt ett bord som håller på med journalistik, bild och text, som jag ska vara vid. Sitta vid. Gud vad jag längtat efter det här bordet. Vad hemma det känns.

Jag tog inte en enda bra bild på hela dagen. Men det var verkligen skitsamma för jag mådde så jävla fantastiskt när jag cyklade hem två timmar försent. Jag vet ingenting, förutom kanske betongparker, som är roligare än det här. I måndags åkte jag bil runt hela länet för att fota och skriva något gulligt om att ’Värmland lever upp’ på sommaren. Jag åkte husbil med ett gäng pensionärer, badade med barn som lärde sig simma och klev in i ett hus som ni kan se på bilden ovan. Där stod två vackra tjejer och hackade kål och frågade vem jag var. Jag sa att jag var från tidningen och ville se vad dom gjorde.

Så jag fick komma in. Man ba, hur är det här möjligt? De var döttrar tillhörande en syskonskara på fem och en utav dom hade ett gäng med barn. Alla var hemma på familjens gård över semestern  för ”att det är det man vill göra när man är ledig. Åka hem.” Det var som att kliva in i en liten saga eller en fars, det öppnades dörrar till höger och vänster. Det dök upp fler och fler katter och släktingar ju längre tid jag satt i mitten av rummet och bara såg. Allt. Jag älskar det här.

Hejdå kolonilotten i Nyköping

Kolonin_hejdaDet är dags att byta till boende nummer två av tre den här sommaren. Nu flyttar jag till Karlstad för att jobba på Nya Wermlands tidningen.

Nu är det dags. Vinden viner eller nått och jag ska sticka igen. Jag packar lillbilen mot annat och vänder mig inte om, inte för att jag inte orkar, utan för att allt det där framme snor tiden. Fem veckor i en liten kolonilott och det är så mycket saker som har hänt. Hemska jävla saker mitt i all grönska och vajande sverigeflagga och det är mina vänner och deras familjer som är drabbade.

Livet är fint och livet ska man ha några veckor i en kolonilott. Livet ska man ha på en skateboard någonstans i Sverige helt svettig mitt i natten. Livet ska man tillsammans med det man själv tror på och de som tror på en.

Sommarjobb och tysk potatissallad

Nwt_sommarjobb Några av bilderna jag tog under de fyra veckorna på förra årets sommarjobb på NWT.

Det är fredag och Mareike gör tysk potatissallad med äpple. Hon står med hörlurar vid diskbänken och lyssnar på Rammstein i hörlurar. Eller, alltså, det är ju inte Rammstein men jag vet inga andra tyska band. Det är mysigt. Inte ofta, men ibland går hon in i en liten bubbla av sitt land.

Många saker har fallit på plats de senaste dagarna och nästan ordnat sig självt. En möjlig lägenhet i centrala Göteborg, en stuga i Nyköping och nu senast hörde Nya Wermlands Tidningen av sig om sommarjobb. Jag var där förra året och jobbade som lokalredaktör i Kristinehamn och nu vill de ha mig på centralredaktionen i Karlstad. Det är som fotande reporter men också med några helt rena fotopass.

Förra sommaren var så fruktansvärt rolig. Att både skriva och fota under samma jobb gör att jag helt klart utvecklade både kreativitet och snabbhet. Vad är relevant, vad ska berättas i  bilden och vad ska berättas i texten? Jag hade alltid en tanke om att jag skulle lägga lika mycket tid på intervjuandet som fotograferandet. Bah, det hände typ en gång. Fotografi får alltid stryka på foten till och med om man utbildar sig till bildjournalist, och ibland tror jag att det måste få vara så.