Category Archives: Finläsning

Hejdå Karlstad och hej Göteborg!

Hemma_1

Hemma_2Boende tre av tre sommaren 2013. Lägenhet i Göteborg som ska vara ett hem fram tills i jul. Skitlänge, med andra ord.

Jag sitter i en sliten sekelskifts lägenhet i Majorna. Är trött men glad och hela helgen har vi hört basen från Way Out West men bestämt oss för att inte gå. Bara ta det lugnt, äta frukost på fiket nere på gatan och ladda mänskliga batterier. Det är tack vare min kompis Svanberg som jag sitter ovanpå tvättmaskinen i det lilla köket. Hon ringde på en blocket annons och hittade Eva i telefon som hade ett rum till uthyrning. Och sen ett rum till visade det sig. Där jag kunde få bo, bland vitmålade golvplankor och fönsterglas långt högre än mig. Så nu delar vi lägenhet, Svanberg, Eva och jag.

I morgon börjar våra praktikperioder. Segerberg på GP och Svanberg på GT. Vi borde starta företag eller ett klädmärke ihop bara för att våra namn är som gjorda för varandra. Kommer bli bra det här.

Malin och Olof blev kära och hade världens finaste fest

Malinocholof_5

Malinocholof_4igen

MalinochOlof_2

MalinochOlof_1

Malinocholof_3

Det kommer ett brunt kuvert hem till mig. Egentligen kommer det ett brunt kuvert hem till min pappa och ligger sedan i hans bil i tre dagar innan han minns att jag fått post, men jag får ett brunt kuvert adresserat till mig i början av juni. Brevet är en första blinkning till en sensommarkväll fylld av dans. Åska som blir ösregn som bli klar himmel. En kväll som börjar med att en bunt av olika sorters människor går med plåtar, skålar och burkar längst med en grusväg. Vägen ligger mitt i ett kolonilotts område vid vattnet i Karlstad och där ska Malin och Olof gifta sig.

De ska gifta sig på sitt sätt och alla ska vara med. På kortet i kuvertet står det att det är knytisbröllop och alla ska höra av sig på en speciell hemsida de skapat och layaoutat för tillfället. Man ska skriva och berätta vad man ska ta med för inga andra bröllopspresenter är tillåtna. Mat är allt de vill ha, och sällskapet. Och vi gör som dom säger. Mailar om piroger, sallader, pajer, muffins och vegansk bröllopstårta och när det blir den tredje augusti så är vi där och inget är digitalt längre. Inget är coola hemsidor och kuvert och mail och annat. Nu är det på riktigt. Nu visslar Rebecka och Victor den fantastiska Edward Sharpe & the Magnetic Zeros låten Home. Och jag börjar gråta trots att jag inte trodde det, för att allt är på riktigt och för att inget slår det. Det spelar ingen roll hur mycket man mailar och bestämmer innan för när det händer i verkligheten så känns det. Känns på riktigt.

Malinocholof_6

Malinocholof_9

Malinocholof_12

Malinocholof_8

”Precis nu, när jag står innanför bildörrens skydd och hälsar på en främmande tjej, så ser hon det inte så, hon ser inte det främmande för hon ser något annat.”

Alex

Det här är Alexandra. Alexandra Chami. Fast hon säger bara Alex när vi träffas på en grusväg vid en sjö några dagar efter att jag flyttat till Karlstad. Vi tar i hand, nej jag tror hon kramar mig, och jag står precis intill dörröppningen på bilen när hon snabbt berättar hur det kommer sig att hon ska flytta in hemma hos mig. I radhuset jag bor i under mitt sommarvikariat.

Hon är ärlig. Hon är rak och det är något med att hon har jeans och bara bikinitopp just där, visst kommer hon direkt från stranden men hon är avklädd på ett annat sätt. Hon öppnar upp sig. Precis nu, när jag står innanför bildörrens skydd och hälsar på en främmande tjej, så ser hon det inte så, hon ser inte det främmande för hon ser något annat. Jag märker att hon är skakad av förändringen hon varit med om och som gör att vi möts, men hon är stark i grunden. Hon är grundstark.

Det visar sig att Alex och jag är lika. På alla plan som betyder något. Vi dricker vin kvällen efter att hon flyttat in och vi skrattar och vi pratar och hon ställer följdfrågor där jag skulle ställa följdfrågor och hon gör analyser på ett sätt som jag gör analyser. Och sen går det fyra veckor och jag vet att hon äter mycket knäckebröd. Att hon är har dramatiskt franskt blod, tycker att jag klär mig konstigt och älskar allsång på skansen och kvinnor.

Men sedan står vi såklart i regn på altanen och lillbilen är packad. Och så säger vi hejdå. Och tackar varandra för att vi råkade trilla in i varandras liv. Och kanske dyker människor upp på en grusväg någonstans, av en anledning.

Klart dom gör.

 

”Jag ber att få sitta med i några minuter och lyssnar intensivt för att luska ut vad det här handlar om.”

nwtsommar_2

nwtsommar_4

nwtsommar_3

”Bilder på fotbollstränare. Kommer till redaktionen kl 11”.  Står det på datorn om jobbet.

En kvart innan utsatt tid letar jag febrilt efter en försvunnen reporter. Jag vill veta vem fotbollstränaren är, varför han ska intervjuas och vad för vinkel texten ska vara i. Allt sådant här blir ju extra svårt eftersom jag inte är från Värmland och därför inte hade någon koll på ’kända ansikten’ eller hur det går för vissa lag. Om man hinner vara på en redaktion under en längre period så blir det nog automatiskt så att man har koll på hockeyn, fotbollen eller handbollen, oavsett hur sportintresserad man är. För att man hamnar i de sammanhangen hela tiden och därför börjar det växa något, det som är bekant är också det som man lättare tar till sig.

Jag flänger runt hela redaktionshuset innan jag hittar Stefan Jacobsson och reportern  i en soffa på övervåningen. Jag ber att få sitta med i några minuter och lyssnar intensivt för att luska ut vad det här handlar om. Reportern är suverän och berättar direkt att ”det här är Stefan, tränare för KBK och det har inte gått så bra för dom på senaste tiden”.

Bra. Fokus ligger alltså på det. Efter några minuter bildar jag mig uppfattningen att Stefan har det ganska tufft, känns ganska  skör men försöker sikta framåt. Då reser jag mig, sticker och rekar platser där jag kan skapa den känslan. Tar testbilder och springer tillbaka och snor Stefan mitt i intervjun. Jag har tio minuter innan jag måste sitta i bilen till ett annat jobb. När jag någon vecka senare läser texten visar det sig att hans dotter precis slutat med sina cellgifter för cancer i lymfkörtlarna, men jag var aldrig med under den delen av intervjun. Det är lustigt hur man känner att det är något annat som ligger i luften, en skörhet som var något annat än förlorade fotbollsmatcher.

På en tidning med obegränsat med tid hade jag velat vara med i hela skeendet. Höra honom berätta om sin dotter, skapat en närhet i kunskapen och använt det i porträttet.

”Jag är inte på långa vägar så bra som jag var då, men det spelar ingen roll.”

gubbskejt-2

gubbskejt

gubbskejt-4

gubbskejt-5

gubbskejt-3Jesper Löfvenborg hade paus från skejtandet i tolv år, nu är han 37 och är i hallen så ofta han hinner.

Jag slängde ned kameran i ryggan, glömde skrivblocket och tog brädan på ryggen. På måndagskvällar är det Gubbskejt i Karlstads skatehall och jag tänkte att det vore fint att göra ett jobb på, visa den känslan. Visa människorna som närmar sig fyrtio sträcket men som helt glömmer ålder så fort de går innanför de där dörrarna. Där inne leker man bara. Där inne är man helt i händerna på adrenalin och gemenskap. 

Jag fick låna ett block av en av killarna och började snacka, tog en paus, intervjuade en åkare i solen på parkeringen. Tog fram kameran, tappade bort blocket på någon ramp. Greppade min egna bräda och åkte själv. Hämtade kameran, försökte fokusera på bilddelen. Blev för sugen för att själv åka och tänkte att det här är ju för fan min fritid. Dagen efter ville NWT publicera och det är roligt när de är positiva till egna intsiativ.

Här kan du läsa texten jag skrev.

 

Emil och Denise och starten på ett omedvetet fotoprojekt

emildeniseHade en ledig helg i huvudstaden och bodde hos två gamla vänner till mig. Helt omedvetet blev det starten på ett nytt fotoprojekt.

Det här är Emil och Denise.

”Vi började i samma klass i sexan. Blev nog bästisar ganska snart efter det.” skriver Denise i ett smssvar. Nu är dom snart tjugofyra och delar under sommaren en lägenhet i Stockholm. Det är först när jag redigerar bilden som jag ser att den bär på så mycket mer. Att den bär på deras relation till varandra, att den är en startbild på en berättelse som jag plötsligt ser mönstrena till. Här är något.

Här är två människor, här är deras sätt att spela med varandra, här är deras historia och deras upplevelser. Men den kan också berätta ett större sammanhang. En berättelse om det allra svåraste som de båda går igenom – men i olika faser. Med många år mellan.

Ibland är det som att bilderna kommer innan hjärnan hunnit förstå.

”Springer och laddar telefonen oavbrutet och glömmer släcka lampor men det är väll som det ska vara. Minnet.”

Matigt_3

Matigt_2

Matigt_1

Matigt_4Vet inte vad det blev för maträtt det här, men ös ned allt i en panna med curry och det blir skitgott.

Nu kom feelingen igen, fotandet som bara kräver tid, najs fönsterljus och form. Det fotandet som lockas fram av karga och härliga bord och en längtan efter  snygghet. Jag gör ju det här för att öva, och för att slappna av. Men jag känner att det stimulerar porträtt fotograferandet också för jag upptäcker roliga trix som kan bli spännande att använda med människor.

I huset jag bor i här i Karlstad finns det gott om trärena bord som är gamla. Korta små stolar som man inte ska sitta på och klätterväxter på altanen som dator och kläder fastnar i.  Och det finns ju såklart el, och rinnande vatten! Det tog en dag och sedan glömde jag bort hur fantastiskt det är. Springer och laddar telefonen oavbrutet och glömmer släcka lampor men det är väll som det ska vara. Minnet. I kväll ska jag på festival och dansa och fota och hitta någon att hänga med. Känner mig ny i stan, igen.

”Och ibland tycker han att livet blir tråkigt och då hoppar han från ett flygplan”

Micke_fallskarm_1

Micke_fallskarm_2På det gamla flygfältet i Nyköping hoppade Micke fallskärm. Efteråt kunde han inte sluta prata ”Du måste göra det här. Du har inge val”.

Lillebror ringer. Säger att han ska hoppa från ett flygplan på 3000 meters höjd.

— På söndag. Klockan fem! säger han snabbt.

Micke har varit min barndoms bundsförvant. Det finns ingen som haft så mycket fantasi som den där lugna och trygga människan som föddes tre år efter mig.
Vi har skrivit manus till typ tio teaterpjäser, spelat upp allihop och vi har haft lekar som varat i fem år. Vi har varit catwomen och batman iklädda strumpbyxor nästan skadligt många gånger och vi har en egen sång (”mellanbarnen är bäst, här finns ingen protest, mellanbarnen är bäst”).

Micke är den ovanliga kombinationen av världens snällaste människa fast med hett temperament. Han ställer alltid upp. Han hjälper alltid till. Och ibland tycker han att livet blir tråkigt och då hoppar han från ett flygplan.

Det är konstigt för att du är tjej del 2 av 2

Malarna_1 Malarna_2Efter några somrar som fasadmålare har jag hunnit samla på mig lite möten med människor.

Jag stirrar in i en sextioårig mans ansikte. Håller en plattform till målarställningen lutad mot höften och vet att jag nog borde svara på det han sagt. Det går två sekunder för länge. Han tittar glatt på mig och om några dagar kommer jag tänka att mannen är trevlig. Då kommer vi ha hunnit sitta i hans kök och prata om hjärnor och om hur livet blev. Hur han kanske jobbat för mycket och satsat på karriären istället på sin familj. Hur han förhåller sig till relationer och kärlek och hur han, som suttit på kontor hela sitt liv, gillar att snickra. Jag kommer inte hålla med om allt. Vi kommer att ha pratat om det, men det vet jag inte nu. Nu ska jag bara måla hans hus.

— Du får ursäkta, men det är så ovanligt att se en liten spröd tjej bära så tungt, upprepar han.

Och jag vet att han inte menar något dumt. Men på något märkligt sätt ser han det som en uppgift och något fint ifrån hans sida, att påpeka att allt inte är som vanligt. Du sticker ut och du gör det för att ekvationen inte stämmer. Spröd. Det är samma ord som han senare använder för att referera till dåliga plankor gjorda av stressade snabbträd. ”Dom går att bryta av på mitten med bara händerna.” 

Malarna_3

Några veckor in på sommaren så kliar jag mig på armarna och upptäcker att det är hårt. Att när jag spänner armarna i spegeln så ser jag konturer av muskler och det känns så jävla bra. När hela målargänget väller ut ur firmabussen hälsar vi på ägarna av huset. Tar i hand, säger våra namn och får veta vilken dörr vi ska ta till toaletten. Det första ägarna säger till mig är;

— Du ser så professionell ut i riktiga målarkläder!

Jag vet inte vad jag ska svara. Hinner inte ens komma ut ur bilen förrän jag blev någon som jag inte vet vem det är. Det här är tredje sommaren jag har på mig de här kläderna, faktiskt exakt samma plagg som personerna som står runt mig. Det är som att jag inte kan luras.  Trots att jag gör exakt samma saker, trots att jag bär exakt lika tungt, jobbar exakt lika länge och lika snabbt. Trots att jag gör allt det, så är det något som inte riktigt är på riktigt här. Något är lurt. Något är konstigt.

— Så… vad är din roll i det här teamet? Vad gör du för något?
— Vad menar du? Jag jobbar.
— Jaså, så du kan också måla?

Malarna_4

— Nej, inte ska väll du kliva upp ända dit. Tänk om du trillar, det kanske jag ska göra istället.

Säger ingenting. Bara sätter fötterna på metallstängerna och börjar klättra. Om jag vore en 23 årig kille. Om jag vore en 23 årig kille. Om jag vore en 23 årig kille.

Det där är stämningen hos en man vars hus som skulle bytas vindskivor på. Det har hänt många gånger, det är något obekvämt att låta en kvinna göra en grövre jobb som man betalar för. För männen jag stött på, reagerar med att de borde ta över mitt arbete. Trots att de inte kan, trots att de aldrig gjort de förut, så skulle de nog ändå göra ett bättre jobb. Och att dessutom bara stå och se på? Nej. Det kliar i dom. Jag känner det. Det är en omvänd värld rakt på deras tomt.
Jag trodde aldrig att det kunde visa sig såpass tydligt ibland. Det är så jäkla tröttsamt att höra om att männens kroppsbyggnad är starkare och JAG VET. Men det betyder inte att kvinnans är i motsatsrelation.

Det betyder att jag tar den kroppen jag har, som är så himla bra, frisk och stark och smidig och fin, och så gör jag allt jag behöver göra. Anpassat till mina centimetrar i höjd och min armstyrka. Och ärligt talat, det är ju typ ingen skillnad. Det är ju verkligen så. Denna jävla ursäkt och denna jävla föreställning om den svaga kvinnan är så jävla tröttsam.

Att få en lillebror

WilfredochpappaMin pappa var gift som tjugoåring. Trebarnsfar vid 26 och fyrbarnsfar vid 31. Mamma också, fast två år yngre. 

För fem veckor sedan så föddes Wilfred. Jag känner inte honom men vet att han är liten, vacker och ler som pappa. Han är min fjärde bror som jag har blodsband till och det är ju så sjukt att livet bara vänder och vrider på sig såhär.

— Jag har ju bytt liv flera gånger. Inget är ju hugget i sten. Jag tänker att, äh, jag kör en vända till. Jag älskar ju barn, säger han.

Nu är han 47. Egen företagare på ren jävla styrka och har sovit hälften så lite i sitt liv som man ska göra. Tack som fan för att du alltid är så positiv och alltid hjälper varje jävla själ som kommer in i ditt liv. Tack för att du startar om, gör nytt och gör saker som du egentligen inte kan, så att du sedan lär dig.

Tack för att du gör saker du är rädd för, så jag också vågar.