Mycket av allt, lite av inget

Jag har ätit frukost med Sandra på en uteservering.
Vi pratade om inspiration och jag vill starta någon slags föreläsarkväll med guldmänniskor. Sådana som finns här i närheten, som har en speciallitet eller bara ett uttryckssätt som många dras till. Typ de där gamla lärarna som alla älskade, eller den där fotografen på lokaltidningen.  Berättandes egentligen vad de vill, som är givande för någon att höra. Som samlar lyssnade folk med en kaffe i handen och en stjärt i en soffa. Gärna många stjärtar.

Vi gillar kultur i den här staden, vi gillar att prata om den och vi gillar att bli inspirerade av den. Vem skulle du vilja höra föreläsa?

Närsom, hursom, vemsom.

Inspirationslista

Pain is just weakness leaving your body

Jag har återupptäckt en stark rädsla hos mig idag. Jag förstår helt och fullt varför jag har den, det är inte som mördarsnigel skräck eller Triskaidekafobi som människor av någon anledning kallar rädsla. Nej. Den här anser jag att det finns belägg för, ungefär så som mördarsnigelhatare har belägg för att känna rädsla eftersom det är just dem som gör det. Antar jag.

Skit också.

Jag är jävligt rädd för att stänga dörrar. Alltså inte fysiska trädörrar utan så som man i vissa fall kallar Möjligheter. Jag vill alltid veta att jag kan ändra mig, att inget är för evigt, att jag har tid att bestämma mig. Och så kan man ju inte leva tänker ni och lyckligtvis tänker jag det också.

Så idag bestämde jag mig för att tacka nej till två av utbildningarna och ja till en. Bara en. Ingen mer. Och iochmed det så bestämdes som en naturlig följd av detta att jag ska flytta. Hur många mil vet jag inte men det gör ont i rumpan av att åka tåg dit.

I augusti börjar jag skolan i Karlstad för att plugga multijournalism. Och jag valde det inte endast för att ”multi” är ett häftigt ord och inte heller, som min storebror påstår, för att det är långt bort. Utan för att det kändes mest rätt.

Och det om något borde vara skäl nog att känna lite fear.

Antagen

Inspiration

Ira Glass on Storytelling

Bara fruktansvärt tröstande ibland.

”And you got really good taste, and you get into this thing and I dont know how to discribe it but it’s like a gap. That’s for the first couple of years you make this stuff…what you’re making isnt so good. It’s not that great, it’s trying to be good but it’s not that good.

But your taste – the thing that got you into the game – is still a killer, and your taste is good enough that you can tell that what you’re making is kind of a disappointment. That you can tell that it’s still sort of crapy. A lot of people never get past that phase – a lot of people at that point quit.

And the thing that I just want to say to you with all my heart is; that everybody I know who does interesting creative work go thrue that.

“/…/And the most possible thing you can do, is to do a lot of work. Do huge value of work. Put yourself on a deadline.”

Söndagmorgon

Slutade jobbet halvåtta i morse, satte mig på cykeln ovanför gråa moln med regnstänk i ansiktet med mobil i vänster och styret i höger. Textade till mormor. Vaken, frukost?

”Kom du”

Kyligt och glad, mormor i morgonrock skärandes tomater och gurka, kaffedoft och bröd.  Morfar fortfarande sovandes. Mormor orolig för döttrar, vill att alla ska må bra. Helst hela tiden. Vi pratar en del, dricker mer kaffe med mjölk. Kommer in på skolor och journalistik.

Morfar vaknar, har en liknande morgonrock och mumlar med morgonbasröst. Asfalten är fortfarande svart. Nyheterna rullar om och om igen.

Söndagsmornar är inte ofta just det, de flyter förbi utan mysighet och nybakat.

Utan te i stora koppar och rosliga godmorgon.

A year

Delade på flaska vitt, såg det fina vädret försvinna ned i hamnvattnet och försökte greppa faktumet att det nu var ett år sen vi tog studenten. Vilket var omöjligt.  Att det ska vara 12 månader sen jag och David åkte två på en longboard hem till honom. Fulla och med rejält mod att ta en sväng som slutade med en uppskrapad stjärt men dock hel studentklänning skrattandes på asfalten.

Det är nog så underligt.

Åt dyr fisk eller som Elin, förgiftade räkor.

Och idag är det fina vädret fortfarande nere i hamnvattnet. Stackare.

Oh, and just like the river I’ve been running ever since

Jag tog mig ned till Karlstad igår.

Hade en telefonintervju med en skola från stockholm på tåget. Det gick bra. Jag vart antagen där också galet nog.

Vilket då fick mig att undra vad sjutton jag nu gjorde påväg mot Molkom, den tredje skolan, när jag nu redan hade två alternativ. Det kändes fånigt, var nästan påväg att vända tillbaka men beslutade mig för att det är vettigt att se sina möjligheter. Att även det lär mig något. Vara ensam på ett ställe som jag inte vet något om. Och det är ju en jävla kick det också.

Så jag försökte att inte tänka på hur fint allt är i Värmland och hur mysigt allt såg ut med sina uteserveringar och många människor som jag inte känner eller har en aning om vilka de är. STOCKHOLM stod det rakt över min hjärna och jag tänkte att jag suger på att vara objektiv.

Men sen ändrades allt. De sa att mitt personliga brev var speciellt. Att jag hade bra referenser. Jag fick göra två olika skrivprov och ett samhällsprov som jag nog mer skulle kalla politiskt prov. Sen fick jag kaffe, läste gamla tidningar som de på skolan publicerat och sedan dags för intervju.

Det gick också bra. Jag vart charmad över deras professionalitet, deras tidigare karriärer och att de verkade handplocka människorna till deras linje.

Och ja. Nu är det galet i huvudet. Reportage journalism i Stockholm Värmdö, Webbdesign i Karlskoga eller Multijournalism i Karlstad, Molkom.

Det här beslutet kommer att avgöra hur mitt liv ter sig i framtiden, vad för vägar jag kommer se. Alla blir nog bra, men vad blir bäst.

Vad skulle du valt?

Målarutstyrsel

malare

Jag har vart på en brädgård idag. Valt ut plankor, pantat pallar och suckande konstaterat att just DE plankorna bara var 12 mm tjocka och inte 14. Det har känts bra. Lite häftigt sådär. Som om jag var en utav alla män med flisor i nävarna och ständiga skärsår på lustiga ställen.

Sedan for vi iväg till ett hus, gick runt med målarbyxor, stoppade kniv i en utav alla fickor och skvätte Falurödfärg varhelst den ville fastna. Vilket mestadels var i mitt eget ansikte och hår, men även torpet jag målade.

Det var roligt, tiden flög sådär som man säger att den gör och plötsligt var det dags för oss att åka därifrån. Vilket vi gjorde, i superfart över landsvägar för att hinna i tid till planerade bankärenden eller som i mitt fall en enorm fika med Zäta.

Känner hur armmusklerna värker, eller åtminstone tänker mig.

Här sitter vi, så jävla lurade.

Bröst.

Alltid velat ha tills jag fick och nu är det bara ivägen. Studsar runt tills man klämmer fast dem och allt som heter klämma är inte bekvämt. Ibland, möjligtvis.

Och inte heller är det fullkomligt normalt att inte dölja dem. De måste finnas där, klart och tydligt så man ger kvinnliga signaler och visar att man en dag kan bli en god mor som sprutar mjölk varhelst man kan komma sig för till sina små gossar som man har dussin av. Men däremot är samhällsreglerna och normerna på ett annat sätt, ha dem, visa dem inte. Eller inte så mycket. Gärna lite kanske. Eller visa dem kanske men bara så det framstår som av misstag.

Annars är det ingen som fattar det där med din sexualitet. Varför vill du inte visa att du är tjej? Är det för att du egentligen är en man eller att du gillar tjejer och därav inte visar dina bröst för att, ja, vad har du för anledning egentligen? Lesbiska gillar ju bröst – det är ju hela grejen med det!

Så många samtal jag haft under min tonår att om jag bara klädde mig lite mer feminint så skulle livet leka, pojkarna flockas och blommorna frodas.

Problemet var ju bara att livet faktiskt lekte även om jag hade förstora byxor och t-shirt. Och pojkar fanns det, kanske inte flockar som vi föste ut varje morgon på grönbete, men fanns gjorde dem. Dock baserades ingen längre lycka däri, möjligen spänning.

Men bröst alltså, otroligt viktigt, som ett bevis, som ett idkort för ditt kön och som en förklaring till vem du är.

Så om man ska sammanfatta detta betyder det att jag precis påstod att bröst säger vem du är. Vilket inte stämmer överhuvudtaget. Hoppas jag.

Och nu vart allt bara pinsamt,
som så ofta när bröst kommer påtal.

No stranger beside me

Jag tänker låta mobilen ladda ur sitt redan sinande batteri medan jag borstar tänderna men inte kroppen. Den får vara smutsigt täckt med intorkat svett för jag är solbränd med blonda slingor längst käklinjerna som snart ska läggas på påslakan – fast vad heter det på kudden?

Det kommer dyka upp en man här för att slingra ihop sig med mig fastän jag är för kort och bara når upp med näsan till skulderbladen. Antagligen kommer kroppen ge vika såfort han gäspande dyker upp runt hörnet och säger hello fastän han är svensk även om de kommer från Polen, de som skapade honom.

Sedan kommer han vägra ta av sig kläderna som bara är ivägen för att det är någon regel som inte är det utan bara fånerier. Och tillslut när min kamp gett upp sitter han på sängkanten och drar av plagg efter plagg medan han gäspar igen för det är så han maskerar att han är medveten om vad han gör. Istället för att le kanske.

Efter att allt detta har hänt ska jag falla i glömska och sedan vakna förhoppningsvis tidigt av solen och njuta för att sedan somna om för jag har den egenskapen, att kunna sova i ljusa rum och somna om.

Jag gillar det så mycket att jag inte har gardiner.