Kerstin fyller år. Vi känner inte varandra. Ska bara måla hennes hus.
Hon blir 76 år och säger att jag inte förstår hur fantastiskt det är att inte vara 76. Att istället vara tjugoett. Att hänga i ställningar och klättra på tak och faktiskt inte behöva ett räcke när man går ned för en trappa. Att kunna springa och hoppa och stå på händer och hjula och vara stark. Att inte behöva akta sig för sin egen kropp. Istället vara hänsynslös. För att man kan.
Hon säger åt mig att försöka förstå. Att ta tillvara och göra allt det där. Så mycket som det bara går. Hon är allvarlig. Tittar på mig som att hon vet. Är övertygad om att hon gör just det.
Kerstin bjuder på tårta men allra mest bjuder hon på sin man. Han heter Sven. Har samma namn som en känd skådespelare men inte lika mörk röst. Det är inte svårt att bjuda på Sven. Han bjuder gärna på sig själv, ger bort så mycket som det går och allra mest berättelser om långfärdsskridskor. Det är inget som är så bra som skridskor. Trots alla möjliga sorters brutna ben är det långa resor, från Örebro och upp mot Stockholm. Alla sjöar och kuster. Där har han varit. Där har han glidit fram. Trillat i minst trettio gånger i det iskalla vattnet men överlevt både det och cancer.
Sven är en grabb som levt jävligt länge.
Kerstin likaså.
Fyra dagar senare är huset målat. Sven har sett till så att grannarna vet att en av målarna faktiskt inte alls är målare utan blivande pressfotograf. Möjligen den där som stack ut redan från början bland alla medelåldersmän. De kramar. Kerstin pussar mig på kinden och säger åt mig att inte glömma bort. Att vara sådär ung.