Mina dagar flyger förbi den här sista veckan, det är redan lördag, endast tjugofem minuter in på den but still. David klinkar gitarr och jag skriver. Det är som det ska vara en natt som denna då luften börjat lukta kallt.
Det är något magiskt med Vrena skogar.
Jag tog en buss och satt sedan på en plaststol på Denise’s veranda tillsammans med föräldrar och morföräldrar. Värdinnan själv stod på lur över grillen med spettar och veganbiffar och jag lyssnade på det mysiga pratatet runtom. Inget speciellt, inget utmärkande. Mest upprepningar och skvallrigt men det är något med stämningen fast kanske mer atmosfären.
Vi åt grillad ananas med sojaglass och D visade sin nya analoga, en Diana F+ (klicka och kolla designen) det är en ny upplaga av den gamla sexiotals plastkameran, det speciella är att de råkar släppa in lite ljus som gör att varje kamera tar olika sorts bilder, precis som Holga kamerorna. Kolla in niotillfems bilder här så får ni en uppfattning om hur de kommer se ut.
Som drömmar och sockervadd typ.
Riktigt grymma kommer de bli iallfall. Jag själv slog till och köpte hennes 450d som jag haft i några dagar nu, det är galet fint på den fronten. I like it alot.
Vi var uppe länge den natten och pratade, hennes stora packning var nedtryckt i väskor brevid sängen som numera är nere i Malmö igen. Jag saknar henne redan med tanke på att vi antagligen inte kommer ses förrän till Jul. Gosh.
Det här är min dag.
Johanna & Sandra hade vernissage i lördags.
Jag stod för affischen.
Vill du ha ett lyxigt hudvårdskit.
Och jag bara, nej. Det slutar på skit.
och jag raderar det där mailet och sneglar på mina nya tallrikar på golvet och pappåsarna med blått och gult tryck på. Det är väntan här i rummet. På något nytt, jag packar inte upp de nya sakerna för de tillhör inte det här.
Jag pillar loss all den här färgen på huden jag fått under målartimmar och drar på mig grå pojkvänshood. Det är stilla på mitt rum, väntan gör så med väggar. Fönstrena låter som bilar för att det är bilar som kör förbi därute och jag tänker att jo, visst är det mysigt med trafik utanför. Vad du än säger. Och trots att en människa körde ihjäl sig på min väg därutanför. Igår.
Jag har läst så mycket tidningar de senaste dagarna. Tidningarna heter FOTO och handlar om det. Jag är imponerad, sjukt hög kvalité på artiklarna och mjuk text som gör att jag helt plötsligt noggrant har läst igenom flera sidor av ett reportage. Först känner jag mig lurad, det var ju meningen att jag bara skulle skumläsa för att se varför fotona såg ut som de gjorde. Sen tillfredsställd för att den är SÅ BRA. Det är inte bara, ”Nikon är bäst” eller ”såhär tar du bäst studio porträtt!” (Fast reportaget om hur man bäst fotar en viss fågel på Antarktis var lite out of context)
Till exempel var det ett flera sidor långt avsnitt med temat Naturfotografi.
Jag hoppade över det, totalt.
Naturfoto känns så fattigt och fantasilöst. Sen bläddrade jag tillbaka bara för att kolla läget lite och fastnade. Skribenten Pål Hermansen förklarade direkt för mig varför man överhuvudtaget tar kort. Varför han fick sin syn av världen med hjälp av ljus. Vad han ansåg om konstfotografi och dokumentära fotografier och gjorde en utläggning om visuella analfabeter, vilket förövrigt var ett störtskönt ordval.
”Paradoxalt nog är det på många sätt mycket svårare idag att veta vad som är bra och dåligt. Tidigare var bra bilder presenterade i tidskrifter och tidningar som representerade en viss kvalité, medan i dagens läge publiceras mycket material okritiskt utan någon större form av filtrering. Det ställer större krav på mottagaren än förut. Trots att det idag är självklart att lära sig läsa och skriva har nog gruppen ”visuella analfabeter” inte minskat motsvarande under loppet av det senaste århundradet.”
Fast jag undrar ifall det skulle gå att träna bort den okunskapen. Vissa saker känner man bara, och vet inte hur man vet men man gör det. Sen tränar man upp den där känslan. Desto mer jag fotar eller illustrerar märker jag att vissa saker inte fungerar ihop. Vissa teckensnitt, färger eller beskärningar ska bara vara på ett visst sätt för annars blir jag irriterad. Det finns en anledning till varför gyllene snittet är så väl använt. Vi människor tycker om hur de bilderna är utformade, att man vilar blicken på en viss punkt och har en rörelse åt ett visst håll. Det är tråkiga i längden men vi är bekväma av oss, vi trivs och blir trygga. Det är nog svårt att arbeta fram ett seende för komposition och ljus om man inte har det från början, då får man stå ut med visuell okunskap.
Kunskap är ju som alltid makten.
Det är vad jag lär mig och säkerligen ni också, hela förbannade tiden. Säkerligen är det också de äldre som påminner oss om det, självfallet, de har ju kunskapen serverat på silverfat med hjälp av erfarenhet och framförallt denna tid som de levt (och alltid tjatas om). Alltid kan makten bli större, vetskapen mer och hur jag än vrider och snurrar så känner jag trycket av att
jag vet ju fan i mig ingenting.
Såhär står det till med mig. Jag blir intresserad. Intresserad av allt.
Därav frågar jag mycket, dumma nybörjar frågor och lite mer slitstarka när jag väl fått en uppfattning. Och när jag tror mig fått rätsida på det så upprepar jag det jag precis lärt mig. Nästan alltid.
Så jag kan få ett slags bevis på att jag uppfattat rätt, och också som ett slags uppvisande på att jag förstått sammanhanget för min lärare.
——
Sådär, nu har jag ägnat en kvart åt att försöka komma på någonting som jag lärt mig på sistone som skulle kunna användas som exempel. Dock har jag har lärt mig måla tak och väggar denna vecka men kan inte komma på en såndär skön dialog där jag framstår som otroligt smart som lärt mig lite hantverk.
Det blev mest:
”Måla sähär”
”Okej, såhär målar jag”
”Bra, bra målat”
Så, trots att jag lär mig konstant, hamnar i situationer som är totalt nya, lär känna mig själv, utvecklar mig inom varje område jag gillar (och vissa som jag inte bryr mig så mycket om).
Så.
Ökar känslan av okunskap.
Förmodligen, har jag resonerat för mig själv, för att jag upptäcker allt mer, att jag utvecklar något så mycket att jag kommer till en gräns då man är
lite för bra för att den där skiten man gjorde nyss ska räcka upp till den nya ribban man lagt.
Vilket betyder att man suger igen. Att jag inte räcker till utan ska fortsätta leta efter kunskap.
Crap, det tar ju liksom aldrig slut.
Sjukdomen smyger runt i kroppen på mig, jag känner ju det. Det är inget jag förnekar. Seglivad och jävlig tältar den i celler som ser lagom hemtrevliga ut, de med stormkök eller sköna liggunderlag. Vaknade upp flera gånger inatt och bara mumlade ”det ä så skönt att sova” till min sängkamrat som höll med. Höll med på det sättet som man gör när någon säger självklarheter om saker man ägnar 1/3 av sitt liv till.
Ja,
det är skönt att sova. Nothing to argue about.
fail i new york
Idag har jag målat innertak med lillebror med pappas förhandsvisning.
Vi var inte duktiga.
Mest flammigt och färg som droppade men det var ju bara grundning så världen gick inte under. Nu sitter jag här som en idiot och känner hur festivalkroppen skriker ut sin ilska.
Det låter ungefär såhär:
VA I HELVETE?!
Hyssjar lite. Försöker klappa och sova men hjärnan på högvarv. Vit oljefärg på armarna. CSN papper på högar. 29 dagar kvar i familjelivet och pojkvänsnätter varje natt. Sen är det slut på det roliga och början på ett annat.
Stannade upp idag. Iakttog Micke med mask för den starka lukten som med förlängningsskaft drog färgen längst taket. Va illa det kommer vara att inte ha dem tillhands när jag vill, alla mina bröder. Va roliga de är. Va glad jag blir.
I morgon ska jag börja jobba igen, efter en lång sommarledighet som har vart den bästa på hur många år som helst. Va trygg jag vart, vad mycket grejer jag gjort, vad det har vart härligt att leva med de runt mig. Jobba ska jag göra i två veckor. Och sen ska jag inte göra det något mer.
Det känns bra. Jag vill inte fortsätta med det här jobbet mer, det är nog nu. Tack för mig.
I sann sjukdomsanda drar jag nu till Öland Roots för att bada och sola, lyssna på reggae, prata fina saker med Olivia&Mattsson, begrava tobbes face i sanden och lära mig tycka om Sanna mer än vad jag redan gör.
Jag hoppas min biljett finns i behållning, jag hoppas platsen i bussen är lagom obekväm. Jag hoppas bohemfamiljerna är på plats och jag hoppas på en harmonisk och stundtals skitös atmosfär.
Jag begär att du saknar mig.
