Jag har lite för mycket feber. Haft lite för mycket hela dagen. Hur ska det här bli, jag är för tok för snurrig.
Dagen har vart ganska konstig överhuvudtaget och just denna dag så har vi fått läsa om journalistens roll i samhället som allra mest. Det är ganska mycket som blev bara ludd av alla lagar och save the world.
Inget har vart riktigt klokt överhuvudtaget. Jag märker att jag ger upp saker och argument när jag är såhär svag.
Men i morgon ska jag träffa alla jag älskar.
Låg och lyssnade på tinglande musik i min säng. På mitt lilla rum. I mitt hus
Mitt, mitt, mitt.
Det känns bra. Att bestämma känns bra.
Det kan nog inte vara så lätt att vara ihop med mig alltjämt. Jag bara sticker iväg hela tiden.
På backpacking och resor.
Och nu har jag flyttat, tappat min telefon så att den slutat fungera. Och tidigare tog det timmar innan jag svarade för att jag har så mycket att skriva här borta.
Men såhär är det. Och så är det just nu.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det men jag vet att jag mår riktigt bra här borta. Att jag förut glömt bort att man kan göra roliga saker av sitt liv. Jag kan göra det jag älskar till mitt yrke. Man kan lära känna nya människor lite djupare genom att bo ihop med dem. Man kan uppskatta att få köpa sin egen tandkräm. Man kan. Man står för jag. Jag kan.
Det jag älskar mest av allt är historier, andras och mina egna. Och nu får jag ännu mer att ha i mitt bibliotek och det är också därför det känns så bra att bli tjugo den här fredagen.
Det kan inte vara lätt att vara ihop med mig alltjämt. Men jag försöker vara lättare.
Jag har fått mitt andra brev sen jag flyttade. Det är guld och smaragder att få handskrivet papper postat till sig. Ovanligt unikt. Thank you Engarn, du är rolig och fin.
Och tack som tusan Denise för både lånad bok (snart färdigläst) och fantastisk brevtext.
Det har vart ganska mycket uppgifter nu de senaste dagarna. Vi har något av ett tema på språk för tillfället. I förregår började vi med att lära oss TTspråket som är de stavningar, översättningar och så vidare som TT sysslar med. Och eftersom de är världsbäst så har alla andra tidningar i Sverige hakat på det där mer eller mindre. Vilket då självklart betyder att vi måste följa det slaviskt.
Så numera måste jag skriva sade istället för sa men jag ska absolut inte skriva skall utan istället bara ska.
Allt är så roligt att lära sig, jag vill aldrig gå hem från skolan och jag bor ju här så lucky me.
Idag har vi BoBo. Vilket betyder Bak-och-Badminton-onsdag.
Tydligen är det äppelpaj som väntas.
Jag drömmer så konstigt här i skogarna. Eller fullkomligt vettigt, jag har inte bestämt mig än.
Inatt så var jag någonstans, det var mycket folk och det var mycket folk jag kände, som man så självsäkert vet. Då kommer Niclas gående. Och jag är inte riktigt säker på om det är han för han är äldre nu, längre till och med.
Mer muskulös och inte sådär svag.
Men jag tittar i förvåning. Och gör sådär som när man tror man sett någon från förlängesedan men inte är riktigt säker. Sen blir allt lite blurrigt och fyllt med moln men vi kramas och jag vet nu. Jag är säker.
Men något känns fel. Obehagligt och skönt på samma gång. Vart har du varit de här åren, jag skakade ju ihoptryckt mot den lilla trädörren som stänger in en med andra sörjande på bänkar. Och det var högt i tak och din syster sjöng så det ekade sådär vackert mot det höga taket, varför gjorde jag det men skit i det du är ju här nu. Allt är bra.
Jag hade aldrig känt mig så tung av ensamhet som då, aldrig tömt ur mig av sorg som då. Aldrig igen. Varför gick jag själv, minns jag att jag tänkte, trots att alla mina bästa kompisar var där.
Varför sa jag inte till mamma att jag behövde henne då. Eller pappa.
Antagligen för att jag inte trodde det, det gör jag ofta.
Blöt i ansiktet tänkte på när vi var fulla på mammas vin och jag skjusade in dig på moppen till stan. Du hade spytt men var så glad. Vi hade pratat så mycket bra den kvällen, du hade erkänt något vi alla redan visste men jag kunde bara tänka på om alkohol och din medicin verkligen gick ihop. Du spydde ju faktiskt.
Jag tänkte att du kanske skulle trilla ihop och dö där på parketten med utsikt över åkrar. Det gjorde du inte.
Inte just då.
Men jag skulle få ett telefonsamtal av finaste Elin på en parkeringsplats i Danmark och det oerhörda blev aldrig oerhört just där. Det var för mycket oerhört för att det skulle gå ihop sig.
Och det har det aldrig riktigt gjort sen dess. Förens nu, då den här texten ville ut
antar jag.
Det börjar samlas en hög med kärnor brevid tangentbordet här. Vi får inte äta vid datorerna men plommon räknas väll knappast. Cecilia har satt på p3 och svenne banan och shakirashakira flyter ut över borden som skiljer oss. Jag är bakfull, säger kroppen. Nickar och instämmer, då är vi två.
Kollar i D’s portfolio med fotografier på nätet. Tänker att alla bilder har en sorgsenhet över sig, trots att de är så fruktansvärt vackra. Det är någon slags konstig kontrast han lyckats med. Det är aldrig någon som ler, men det är hela han i de där bilderna. För mig är han lugn och sorgsenhet. Trygghet och humor. Och det syns i det där. Det tycker jag är häftigt, hur någons personlighet kan speglas så mycket i bilder.
Saknar lite så man går sönder, så att säga.
Jag sitter här, med lugg lite på ända. Skaffade mig en sådan innan jag åkte. Eller Elin skaffade mig en sådan eftersom hon höll i den grova kökssaxen i Zätas kök. Jag gillar den. Hon är duktigt på sånt där med hår och utseende. Hon är duktig på att vara snygg faktiskt. Det är nog därför hon flyttar till London, too good looking for Sweden. För att hon är kär kan ju självfallet också vara en anledning, och att hon ska jobba. Men ja.
Igår spelade vi rundbadminton i gympasalen. Det var roligt. Arvid är en dålig förlorare och ville vinna hela tiden så han smashade ofta. Det lät i luften, som om den fick ont. Vilket ledde till att ifall man fick oturen att fånga hans fjäderboll åkte man ut. Oftast. Men jag har vunnit över honom på biljard nästan hela tiden så det är lugna puckar. Jag har min prestige kvar.
Sportprestigen.
Tror inte att jag någonsin haft en sådan förut, men nu är den upprättad. I sann Värmlandsanda eller kanske folkhögskola.
Vi hade kritik idag på hälften av allas texter. Mitt porträtt fick nästan bara positivt, de sa att jag hade mitt speciella skriftspråk, att vissa ord jag använde kändes som att det var typiskt mig. Och att flytet hade en jävla fart och drog med sig läsaren ända fram till slutet. Jag vart så glad, paff faktiskt. Bättre kan det ju knappast bli. Tänkte att jag kanske har en talang för det här ändå, vilket jag egentligen vet att jag har. Men tvivlar på lite för ofta och kämpar för att få pumpa in lite romantik i det där bekräftelse utrymmet.
Bekräftelse behov. Vilken förjävlig känsla egentligen.
Men att hitta något mer drivande är ju svårt.
Jag har sexton personreportage att läsa och ge kritik tills i morgon lagom till förmiddagskaffet.
Konstigt nog är läxor roliga här.
De mesta funderingar och tankar jag har är vad vi gör i skolan, för jag går jag aldrig hem därifrån. Vilket nog på längre sikt kan bli jobbigt men idag var vi några stycken som tog bilen in till Karlstad och drog runt i affärer. Det är fint att få hjärnan på annat håll även fast det man gör här är störtkul.
Dock börjar det nu bli alldeles för lång tid sen jag fick ett par håriga ben omlindade om mina, komigen fjärde september, work it.
