Tag Archives: journalistik

Svettas med mig

Skriver bara nu. Och läser. Läser och skriver och stressar sönder oss själva här  i tid till julen och passar då in bland resten av världen. Det är en tyngd och det är roligt. Det handlar om journalistik och hur den är uppbyggd och vad det betyder. Jag går igång. Diskuterar mycket och känner mig vass i hjärnan. Blir alltid så när stressen tickar in, blir plötsligt skarp, surrar tusen varv och får ont i halsen av allt prat.

Mareike får med mig på yoga. Bikram yoga i 40 gradig värme och första gången svimmar jag nästan flera gånger. Mår illa och kan knappt röra mig efteråt. Andra gången känner jag mig stark, som att det är möjligt att klara av och har energi i flera dagar. Lever mer. Känner mer. Vill bara tillbaka till det fuktiga rummet och svettas. Svettas ur allt.

Knivhuggna femåringen

Det var en sådan grym lektion idag.
Helena, en utav våra huvudjournalistlärare, är tillbaka efter att ha frilansat i några månader. Rutinerna återvänder tillsammans med henne. Alla är nöjda.

Hon skulle idag berättade hur det var att bevaka Sabina-fallet i Arvika. Ni vet, den femåriga flickan som vart knivhuggen till döds av en psykpatient samma dag som Anna Lind dog. Pågrund av just Lind blev det inte en sådan riksnyhet det annars skulle ha blivit. Men hela jävla Värmland var gjord av eld.

Helena jobbade då på Arvika nyheter och va den som hade störst insyn och kontakter  inom vården. Samtidigt som hon, lustigt nog, precis avslutat en artikelserie om psykvården, så trillar det här in.

En psykiskt störd man går ut från ett sjukhus, köper en kniv på konsum och kliver in på ett dagis. Grabbar tag i närmsta unge och hugger henne.
Igen, igen och igen.  Tills hon dör.
Fem år gammal.

Att försöka skildra det objektivt. Utan egna åsikter. Utan att påverkas av en stad som målar allt som handlar om psykiatri i blod. Här ska det hämnas. Här ska det fram en jävligt bra förklaring till hur det ens kan gå till.
Det handlar om moral, det handlar om integritet och journalistiskt ansvar.

Det är inte den finaste dekorerade tårtan att käka. Det är inte ens nära en piece of cake.

Visuell analfabet

Vill du ha ett lyxigt hudvårdskit.

Och jag bara, nej. Det slutar på skit.

och jag raderar det där mailet och sneglar på mina nya tallrikar på golvet och pappåsarna med blått och gult tryck på. Det är väntan här i rummet. På något nytt, jag packar inte upp de nya sakerna för de tillhör inte det här.

Jag pillar loss all den här färgen på huden jag fått under målartimmar och drar på mig grå pojkvänshood. Det är stilla på mitt rum, väntan gör så med väggar. Fönstrena låter som bilar för att det är bilar som kör förbi därute och jag tänker att jo, visst är det mysigt med trafik utanför. Vad du än säger. Och trots att en människa körde ihjäl sig på min väg därutanför. Igår.

Jag har läst så mycket tidningar de senaste dagarna. Tidningarna heter FOTO och handlar om det. Jag är imponerad, sjukt hög kvalité på artiklarna och mjuk text som gör att jag helt plötsligt noggrant har läst igenom flera sidor av ett reportage. Först känner jag mig lurad, det var ju meningen att jag bara skulle skumläsa för att se varför fotona såg ut som de gjorde. Sen tillfredsställd för att den är SÅ BRA. Det är inte bara, ”Nikon är bäst” eller ”såhär tar du bäst studio porträtt!” (Fast reportaget om hur man bäst fotar en viss fågel på Antarktis var lite out of context)

Till exempel var det ett flera sidor långt avsnitt med temat Naturfotografi.
Jag hoppade över det, totalt.

Naturfoto känns så fattigt och fantasilöst. Sen bläddrade jag tillbaka bara för att kolla läget lite och fastnade. Skribenten Pål Hermansen förklarade direkt för mig varför man överhuvudtaget tar kort. Varför han fick sin syn av världen med hjälp av ljus. Vad han ansåg om konstfotografi och dokumentära fotografier och gjorde en utläggning om visuella analfabeter, vilket förövrigt var ett störtskönt ordval.

”Paradoxalt nog är det på många sätt mycket svårare idag att veta vad som är bra och dåligt. Tidigare var bra bilder presenterade i tidskrifter och tidningar som representerade en viss kvalité, medan i dagens läge publiceras mycket material okritiskt utan någon större form av filtrering. Det ställer större krav på mottagaren än förut. Trots att det idag är självklart att lära sig läsa och skriva har nog gruppen ”visuella analfabeter” inte minskat motsvarande under loppet av det senaste århundradet.”

Fast jag undrar ifall det skulle gå att träna bort den okunskapen. Vissa saker känner man bara, och vet inte hur man vet men man gör det. Sen tränar man upp den där känslan. Desto mer jag fotar eller illustrerar märker jag att vissa saker inte fungerar ihop. Vissa teckensnitt, färger eller beskärningar ska bara vara på ett visst sätt för annars blir jag irriterad. Det finns en anledning till varför gyllene snittet är så väl använt. Vi människor tycker om hur de bilderna är utformade, att man vilar blicken på en viss punkt och har en rörelse åt ett visst håll. Det är tråkiga i längden men vi är bekväma av oss, vi trivs och blir trygga. Det är nog svårt att arbeta fram ett seende för komposition och ljus om man inte har det från början, då får man stå ut med visuell okunskap.

Oh, and just like the river I’ve been running ever since

Jag tog mig ned till Karlstad igår.

Hade en telefonintervju med en skola från stockholm på tåget. Det gick bra. Jag vart antagen där också galet nog.

Vilket då fick mig att undra vad sjutton jag nu gjorde påväg mot Molkom, den tredje skolan, när jag nu redan hade två alternativ. Det kändes fånigt, var nästan påväg att vända tillbaka men beslutade mig för att det är vettigt att se sina möjligheter. Att även det lär mig något. Vara ensam på ett ställe som jag inte vet något om. Och det är ju en jävla kick det också.

Så jag försökte att inte tänka på hur fint allt är i Värmland och hur mysigt allt såg ut med sina uteserveringar och många människor som jag inte känner eller har en aning om vilka de är. STOCKHOLM stod det rakt över min hjärna och jag tänkte att jag suger på att vara objektiv.

Men sen ändrades allt. De sa att mitt personliga brev var speciellt. Att jag hade bra referenser. Jag fick göra två olika skrivprov och ett samhällsprov som jag nog mer skulle kalla politiskt prov. Sen fick jag kaffe, läste gamla tidningar som de på skolan publicerat och sedan dags för intervju.

Det gick också bra. Jag vart charmad över deras professionalitet, deras tidigare karriärer och att de verkade handplocka människorna till deras linje.

Och ja. Nu är det galet i huvudet. Reportage journalism i Stockholm Värmdö, Webbdesign i Karlskoga eller Multijournalism i Karlstad, Molkom.

Det här beslutet kommer att avgöra hur mitt liv ter sig i framtiden, vad för vägar jag kommer se. Alla blir nog bra, men vad blir bäst.

Vad skulle du valt?