Jag har återupptäckt en stark rädsla hos mig idag. Jag förstår helt och fullt varför jag har den, det är inte som mördarsnigel skräck eller Triskaidekafobi som människor av någon anledning kallar rädsla. Nej. Den här anser jag att det finns belägg för, ungefär så som mördarsnigelhatare har belägg för att känna rädsla eftersom det är just dem som gör det. Antar jag.
Skit också.
Jag är jävligt rädd för att stänga dörrar. Alltså inte fysiska trädörrar utan så som man i vissa fall kallar Möjligheter. Jag vill alltid veta att jag kan ändra mig, att inget är för evigt, att jag har tid att bestämma mig. Och så kan man ju inte leva tänker ni och lyckligtvis tänker jag det också.
Så idag bestämde jag mig för att tacka nej till två av utbildningarna och ja till en. Bara en. Ingen mer. Och iochmed det så bestämdes som en naturlig följd av detta att jag ska flytta. Hur många mil vet jag inte men det gör ont i rumpan av att åka tåg dit.
I augusti börjar jag skolan i Karlstad för att plugga multijournalism. Och jag valde det inte endast för att ”multi” är ett häftigt ord och inte heller, som min storebror påstår, för att det är långt bort. Utan för att det kändes mest rätt.
Och det om något borde vara skäl nog att känna lite fear.
yaay. Karlstad kammade alltså ihop flest röster, woho. Jag kände det på mig när jag gjorde min (mycket journalistiska) förundersökning.
Det bästa och det sämsta med livet är att ingenting är för evigt.
Det var väll lite Robinsson utröstning där i slutet. Men bra blev det ju.
Jag har köpt en ny almenacka idag som på varannan sida har citat på sig. Ditt ”Det bästa och det sämsta med livet är att ingenting är för evigt.” kan svära på finns med någonstans. Jag vet inte, denise, jag vet inte.
Den här veckan vill min almanacka att jag ska tänka på att ”vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss, om vi insåg hur sällan de faktiskt gör det”.
Det är ganska tråkigt att tänka på det, synd att det bara är tisdag. Jag tror jag måste tipexa och skriva ner någon fyndigare själv.