Jag ser inga problem i detta.

Alls faktiskt.

Jag vet inte vad som hände. Men helt plötsligt kom jag på att jag glömt.
Jätte mycket har jag glömt, vad Poetry Slam har gjort med mitt hjärta och mina sinnen och mina sprattlande fötter efter en föreställning en gång i tiden. Hur jag velat gå upp till kamp och förändra och vända hela världen ut och in men så funkar det inte riktigt så jag glömde. Började väll läsa bloggar istället och hela tiden känna att det är något som fattas.

Och nu skulle man kunna tro att jag själv vart en såndär kringresande estradpoet. Och det är ju trevligt. Att tro.

Men lika osant för det.

Tills underbara Ebba dök upp i mitt liv, fast det har hon gjort ett tag, dykt upp i mitt liv. Ungefär sådär fyra år nästan varje dag tills vi tog studenten tillsammans. Nu dyker hon mer sällan men inte för att vi inte vill. För att vi blivit vuxna eller iallfall leker det tills nån jävel kommer på att

-Nänä, ni har inte alls gått ut skolan, VEM HAR SLÄPPT UT ER I ARBETSLIVET?! OCH ÄR DOM FRÅN VETTET!

-OCH GE TILLBAKA DOM DÄR PENGARNA FÖRRESTEN!

Men fram tills staten slutar leva i blindo så finns Ebba där mindre sällan men med boktips. Denna gång Bob Hanssons nysläppta. Och Bob Hansson är ju Poet så there you go, säcken vart ihopknuten

nu kan jag sluta skriva.

yadayada.

Olivia Bergdahl – Att definera

Installerade precis FireStats för att hålla koll på hur ofta bloggen besöks, sjukt att jag bara skjutit upp det hela tiden. Det var en utav de grejerna som jag gillade bäst med metrobloggen.  Kolla till höger i kolumnen så kan ni se massor av roligt fakta som inte är ett dugg intressant för någon annan än mig!

Grattis Jessica!

Och Denise är där uppe för att vi hade ett fint telefonsamtal idag och för att jag saknar henne och för att hon kommer HEM i sommar och ska få bruna ben med mig!

Solen skiner.

Jag har flyttat på en soffa och ett bord för att kunna ta mig ut på en oanvänd altan. Det är fullt med saker här. Mest krukor i porslin och trä som någonstans är möglig vid det här laget.

Men himlen är för blå för att man inte ska tänka att någon ökat kapaciteten den här morgonen men gräset är ju i ochförsig lika grönt som om det vore blått. Och överallt flyger det vita moln som är maskrosor som verkligen inte har lust att vara maskrosor längre utan fåglar istället. Men det gick ju inte.

Så de fick nöja sig med att spridas för vinden.

Och jag viftar på dom så de ska få mer fart fast egentligen vill jag inte ha dem på tangentbordet.

Jag känner att jag kommit igång att skriva igen – på riktigt. Inte sådär staplande som det blir när jag har lust att skriva, men inte riktigt får känsla i det. Men jag måste skriva det också annars hittar jag inte tillbaka. Och att kunna återvända är ju ändå viktigare än några kassa texter. Så jag raderar inte. Man raderar inte känslor. Sånt sparar man. Eller skjuter upp – beroende på situation.

Men däremot redigerar jag, men bara några timmar efteråt. Sen är det försent. Sen är det förbi. Redan gjort och skrivet. Då får jag börja om.

I detta har jag redigerat om alla ”man” mot ”jag”. För JAG skriver väldigt ofta som om det skulle handla om vem som helst. Eller pratar för den delen. Och det är ju inte att ta ställning till något. Det är ju bara påstå något som andra kanske gör men jag vet inte är inte riktigt säker men absolut inget självklart att det är jag

fast jag vet.

Att det är precis det de handar om.

Allt är ju ett självporträtt. Allt jag vet är baserat på mig och de jag känner som faktiskt då blir en del av mig.

Allt är fruktansvärt egoistiskt egentligen. Men vad gör det.

Jag vill inte vara en fågel.

Jag känner mig tillfreds.

Det är något av ett lugn som sprider sig i mitt inre som kanske kallas själ jag vet inte, något är där inne och känner sig nöjt. Snällt och vackert. En fin liten grej som lever med mig. Som gör mig arg och ledsen och sur och avundsjuk och melankolisk och förser mig med utstrålning när den tycker jag förtjänat det.

Och nu är den nöjd.

För att hålla sig god med grejen behöver man ta hand om sig. Sätta upp principer. Gärna ha någon att bli älskad av som vågar fisa när du är där. Gärna det.

Men helst av allt behöver man tycka om personen som man råkat bli. Som väldigt ofta förknippas med allt som är utanför det. Låt säga, där du bor. I dig. Din kropp.

Och där får vi för oss att vår självkänsla sitter, vilket den gör – till viss del.
Men oftast inte alls.

Och det är så jävla avigt, det är sådant balanserande hela tiden. För just nu, precis här. Framför en dator halv ett på natten känner jag ett lugn.
Ett behagligt lugn medan D  lär sig blanda kort och svt24 rullar fast ingen kollar på allt det viktiga.

Det händer inte ofta, det händer nästan aldrig. Och jag vet inte varför, möjligen ledtrådar till vad jag ska göra för att förbättra men i det stora hela vet jag att jag inte nöjer mig. Att jag är den rastlösa själen som ska utveckla för att utvecklas.

Men hur ska jag göra för att hitta lugn, hur bevarar man det?

Måste jag klättra i berg och besöka länder som luktar rökelser, gå in för yoga och är det verkligen vad som krävs?

För att vara behaglig utan prestation.

Beas bild för mer än ett år sen.
Taget genom ett overhead papper jag ritar på.
Det blev förvrängt, fint och tar mig med storm.

David har bosatt sig i badkaret.
Han och mögel från en grill som ska användas ikväll.

Jag marinerar tomater, åtminstonde tror jag det. Jag lade ner dem i en påse med olja och peppar och hoppas på det bästa medan white stripes har basen på högsta.

David bland mögel och snart kommer det vänner.

Här vankas vin i regn i skydd av tyg på altan och envishet.

Jag var full igår. Befann mig på ett ställe där allt bara går runt runt. Allt fortsätter men byts ut. Vilket även skett denna kväll, allt var utbytt i en yngre version fast egentligen är det bara jag som har blivit äldre. Man måste byta sin miljö när man åldras annars känns det fel. Fruktansvärt orätt.

Ibland hamnar jag tillbaka i sådana situationer och det känns hopplöst.

Jag vill inte. Men gör det.

För att några alternativa miljöer dyker inte upp.

Igår drömde jag att jag fått barn.
Och sen plötsligt slog det mig att ”DAMN, det var ju det där jag INTE skulle göra!”

Så jag satt där och kolla på barnet som hade skitmycket hår och var ledsen för alla resor jag inte kunde göra, eller skolor jag inte kunde gå på och var arg för att jag inte kommit på det förens nu.

It slipped my mind liksom, i nio månader.