Tag Archives: Fotograf Jessica Segerberg

Vi flyttar ihop.

Bär och städar och planerar. Åker till Ikea, det är söndag med dåligt väder och bara familjer med hungriga barn, vi har det ändå trevligt. Alltså, har det faktiskt trevligt. Är överens om nästan allt och särskilt en enkel hög hylla i metall som kostar 99:-.

”Jag tänker mycket växter i den” säger han. Copy pastar mina tankar ut ur hans mun

Det är ofta så. Vi stämmer överens om vägen vi ska och de flesta detaljer men ibland slår det mig hur lite jag känner till om den här personen som jag nu inte bara delar en stor samhörighet och kärlek med, utan även en liten lägenhet vid Telefonplan. Kommer det påbörjas en kvävning? När börjar vi begränsa varandra? När startar tävlingen om luft och plats och underliggande pikar? Kommer vi sluta lyfta varandra?

Vi kör runt en sen kväll i industriområden och letar lastpallar i rätt storlek och tjocklek. Vi ska bygga en sängstomme med förvaring under sängen och kanske en soffa på balkongen.

– PALL
– nej för liten
-PALLAR! Massor!  Men dom är för tunna. Fan.
-PA… nä dom var inlåsta.

Låter det i bilen på uppdrag. Vi gör mycket saker för att binda samman oss nu. Umgås intensivt. Pratar jämt. Åker iväg på små resor. Jag antar att det är naturligt och jag ser det som en fin sak. Det är nog därför folk kan skaffa barn så fort. För att få det dom tror är det starkaste bandet direkt. Jag tror inte det funkar så. Vi ska ha vilda döttrar i en skejtpark men inte nu.

Nu ska vi ha eurolastpallar. Det är 120 cm långa och än så länge tycker vi att det är en utmärkt bredd att sova två personer på. Det är praktiskt att vara korta tillsammans. Om han bryter benet igen kan jag bära honom till bilen. Eller sjukhuset.

Vi får ta vad vi vill i lägenheten hos en kvinna jag aldrig träffat. Vi behöver köksgrejer, tänker vi, men det är inte sant. Vi kan ha mer köksgrejer. Vi kan ha ett decilitermått i metall som är gulligt istället för ett i plast som sitter på en ring. Så då tar vi det. Och en kapsylöppnare istället för snusdosor när vi får besök. Den ligger i bilen när min bror hälsar på. Vi öppnar ölen med en gaffel.

Hon har två eller mer av allting hon äger, säger dom. Det stämmer. Hon har backups. Jag tänker att hon är förberedd på någonting och vill vara säker på att det som ska finnas finns.

När vi hittar ännu en limeskals skrapare så skrattar vi alla fyra. Till och med där! Limeskals skrapare! Vi tar med den hem. Jag hoppas vi använder den en gång minst. Jag hoppas att vi någon gång använder den.

Alla förutom jag har minnen till olika saker i den här lägenheten. Hörnsoffan som varit med så länge. Nichlas sitter i den på ett kort jag får se. Han hade kritvitt hår och små korta ben.

Bakom en gardin står en kämpande växt. Jag frågar om jag kan ta den med mig. Det får jag för den står på fönsterbrädet när hon hälsar på i våran lägenhet. Vi tar i hand och jag hjälper henne med jackan som är svår att få av i rullstol. Det är en vecka sedan jag övervägde vad som var snyggt i hennes kök.

Skålen där vi serverar salladen är hennes. Jag ser att hon ser och hajar till. Hon säger att det är bra att sakerna används men att det är konstigt. Hon börjar gråta men kan inte hjälpa det. Det är ett helt liv.

Tre timmar senare står vi i korridoren och något lossnar, hon ska precis rulla bort till färdtjänsten ute vid porten och hon börjar prata mer än på hela kvällen. Det är tre månader sedan hon flyttade. Hon saknar sin man så förfärligt. Hon blev så glad när hon kunde ge bort äggkoppar till några som har ett hus utomlands. Det finns inga äggkoppar i Spanien. Man får vara glad över åren som man fick, säger hon och lägger händerna på väskan i famnen.

Den kämpande växten har kvällssol.