Jag jobbar med den här grejen att ta bild. På folk, och redigera den bilden och sen ge bilden till någon annan som säger ”fin!” eller ”tack” eller väldigt sällan ”nej den här kan vi inte publicera”. Och så blir jag glad, lättad, ledsen eller skäms.
Och så rullar det på. Det är fantastiskt och skitjobbigt nästan jämt. Och det är så fantastiskt och skitjobbigt nästan jämt att man bara jobbar på och hoppar över alla hinder (färgglada bilder + regnigt Lund + november) och inte fattar hur man ska lyckas men så gör man det på något sätt.
I december bestämde jag mig för att bara fota med blixt, för att jag undvikit den. Den har varit som ett hot som tar bort självsäkerheten i mitt fotograferande och skakar om förutsättningarna. Som förändrar hur jag måste tänka.
Det blev 24 färdiga bilder men helt sjukt många bilder tagna, som en minikurs i blixt varje dag fram till julafton. Fast också kompromisslöst, med den styrkan jag hade den dagen, de förutsättningarna som fanns just den dagen. Det startade upp något i huvudet. Filade till sig, blev en vana. Jag tänker mig att jag ska göra samma sak med text detta året, i vilken form är jag inte helt säker på än. Men att färdigställa en text i veckan kanske? För att få hålla den delen av hjärnan i trim. Om du har några förslag och tips, låt mig veta!
Alla bilder publicerades på mitt instagramkonto jsegerberg under hastagen #segerbergsblixtkalender