Lasse Berg blev intervjuad för Chefstidningens sommar nummer.
Det man inte upplevt när man är tjugofem, kommer man aldrig få va med om, hörde Lasse nån säga på radio. Paniken när han insåg att det bara var tre år kvar. Paniken när han insåg att han faktiskt inte ville jobba som officer hos flygvapnet.
Dagen efter sa han upp sig.
Stack ut i världen och har fortsatt med det. Skrivit så jävla många böcker, bott i fler världsdelar än jag någonsin besökt. Fått priser. Utmärkelser.
Vi sitter på samma café en timme innan vi har stämt träff. Jag ser honom le och nicka framför en man som entusiastiskt viftar med båda armarna och sätter mig i ett annat rum. Slutar vara nervös. Om man har människor som kan se så engagerade ut i ens närvaro så måste man vara trevlig. Och så har han samma namn som morfar.
— Här fotade Paul Hansen mig en gång, säger han när vi går förbi Mariatorget.
Skrattar till.
— Han gav sig aldrig!
Lasse har en bil ståendes på någon gata och vi hoppar in i den. Åker till Långholmen. Det är bra med vatten, säger jag, vatten och träd som slår ut. Vi vandrar runt lite där, i allt nygröna. Han berättar om dokumentärfilmer och varför han flyttade till Afrika.
— Jag blev kär! Hon gjorde klart för mig att om jag ville vara med henne så skulle jag vara tvungen att flytta dit. Så då gjorde jag det, säger han sådär självklart. Säger han som att han vet vad som är viktigt. Vad man ska värdera.
Och det gör han. Han vet att kärlek och möten med människor är vad som betyder någonting och han säger:
— Jessica, det var verkligen trevligt att få träffa dig såhär. Lycka till med alla dina planer.
Släpper taget om båda händerna kring min.
— Och du är minst lika envis som Paul.
”Länder som Sverige ger miljarder kronor i bistånd. Men under bordet tillåter de ramverk som gör att skatteflykt förekommer, och att Afrikas länder förlorar sju gånger mer än vad biståndet ger” säger Alvin Mosioma, fotograferad för magasinet 
