Category Archives: Fotograf Jessica Segerberg

Fotograf Jessica Segerberg

”Skrev man om en hastighetsskylt så skulle det vara en bild på en hastighetsskylt, det tyckte inte jag.”

Posted on by superadmin

131007_frolundatraning_2_web

131007_frolundatraning_3_web

131007_frolundatraning_4_webFrölundaborg i andra vinklar.

Det var hockey och  träning och kanske måndag. Frölunda förlorade hejvilt i diverse matcher och vi åkte två fotografer. En som filmade. En som klättrade runt bland tomma läktare och hittade speglingar i glasväggar. Min handledare Niclas säger ibland att jag inte ska vara så redovisande. På NWT kunde det vara tvärtom. Skrev man om en hastighetsskylt så skulle det vara en bild på en hastighetsskylt, det tyckte inte jag. Det tyckte inte Niclas heller och honom är det bra att lyssna på.

Fotograf Jessica Segerberg

”Tänk om vi skulle dra ett stort snett whatever över hela Sverige och ba: fuck you! Vi är VÄRLDSLEDANDE på att ta hand om människor. Vi är mest fucking awesome på att bygga upp folk och ta vara på deras kompetens och kreativitet.”

Posted on by superadmin

131010_elev_2_web

131010_elev_1_web

131010_elev_3_webVi gör ett reportage om nyanlända elever på en skola i Bergsjön. Där träffar vi Abdullah och Christel och deras studievägledare.

Vi kliver in i min bil och reportern heter Gunilla och har rött läppstift som matchar glasögonen som matchar hennes page och vi sitter i min bil och vi har energi. Bra energi. Den studsar på instrumentpanelen och in i oss och vi pratar om ungdomarna. Om lärarna. Om språk och om vikten av att ge ansvar. Om ett Sverige som satsar pengar på industri och metall när inget kan jämföras med blod och skratt och det mjuka trygga i trettonåriga ögon som ska bli läkare. Som älskar matte. Som älskar landet han hamnade i för ett år sedan och som lugnt berättar att han vill lära sig allt.

Christel är tyst först. Nickar. Ser bestämd ut. Har ett stort whatever över hela ansiktet men sen frågar hon om jag är fotograf och när den franska tolken kommer så ramlar orden ur henne. Förstår inget och allt. Det är så viktigt att se människor. På riktigt se dom. Se allt som kan ges och allt som gömmer sig där inne trots whatever och trots stela ansikten. Det är en skola som fått många nyanlända ungdomar som pratar arabiska, somaliska och franska. Abdullah och Christel trillade in under en tidsperiod där det finns studievägledare som kan deras språk. Jag förstår inte hur det skulle fungera utan. Inte dom heller. Det är skitsvårt för skolor som helt plötsligt får massor av elever som inte kan svenska än och som har olika skolerfarenheter. Det är skitsvårt. Men inte omöjligt att hantera.

Tänk om Sverige kunde gå emot de högerextrema strömningarna i Europa just nu? Tänk om vi skulle dra ett stort snett whatever över hela Sverige och ba: fuck you! Vi är VÄRLDSLEDANDE på att ta hand om människor. Vi är mest fucking awesome på att bygga upp folk och ta vara på deras kompetens och kreativitet. Offensivt. Med glöd.

Tända en helt annan fackla på andra sidan planhalvan och skrika åt resten. TITTA HIT!

Ni är påväg åt helt fel håll.

Fotograf Jessica Segerberg

”Tycker du om att baka ska du fan i mig göra något jävligt manligt för att komma undan med det.”

Posted on by superadmin

130828_Bagare_3web

130828_Bagare_4webThomas Persson är med i teveprogrammet Hela Sverige bakar.

Thomas står på en balkong och vinkar när jag kör förbi hans hus och in i en återvändsgränd. Jag ser honom inte. Först när jag backat minimalt fram-och-tillbaka-fram-och-tillbaka och vänt, ser jag rätt uppfart och två män i Piké med hysteriskt vevande armar.

— Jag förstår bakning. Jag fattade direkt hur det hänger ihop och hur jag skulle göra, säger Thomas och lyfter ur schackrutskakor ur ugnen.

Han är, förutom superbra på att baka och jättedålig på att vara still, också rörläggare. Bakningen fick honom att slappna efter jobbet och han lyser när han pratar om maräng, jäst och dotterns födelsedags muffins.

— Jag måste bara visa en sak. Förjävla smart äre. Kolla här, ni vet vaniljstång i kryddburkar? Den här maler stången – också! säger han och håller upp burken precis i höjd med huvudet.

Det slår mig att så fort något som har kvinnliga vibbar tas omhand av män, så blir fokus på verktyg och utförande det man framhäver. Utrustningen blir det man kan prata om. Även om Thomas också nämner hur känslan av bakning får honom att hamna i en harmoni han annars har svårt för, hur roligt han tycker det är att testa nya recept och hur hans liv har utvecklats mycket sedan han började med bakningen. Men det är liksom lite i skymundan.

Det är en balansgång. Tycker du om att baka ska du fan i mig göra något jävligt manligt för att komma undan med det. Du ska snickra ett eget hus eller lägga rör långt ned under marken. Balansen måste finnas där för annars lutar du åt fel håll. Du är för mycket åt något som är fel. Något som är känsligt och vekt. Thomas älskar att baka, och jag tycker att det är lite speciellt. Det är ju skitkonstigt att jag tycker det.

130828_Bagare_1web

130828_Bagare_detaljerweb

130828_Bagare_2web

Fotograf Jessica Segerberg

Att klättra med regissörer

Posted on by superadmin

Lisa_2

Lisa_4

— Är du höjdrädd?
— Ja … joo, jag är ju det. Men det där ska nog gå bra. När jag var tonåring så hade jag en kille som var graffiti målare och vi klättrade högt överallt och hela tiden. Det har liksom kommit med åldern, höjdrädslan.

Lisa Langseth är regissör och hennes nya film Hotell har precis haft premiär. Vi möter henne på Film i Väst för en intervju och innan både reporter och regissör dyker upp hittar jag en gardin. Sedan en stol. Och sen en skitstor byggnadsställning utanför fönstret som vi båda ålar oss ut genom när reportern frågat färdigt. Det är roligt att klättra. Det är roligt att sätta vackra personer i lite kantigare miljöer – hon poppar ju ut med sin mjuka lugg och fina skjortkrage.

Lisa_1

Lisa_5

Fotograf Jessica Segerberg

”Majoriteten av de kvinnor som kommer fram till mig på gatan är de som snart kommer att styra världen. Det är de mest smarta, insiktsfulla kvinnor man kan tänka sig.”

Posted on by superadmin

Caitlin_Moran_3”Ska man förändra världen, och det här är verkligen mycket viktigt för mig, tar det för lång tid att använda sig av politik. Man måste ta till populärkultur, det går mycket snabbare. Som The Beatles och Charles Dickens gjorde, de förändrade människors sätt att tänka och vara” – Caitlin Moran

Jag sätter mig på rätt spårvagn åt fel håll, dagen då jag ska plåta en av mina största feministiska förebilder. Det är tredje dagen på bokmässan och det är som att befinna sig i en orkan där Jan Guillou ständigt flyger förbi. Ljudet är öronbedövande.

När jag har hoppat av, bytt och är framme och egentligen inte alls är sen, så har stressen liksom redan satt sig. Den mentala barriären av att JAG ÅKTE FEL och TIDEN ÄR KNAPP  har bosatt sig och bryr sig inte ett dugg om vad verkligheten egentligen säger. I hotellobbyn finns fantastiskt morgonljus och jag fryser, sådär som man gör när man är nervös. FÖR JAG ÄR NERVÖS. Det är skitjobbigt och känns jätte töntigt och blir en blockering som håller i sig tills hon kliver fram, tar i hand, säger;

HI! Im Caitlin itssonicetomeetyou – i love your hair! – what do you wanna do first, pictures or interview?

Jag säger I wanna take pictures! och hon ba Okay! slänger sig i soffan med ben och Dr Martins under sig och så startar hon. Så klickar hon ned en knapp i huvudet och orkanen på bokmässan är ingenting i jämförelse. Här sveps man in i storm, en storm som hon bestämmer farten på men som jag säger vart den ska ta vägen.

Caitlin_Moran_2”Jag är övertygad om att majoriteten av de kvinnor som kommer fram till mig på gatan är de som snart kommer att styra världen. Det är de mest smarta, insiktsfulla kvinnor man kan tänka sig. Jag ger dem en kram och en autograf och ber dem om att om de någonsin blir premiärminister eller president så kan de väl ge mig något litet slott eller så.”

Vi hoppar in i en hiss, vi virar in oss i en gardin, vi springer hit och dit och hon säger Okay! Okay! och sen landar vi framför soffan igen. Jag stannar kvar under intervjun och gapskrattar. Hon använder humor på det bästa sättet – för att säga något viktigt. Och hon använder populärkulturen för att förändra och få oss att ifrågasätta vad vi tror om människor, och varför. Och hon är kvinna och hon säger att hon ska förändra världen på ett helt självklart och väldigt självgott sätt och jag älskar att hon gör det. Att hon förmodligen har rätt, hon kommer förändra – för människor som sticker ut så mycket öppnar upp sega själar i sega kroppar och mjukar upp dom. Gör dom mer böjliga, gör att dom ser möjligheter till av allt det dom kan vara.

Här är artikeln.

Caitlin_Moran_1”Jag fick möjligheten att träffa Lena Dunham när hon spelade in tv-serien Girls. Jag har varit på många film- och tv-inspelningar och man passerar alltid alla dessa människor och lampor och kameror och prylar och i mitten av allting sitter en 56-årig, vit, heterosexuell man och har makten. När jag kom till inspelningen av Girls satt där i stället en skitcool 24-årig tjej och bestämde rubbet. Bara att hitta henne där var ett sådant där ögonblick när man känner hur världen förändras en smula.”

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Hon driver liksom framåt och när vi plockar ut stolen från auktionsverket så börjar vi skapa bilder tillsammans, det är inte bara jag som tar. ”

Posted on by superadmin

Maeve_oBoyle_1web

Maeve_oBoyle_6webSångerskan har uppträtt för världens mäktigaste män men den här dagen var hon i Göteborg.

Innan vi träffade sångerskan Maeve O’Boyle från Skottland, hade jag aldrig hört talas om henne. Hon satt framåtlutad i en soffa på Linnégatan och lyste när hon pratade om sin musik. Den där styrkan i ögonen och självklara rösten – den där man dras till. När Maeve var nitton startade hon upp en musikskola i ett fattigare område i sitt hemland, sex år senare drivs det fortfarande och hon betalar alla löner.

Ett gäng som däremot känner till Maeve O’boyle är killarna Barack Obama och Påven Benedict XVI. Hon har uppträtt för båda men den här måndagen knallar vi två in på en bakgård och hittar en stege. Jag har rekat platser medan jag fyllde på parkeringspengar och Göteborgs Auktionsverk har en dörr öppen i en port som är vacker. Jag frågar om jag inte skulle kunna få låna en fin gammal stol – ”den gröna där”- och det får jag.  Ibland känns det som att bara man kommer in med rätt energi så säger aldrig någon nej, för att alla vill befinna sig i den kraften. Så är det med Maeve, hon är lätt. Hon driver liksom framåt och när vi plockar ut stolen från auktionsverket så börjar vi skapa bilder tillsammans, det är inte bara jag som tar. Vi greppar var sitt armstöd och genom den enkla handlingen, så är vi ett litet team i några minuter. Vi skrattar och kollar oss omkring runt sopptunnor och hittar nya bakgrunder.

Att ha en endaste liten grej att förhålla sig till – som en stol eller stege – gjorde saken så himla mycket enklare. Jag måste alltid minska ner världen, skapa trängre ramar, för att fatta vad sjutton det är jag håller på med.

Maeve_oBoyle_4web

Maeve_oBoyle_3web

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Knackar på hos någon forskare på något kontor och frågar generat hur man tar sig ut till huvudentrén”

Posted on by superadmin

astrachef_4web

Astrazenicachef_1

astrazenicachef_2Nya vd:n på Astra Zeneca går vilse och kollar in labb, så även GP.

Jan-Olof är ny på jobbet. Det märks. Inte för att hans nya tjänst går ut på att lotsa runt oss i korridorerna på Astra Zeneca i Mölndal, men det är roligt när vi alla tappar bort oss. Jan-Olof Jacke, ny svensk VD på läkemedelsföretaget, knackar på hos någon forskare på något kontor och frågar generat hur man tar sig ut till huvudentrén. Rakt fram och till höger, sen hittar vi resten. Det är en labyrint.

Vi har precis varit inne i ett labb, tagit på hos rockar och plastglasögon och Jan-Olof  ställer frågor. Kollar i mikroskåp och nickar. Jag smattrar bilder. Bakom sladdar, under sladdar, under bord och bredvid bord. Det är bara nu jag kan få bilder där det faktiskt händer något  lite extra och han agerar med någon annan. Samtidigt ska en kollega gör webbteve och jag passar på medan han riggar upp kamerorna för sedan är det försent. Bara när vi går längst med korridorerna till konferensrummet grabbar jag tag i honom lite här och där och tar chansen för något extra porträtt. Då gäller det att bara greppa tag i axlarna på VD:ar och placera dom precis just där vid, till exempel, enorma molekyler i glas som alltid verkar finnas på sådana här ställen. Det är aldrig några problem. Människor verkar tycka att det är väldigt logiskt att jag förflyttar dom på bryska sätt och tydligen jag också. Kul!

Fotograf Jessica Segerberg

”Victoria är tjugo år och kanske är det olikheterna i sporterna som gör att hon håller sig flytande”

Posted on by superadmin

Victoria_hast_1web

Vweb4

Vweb3Victoria Wallenstam tävlar på elitnivå både inom hästhoppning och innebandy. Samtidigt. 

Första gången jag träffar Victoria är hon omgiven av hundar och ska bara rida fem hästar. Luften är kall och hon travar runt på banan när stallflickorna kommer upp med nya djur som ska få daglig motion. Innan vi går ut till stallet böjer hon sig ned och putsar av ridstövlarna. De blir knappt någon skillnad och jag har bruna fläckar på jeansen när jag åker därifrån.

Andra gången springer jag med guppande ryggsäck mot en tjej i short och knästrumpor. Parkeringar nära Lisebergshallen är svåra att hitta och hon har håret i en hästsvans och säger att det inte är någon fara; de har knappt börjat än.

Det är träning, precis som kvällen innan och laget hoppar upp för trappsteg och övar skott på planen. Victoria är tjugo år och kanske är det olikheterna i sporterna – grupptillhörigheten i innebandyn och den ensamma fokuseringen på hästryggen – som gör att hon håller sig flytande. Att det är därför hon kan befinna sig på elitnivå i två sporter samtidigt.

Victoria_bandy_1web

Vweb2

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”Vad som helst kan hända om någon tror på att man kan göra fantastiska saker och nickar åt rätt riktning”

Posted on by superadmin

helenaHär rinner tårarna under ett tal.

Jag satt framför henne i en soffa. Hon hade block i knät och det var mannen bredvid som skötte charmen och pratet och frågorna. Hon satt tyst. Tittade ned i sina papper, ställde de välformulerade frågorna, de eftertänksamma och nästan kalla.

Jag gillade henne direkt.

Fyra år senare står jag på andra sidan ett stort vardagsrum. Huset är fullt av människor och köket proppat med medtagen mat där människor står i klungor och pratar. De har glas i händerna, champagne och intensiva samtal. Det är en varm hinna som rinner ned för innertaket och alla är där för en och samma anledning.

För henne.

Under kvällen hålls det tal. Alla säger samma sak och alla säger tack för att du har funnits i våra liv. Tack för att du alltid varit där, diskuterat, analyserat och gett oss nya insikter. Tack för alla större perspektiv.

Tack för att du gett dig själv.

Jag sitter framför henne i en soffa. En ny. Det har gått nio månader och jag har, trots att jag inte vill erkänna det, en halv panik över att hon kommer knalla ut ur mitt liv nu. Gå rakt förbi utan att titta bakåt och vidare till nästa blonda tjej som gillar att skriva och har fastnat för bilder. Det gör hon inte. Men det vet jag inte nu för just nu säger hon vackra saker. Viftar med en låtsas påse i vänsterhanden och pratar om pusselbitar som finns i mig. Som bara måste sammanfogas för att vad som helst kan hända då.

Men vad som helst kan hända bara man litar på människor. Om man ger dom ansvar och spelrum. Vad som helst kan hända om någon tror på att man kan göra fantastiska saker och nickar åt rätt riktning.

 

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Tidningsvärlden är så ledsen men varför är jag så glad?

Posted on by superadmin

– Men vart tror du att du ska få jobb sen? Hur kan du välja att lägga så många år på något som håller på att dö?

Fotografer och reportrar stirrar mig i ögonen och säger att de tycker att journalistskolor är elaka. Att de låter branschen utnyttja mig och ge mig hopp om en framtid som inte finns. Att de får mig att tro att jag har en chans. I verkligheten. Det har jag inte, skyndar dom sig snabbt att förtydliga innan jag fått upp kameran på axeln. Bara så jag vet.

Men jag tänker att allt handlar om perspektiv.

Jag hör sagor om en gammal tid där Göteborgs-Posten, eller nej, alla tidningar kastade pengar på sina medarbetare. De åkte jorden runt, de fick en vecka på någon ö utanför Spanien om de skrev 2500 tecken om den när de kom hem. Det var tio uppslag för ett och samma jobb och det fanns så mycket pengar och så mycket annonsörer och inga gränser. Det fanns Liv och Kraft och Inspiration och hur många parkeringsplatser som helst och alla sa alltid ja och solen sken varje dag.

Jag har aldrig varit med om det.

Jag har aldrig sett guldet och öar utanför Spanien. För jag har alltid vetat det här. Att det är hopplöst. Att jag aldrig kommer tjäna pengar, att jag kommer bli utnyttjad och utlasad och aldrig kommer ha ett fast jobb under hela min livstid.

När vi i skolan skulle ta en eftermiddag för att diskutera våra visioner och framtidsplaner så sa jag ”jag hoppas att jag får ett vik på en dagstidning” på frågan om vad jag skulle göra efter examen.

Där är våra krav. Där är våran världsbild. Men när hopplösheten är min utgångspunkt så kan allt bara bli bättre och härligare och på ett annat sätt.

För vi är ju underdogs utan att veta om det. Vi slåss i en motvind vi inte känner till för vi har aldrig suttit på cykeln med nedförsbacke. Och just därför har kreativiteten aldrig haft en bättre utgångspunkt.

Jag representerar den naiva ungdomsgenerationen av bildjournalister. Den där som tar sig själva på för stort allvar och slutat kallas sig för endast fotografer. Jag vet det här. Jag vet barnsligheten som rinner ur mina ord utan erfarenhet. Men jag vet också att gammal erfarenhet lätt kan bli ledsen. På grund av upprepade besvikelser och misstag.

Här står jag, helt jävla ung och oförstående, men ren från bakslag. Det är inget dumt och det är inget negativt. Det är fantastiskt, för tänk vad mycket nya och konstiga marker jag kan tänka mig att besöka, för att jag inte ser hålet i marken som jag så uppenbart kommer trilla in i. Tänk vad mycket nytt jag kan tänka, för att jag inte ser begränsningarna. Mina mallar är fortfarande rörliga.

Förändringen som tidningsbranschen står inför, kommer inte bli bättre av att man trycker ned de nya människorna i den. Den kommer att behöva varenda person som vill hoppa ned i okända grushål.