Category Archives: Fotograf Jessica Segerberg

Fotograf Jessica Segerberg

Söndagsreportaget om hockeyfabian och det borttappade minneskortet.

Posted on by superadmin

Fabian_Brunnstrom_1Ett fem sidor långt reportage om elithockey spelaren Fabian Brunnström som tidigare spelat i NHL. 

Det var tisdag och jag hade cyklat fyra kilometer på en jobbig mountainbike med stor kameraväska på ryggen. Fyra kilometer med ett 16 gigs minneskort i jeansfickan. Trodde jag.

Två dagar tidigare hade jag och sportreportern Johan Rylander träffat Fabian för första gången. Han är elithockeyspelare och har haft en del problem med att få in diverse puckar i diverse mål och det har ryktats om att han varit nära på att bli utköpt från Frölunda. Men nu verkar det vara en annan tid. Fabian verkar harmonisk och saker verkar stämma. Han tar i hand på parkeringen och jag hade nog väntat mig en tyst och bufflig person och någon som behövde bevisa något. Det visade sig vara fel. Fabian är inte den stereotypiska hockeyspelaren, men, vem fan är det egentligen?

Under de dagarna som vi var med honom på träningar, i gymmet, i omklädningsrummet – och satt på hans köksstolar medan sonen sköt nappar med en avsågad klubba – har han varit oerhört genuin. Han har varit en person som tar in och funderar. Som ärligt delat med sig av sitt liv.

Efter två hela dagar av svettiga omklädningsrum sitter jag på golvet i mitt rum med ett par jeans i knät. Fickorna är tomma. Bara helt tomma. Jag tar en banan, en vattenflaska och börjar gå tillbaka alla kilometer som jag cyklat. Kollar längst med alla vägkanter, under bilar och går in i kiosker och frågar om de råkat hitta ett litet minneskort utanför. Jag går hela vägen tillbaka till Frölundaborg och knackar på låsta dörrar med koder. Någon öppnar, jag kommer in. Jag går ända fram till isen, där jag stod allra senast och fotade vår spelare som sköt skott. Och där ligger den. Precis där man sätter ned skridskon för att gå ut på isen.

Två hela dagar av jobb. Jag tar upp kortet, går hem. Det händer bara inte.

 

Fotograf Jessica Segerberg

Hej stressen, mjölk i kaffet?

Posted on by superadmin

Fotboll_3_webHur hanterar man stressen som följer med på varje jobb, varje dag?

Det här med stressen. Det här med att det varit ett normal tillstånd den senaste två månaderna och att jag numera accepterat den. Bjudit in. Sagt hej och slå dig ned – mjölk i kaffet? Att jag börjat se den som ett kriterium för att jag ska kunna göra ett bra jobb.

Det är inte okej. Det är snedvridet.

Jag vet det redan innan jag sjunker ned i köksfåtöljen och hyresvärds-Eva tittar rakt in i mig.

— Ni måste vara rädda om er. Stress är början på allt.

Hon vet vilka väggar man kan krascha in i för hon har sett den precis vid pupillen. Fått bygga den från grunden igen. Tapetserat om. Spikat.

Mamma har gjort likadant. Men försöker fortfarande hitta rätt virke. Letar efter det starkaste hon kan hitta men det är lätt att det faller ändå, när det byggs på cement som inte torkat. Men hon är på god väg.
Skrattar oftare än någonsin och tycker att saker är genuint roliga. Har ett ljus i ögonen. Energi som vibrerar. Hon har så mycket att ge och så mycket liv att leva.

Och jag vet att jag vill jobba i 40 år till. Då måste jag också hålla i 40 år, och inte bara det, jag måste må bra i 40 år. Ha roligt. Jag måste förstå hur jag hanterar det här. Vilka verktyg jag måste skaffa och vad jag har rätt till.

Fotograf Jessica Segerberg

”Håll den här solrosen. Se glad ut i den här portöppningen. Klick klick. ”

Posted on by superadmin

Hostmode_2

Hostmode_3

Hostmode_1

Hostmode_5
Ett uppslag i helgens tidning om höstens mode.

Folk undrar ibland om jag gillar att fota mode. Jag vet inte varför, med tanke på att jag snart lagt fyra år på att plugga journalistik i olika former och bara jobbat på dagstidningar, så kan det ju verka rätt otippat. Men frågan återkommer igen och igen.  Som att det här med tidning egentligen bara är ett sidospår till det jag egentligen vill göra. Så är det ju alltså inte, trots att jag är person med bröst.

Men! Nu har dagen alltså kommit. Det skedde förra veckan. Höstens trender skulle skrivas ned och proffs skulle intervjuas och jag gav mig ut och hittade butiksbiträden från olika affärer.  Det var en klassisk grej;tala om vad du har på dig och vad du ska ha på dig. Håll den här solrosen. Se glad ut i den här portöppningen. Klick klick.

Det här med att kliva in i coola klädbutiker med en jättestor blomma; väldigt charmigt. Men,jag är jäkligt sur åt att kvinnorna på bilderna, utöver Emmelie med hunden, blev sötatjejer som tittar in i kameran. De borde ha gjort något mer. Sysslat med något. Det är så jäkla lätt att falla in i det där, det bara blir. Så fort jag tappar fokus och är stressad över att hitta folk eller rätt plats, så faller aktiv-människa-delen bort. Det är synd. Det får jag jobba på.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

”… och jag dröjer kvar lite extra för att se henne vända sig om för jag vet att hon har tårar i ögonen när hon gör det.”

Posted on by superadmin

MareikeochannaMareike och Svanberg på vår balkong. Den här helgen gick vi på utställningen I kroppen min av Kristian Gidlund och Emma Svensson.

Allt som är min bakgrundsinformation förstärker det. Jag känner honom genom dalmålet från sommarpratet, den självklara rösten i Värvet intervjun och jag känner honom inte alls. För han blir en symbol. För ungdom, för kreativitet, för cancer men framför allt för människan. Bara människa. Den rädda, ledsna och lyckliga och modiga. Den som alla är.

Det är också därför jag går dit en gång till. Dagen efter och den som är den sista innan utställningen plockas ned. Brukar aldrig göra sånt men det regnar och källarrummet ger mig en känsla av att leva så jag gör det, med Svanberg och hennes Tove och Emil.

Svanberg är fantastisk i sådana här lägen. Hon har så nära till känslor och jag dröjer kvar lite extra för att se henne vända sig om för jag vet att hon har tårar i ögonen när hon gör det. Det stämmer. Jag vill ta bilder av henne där i källaren omgiven av stora mörka printar och det slår mig att det här är en begravning. Eller en vaka. Jag har aldrig varit på en vaka, vet knappt vad det är, men det är så jag tänker nu.

En vaka.

Tjejerna bakom galleriets disk nickar tyst när man kommer in. Sitter med huvuden böjda. Ibland går de stilla genom de olika rummen och då sätter de hälen först. Resten av foten sedan och benen lyfts så medvetet.
Vi går ut ur källaren, vi har friska kroppar. Många år kvar.

Fotograf Jessica Segerberg

Minister som säger hej

Posted on by superadmin

Forsvarsministern_4

forsvarsministern_1Försvarsministern Karin Enström var och besökte några nyblivna GMU:are i Göteborg.

Tre dagar hade de hunnit klä sig i olika nyanser av grönt innan de fick ta i hand med en minister och pressa fram vad de ville med sina liv. Kanske inte helt lätt. Men Karin verkade glad och hennes sekreterare stressad, allt som det bör vara kanske.

Översta bilden till höger blev dragarbild på uppslaget och en i princip liknande bild blev etta (framside bild) på del två. Det var synd, eftersom det i princip är samma bild. Kändes som en stor upprepning i tidningen och jag hade hellre valt den när hon sitter på gräsmattan och snackar med soldaterna på insidan. Där är hon aktiv och något pågår. Och aktiv, alltid så jäkla mer intressant, särskilt om det är en person med makt och en person med makt som är kvinna.

 

Fotograf Jessica Segerberg

”Det är något med bestämda former och regler som gör att jag känner mig fri”

Posted on by superadmin

Hockey_4

hockey_1På första träningen stod jag i båset och fotade. En förbannad spelare kastade en klubba precis ovanför mitt huvud och den studsade från väggen och förbi mitt lånade halvmeterlånga objektiv och ned på marken. Då såg spelaren mig.

Jag är jävligt ointresserad av sport. Kan inga spelare, kan inga resultat, vet inga lag och regler och hänger inte med i allvaret. Men jag älskar att det är allvar. Att människor gör saker med stor intensitet. Mycket planering. Jag älskar känslan vid en hockeyträning och stämningen i en kall hall. Det är något med bestämda former och regler som gör att jag känner mig fri. Plats, tid och personer. Man tar dom ekvationerna och plussar ihop dom på olika sätt som blir nytt.

Ju mer jag  fotar. Ju mer spelare jag vet om, desto mer förstår jag att jag egentligen bara har helt fel ingång på det där. Att jag överhuvudtaget resonerar i termer  som ”sport” säger ju en hel del.  Som att påstå att man gillar det där med ”mat” när man egentligen tycker om spagetti.

Problemet är väll att jag inte vet vad som är min spagetti. Att det egentligen kanske är sättet man kokar den på, väljer ut och hur det känns när man äter den, som är min grej. Liksom allt runt om. Jag är jävligt ointresserad av sport och intresserad av exakt allt som har med den att göra.

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Två olika helger

Posted on by superadmin

Midsommar_1

Midsommar_2Denise Padron Benitez  under midsommar.

Det är helg och jag minns en annan. Midsommarhelgen med allt kroppsligt kaos. Med avslut och så fruktansvärt ny död. Ett gäng kompisar i en peugeot påväg till Hälsingland som slog upp ett tält de aldrig sov i. Blev bilen istället. Med ratten mellan benen och bakfyllan dunkande i nacken efter dansen till fyra på morgonen. Efter nakenbadet klockan ett.  Nu är det en annan helg i ett annat tillstånd i en annan stad och jag kommer hem från en färja, från ett jobb om miljö och solceller på en ö fylld med sken. Drack kaffe i en annan värld.

Som om Astrid Lindgren skrivit böcker om gamla människor som hittade på hyss, så skulle det vara på Brännö. Stället utan bilar men med packmopeder med tanter på. Och vilka kvinnor. Stöter bara på bestämda Lena Nyman-härliga kvinnor sedan veckor tillbaka. De finns på jobbet och på uppdragen och hemma och i bekantskapskretsen. De bara dyker upp. Har härliga streck längst med ögonen och brunbrända armar som viftar och typ linnebyxor i beige. Alla har linnebyxor. Jag vill också ha linnebyxor och ett hus på en ö och må fantastiskt och vara stark i min egen självbild. Med solceller. På taket.

Men kommer hem från en färja och ett jobb med reporter som gav så bra energi. Trygg och stark. Som att vi känt varandra länge och tänker lika. Är så uppe i varv. Snart tjugofyra och vet inte hur många år jag skrivit om mitt varvande som jag ser som något form av problem. Det är inte varven som är något problem, det är mina verktyg för att hantera det. Vissa veckor är bara i mitt huvud och i texter och i podcasts. Vissa veckor tänker jag inte på att min kropp finns, att sängen finns, hur tshirten känns mot min rygg. Känner inte för jag är bara digital och i mina hjärnbanor händer det väsentliga. Allt annat bara finns runt. Som en bakgrund. Som en smart telefon för simkortet och då ballar det ur. Jag känner hur det växer i min kropp, hur nacken är stel, hur axlarna knakar. Kroppen säger; hallå hallå, nu minns du mig inte. Nu glömmer du bort den andra världen man kan vara i.

Fotograf Jessica Segerberg

Skejtare och för lite plats i tidningen

Posted on by superadmin

Skatetavling_1

skatetavling_2

skatetavling_3

skatetavling_4Tävlingen Gbg Bowl Battle startades upp redan förra året i Actionparken. Klasserna junior, senior, master (35 +) och dam fanns. Så jäkla glad att den sistnämnda fick tillräckligt med anmälda för att kunna genomföras.

Det tog bara tre dagar innan jag lyckats pitcha in lite skejtare på jobbet.  Egentligen skulle jag ha skrivit också, men platsen i papperstidningen blev full pågrund av allt annat som hände under förra veckans Göteborgs Kalas. Så himla ovanligt när man är van vid en mindre tidning. Då är det snarare tvärtom. Tillslut blev det bara bilder på webben tillsammans med vinnarnamn i de olika klasserna. Jävligt synd, för jag tyckte dom blev bra och inte bara de vanliga coolt-trick-mot-himlen-bilderna. Visst fanns det någon sådan också, men jag har gjort det så mycket under sommaren att jag ville lägga tyngden på något annat. Typ skuggor och ytor. Och här fanns friheten eftersom jag bara skulle bevaka själva eventet och inte en speciell åkare.

Åh. Jag blir så jävla glad i det här sammanhanget. Det är en sådan jäkla inspirerande do it yourself aura kring sådana här event. Och skejtvärlden i stort. Det gillar jag. Att göra det själv och få det att gå hela vägen.

Fotograf Jessica Segerberg

”Till vänster kommer färgvågen i form av tolvåringar”

Posted on by superadmin

Yohio_2

Yohio_4

Yohio_1 Yohio spelade på Götaplatsen under kulturkalaset förra veckan. Vi åkte dit för att göra en kort grej för webben om hans fans.

Jag går över ett övergångsställe och det duggregnar. Stannar precis vid vägkanten för att ringa upp reportern när Yohio kliver ur en parkerad minibuss som jag inte ens sett. Allt är grått på Götaplatsen men ett hav av skrik och neonfärger närmar sig som en våg från sidan. Jag tar en bild från höften på den osminkade artisten innan hans kompisar ställer sig i vägen och mumlar ”inga bilder”.

Till vänster kommer färgvågen i form av tolvåringar. Alla har smartphones och tar bilder och filmar medan tårarna rinner. De är så jävla fina. Har suttit mot kravall staketet i flera timmar och har finaste kläderna på. Så fort Yohio försvunnit ur sikte dras alla ihop i små klumpar. Går igenom bildskörden. Nån har filmat hela händelseförloppet och någon har fått en närmare bild. Alla stirrar ned i sina telefoner.

Det duggregnar.

Fotograf Jessica Segerberg

Första veckan på Göteborgs-Posten

Posted on by superadmin

TidningMitt första jobb på GP. Frölunda hade träning och inom fyra dagar hann jag plåta ännu en. Säger en hel del om intresset för den klubben.

Min första vecka på Göteborgs-Posten är klar. Började måndagen i fågelunge format och slutade fredagen med att gå hem så jävla stor. Så jävla rakryggad och glad. Jag hatar att vara ny, jag hatar att behöva fråga om precis allt och be om hjälp och förklaringar till de minsta av grejer. Jag hatar att vara dum i huvudet.

För det är precis vad man är som ny, vart man än är. Man fattar inte sammanhang, hierarkier, strukturer och hur man förväntas bete sig. Man vet inte heller vilka alla människor som dyker upp, räcker fram en hand, säger sitt namn och berättar vad man ska göra, är. Det är så många människor som hälsat på mig att jag inte har en aning om vad de har för roll på tidningen. Är hen reporter? Bildredaktör? Fotograf? Ingen jävla aning. Det enda jag fokuserat på är att fatta vad för jobb jag ska göra, vad som förväntas av mig, och sedan göra det.

Tunnelseendet har sakta minskat. Axlarna har börjat falla ned från halsen och nu tvekar jag bara en halv sekund innan jag väljer att gå till vänster för att komma till fotoavdelningen. Jag hittar ingenstans i Göteborg, eller jo, till järntorget. Och hem. Och kanske  till Hisingen för alla skyltar pekar ju ditåt. Men annars jobbar jag sakta upp geografin genom minnen. Kopplar jobben jag gör till platserna och försöker memorera.

De här dagarna har utvecklat mig mer än månader på Biskops-Arnö. Och har varit dubbelt så roligt. Fan, det här är det bästa jag vet.