Tag Archives: Utställning

”… och jag dröjer kvar lite extra för att se henne vända sig om för jag vet att hon har tårar i ögonen när hon gör det.”

MareikeochannaMareike och Svanberg på vår balkong. Den här helgen gick vi på utställningen I kroppen min av Kristian Gidlund och Emma Svensson.

Allt som är min bakgrundsinformation förstärker det. Jag känner honom genom dalmålet från sommarpratet, den självklara rösten i Värvet intervjun och jag känner honom inte alls. För han blir en symbol. För ungdom, för kreativitet, för cancer men framför allt för människan. Bara människa. Den rädda, ledsna och lyckliga och modiga. Den som alla är.

Det är också därför jag går dit en gång till. Dagen efter och den som är den sista innan utställningen plockas ned. Brukar aldrig göra sånt men det regnar och källarrummet ger mig en känsla av att leva så jag gör det, med Svanberg och hennes Tove och Emil.

Svanberg är fantastisk i sådana här lägen. Hon har så nära till känslor och jag dröjer kvar lite extra för att se henne vända sig om för jag vet att hon har tårar i ögonen när hon gör det. Det stämmer. Jag vill ta bilder av henne där i källaren omgiven av stora mörka printar och det slår mig att det här är en begravning. Eller en vaka. Jag har aldrig varit på en vaka, vet knappt vad det är, men det är så jag tänker nu.

En vaka.

Tjejerna bakom galleriets disk nickar tyst när man kommer in. Sitter med huvuden böjda. Ibland går de stilla genom de olika rummen och då sätter de hälen först. Resten av foten sedan och benen lyfts så medvetet.
Vi går ut ur källaren, vi har friska kroppar. Många år kvar.

Att göra ett nytt urval och känna sig värdelös

Hanga Jag hänger mina bilder på Galleri Kontrast för någon dag sedan. Det här är en timme innan två glasramar for i golvet och blev förstörda. Nu är allt helt och fantastiskt fint.

Det här har varit den mest innehållsrika veckan jag nog någonsin varit med om. Det blev vår, en lillebror föddes, jag bytte ut hela mitt urval och dygnade en hel helg för att hinna printa ut och rama in fjorton nya bilder av sexton. Jag förstår inte hur det kan ta sådan tid. Jag förstår inte hur livet bara kan springa iväg och helt plötsligt är klockan sju på måndagmorgonen och två timmar senare sitter jag och halsar kaffe i en bil påväg mot galleriet. Jag älskar det. Sista sekunden när man lyckas och en kropp så uppe i varv att man tror att hela världen ligger där under dom nya conversen. Fart och puls. Producera och skapa.

Jag bestämde mig för att byta ut mitt urval efter redovisningen, jag fick höra att det var för lite bilder, att det kändes på ett sätt jag inte ville att det skulle kännas och det gjorde mig ledsen. Ledsen för att jag lagt ned så mycket tid och för att jag visste att jag hade bilder. Ledsen för att jag kände mig som en värdelös fotograf.  Möjligen att bristen på sömn som ersatts av stress och prestationsångest de senaste veckorna spelade in ganska mycket. Men det man behöver då är en person som min rumskompis.
Min rumskompis är värdens bästa Mareike Timm. Att hon finns i mitt stall av vänner är ofattbart. Det hon gjorde på gräsmattan utanför stugan var att skratta. Bara skratta, be om ursäkt och skratta igen.

— Värdelös fotograf? Du?

Och så plockade hon fram mina printar. Igen. Gjorde nya urval. Pushade. Tittade. Pratade. Och på en dag eller två hade jag mailat Anna Clarén och frågat om jag fick visa ett nytt urval. Så blev det också.

I morgon är det vernissage och jag kommer dricka vin och skratta. Galleri Kontrast ligger på Hornsgatan 8 i Stockholm, nästan precis vid slussen. Utställningen är så jävla fin.

Ni kommer väll?

 

Vernissage för Biskops-Arnö elever

I dag är det vernissage för klassen över mig. De har gjort sina slutprojekt på temat Bakom Rubrikerna och jag har hunnit sett en del innan. Det är bra. Riktigt bra och utställningen hänger på Galleri Kontrast med start från i dag klockan 12.00.

Jag ska på vernissagen och om du är smart så även du.

Glödhet och frusen

I kväll är det vernissage. Klockan 18.00 på fotogalleriet i Visby.
Ur nitton perspektiv har vi dokumenterat en liten socken som heter Fardhem. Jag har hängt på skolan med åtta och nio åringar. Det är så jäkla olika och häftiga projekt min klass har. Att man kan hitta sådana grejer på en så liten plats är otroligt. Och så är de så jäkla begåvade också. Fina klass.

Vi var så trötta. Så slut att när vi runt två i natt blev klara med våra portfolios gick vi och drack rom. Skrattade åt allt. Utspridda på soffor och golv. Nu är det vernissagedag och pirrigt. Alla känslor är antingen förstorade till tusen eller dämpade. Som en neddragen opacitet. Och i kroppen finns det ingen styrsel. Den far runt som aldrig förr och hittar inte hem men vill inte det heller. Vill leva mitt uppe i. Mitt inne i.
Det här.