Tag Archives: Frölunda

”Skrev man om en hastighetsskylt så skulle det vara en bild på en hastighetsskylt, det tyckte inte jag.”

131007_frolundatraning_2_web

131007_frolundatraning_3_web

131007_frolundatraning_4_webFrölundaborg i andra vinklar.

Det var hockey och  träning och kanske måndag. Frölunda förlorade hejvilt i diverse matcher och vi åkte två fotografer. En som filmade. En som klättrade runt bland tomma läktare och hittade speglingar i glasväggar. Min handledare Niclas säger ibland att jag inte ska vara så redovisande. På NWT kunde det vara tvärtom. Skrev man om en hastighetsskylt så skulle det vara en bild på en hastighetsskylt, det tyckte inte jag. Det tyckte inte Niclas heller och honom är det bra att lyssna på.

Söndagsreportaget om hockeyfabian och det borttappade minneskortet.

Fabian_Brunnstrom_1Ett fem sidor långt reportage om elithockey spelaren Fabian Brunnström som tidigare spelat i NHL. 

Det var tisdag och jag hade cyklat fyra kilometer på en jobbig mountainbike med stor kameraväska på ryggen. Fyra kilometer med ett 16 gigs minneskort i jeansfickan. Trodde jag.

Två dagar tidigare hade jag och sportreportern Johan Rylander träffat Fabian för första gången. Han är elithockeyspelare och har haft en del problem med att få in diverse puckar i diverse mål och det har ryktats om att han varit nära på att bli utköpt från Frölunda. Men nu verkar det vara en annan tid. Fabian verkar harmonisk och saker verkar stämma. Han tar i hand på parkeringen och jag hade nog väntat mig en tyst och bufflig person och någon som behövde bevisa något. Det visade sig vara fel. Fabian är inte den stereotypiska hockeyspelaren, men, vem fan är det egentligen?

Under de dagarna som vi var med honom på träningar, i gymmet, i omklädningsrummet – och satt på hans köksstolar medan sonen sköt nappar med en avsågad klubba – har han varit oerhört genuin. Han har varit en person som tar in och funderar. Som ärligt delat med sig av sitt liv.

Efter två hela dagar av svettiga omklädningsrum sitter jag på golvet i mitt rum med ett par jeans i knät. Fickorna är tomma. Bara helt tomma. Jag tar en banan, en vattenflaska och börjar gå tillbaka alla kilometer som jag cyklat. Kollar längst med alla vägkanter, under bilar och går in i kiosker och frågar om de råkat hitta ett litet minneskort utanför. Jag går hela vägen tillbaka till Frölundaborg och knackar på låsta dörrar med koder. Någon öppnar, jag kommer in. Jag går ända fram till isen, där jag stod allra senast och fotade vår spelare som sköt skott. Och där ligger den. Precis där man sätter ned skridskon för att gå ut på isen.

Två hela dagar av jobb. Jag tar upp kortet, går hem. Det händer bara inte.

 

”Det är något med bestämda former och regler som gör att jag känner mig fri”

Hockey_4

hockey_1På första träningen stod jag i båset och fotade. En förbannad spelare kastade en klubba precis ovanför mitt huvud och den studsade från väggen och förbi mitt lånade halvmeterlånga objektiv och ned på marken. Då såg spelaren mig.

Jag är jävligt ointresserad av sport. Kan inga spelare, kan inga resultat, vet inga lag och regler och hänger inte med i allvaret. Men jag älskar att det är allvar. Att människor gör saker med stor intensitet. Mycket planering. Jag älskar känslan vid en hockeyträning och stämningen i en kall hall. Det är något med bestämda former och regler som gör att jag känner mig fri. Plats, tid och personer. Man tar dom ekvationerna och plussar ihop dom på olika sätt som blir nytt.

Ju mer jag  fotar. Ju mer spelare jag vet om, desto mer förstår jag att jag egentligen bara har helt fel ingång på det där. Att jag överhuvudtaget resonerar i termer  som ”sport” säger ju en hel del.  Som att påstå att man gillar det där med ”mat” när man egentligen tycker om spagetti.

Problemet är väll att jag inte vet vad som är min spagetti. Att det egentligen kanske är sättet man kokar den på, väljer ut och hur det känns när man äter den, som är min grej. Liksom allt runt om. Jag är jävligt ointresserad av sport och intresserad av exakt allt som har med den att göra.

Första veckan på Göteborgs-Posten

TidningMitt första jobb på GP. Frölunda hade träning och inom fyra dagar hann jag plåta ännu en. Säger en hel del om intresset för den klubben.

Min första vecka på Göteborgs-Posten är klar. Började måndagen i fågelunge format och slutade fredagen med att gå hem så jävla stor. Så jävla rakryggad och glad. Jag hatar att vara ny, jag hatar att behöva fråga om precis allt och be om hjälp och förklaringar till de minsta av grejer. Jag hatar att vara dum i huvudet.

För det är precis vad man är som ny, vart man än är. Man fattar inte sammanhang, hierarkier, strukturer och hur man förväntas bete sig. Man vet inte heller vilka alla människor som dyker upp, räcker fram en hand, säger sitt namn och berättar vad man ska göra, är. Det är så många människor som hälsat på mig att jag inte har en aning om vad de har för roll på tidningen. Är hen reporter? Bildredaktör? Fotograf? Ingen jävla aning. Det enda jag fokuserat på är att fatta vad för jobb jag ska göra, vad som förväntas av mig, och sedan göra det.

Tunnelseendet har sakta minskat. Axlarna har börjat falla ned från halsen och nu tvekar jag bara en halv sekund innan jag väljer att gå till vänster för att komma till fotoavdelningen. Jag hittar ingenstans i Göteborg, eller jo, till järntorget. Och hem. Och kanske  till Hisingen för alla skyltar pekar ju ditåt. Men annars jobbar jag sakta upp geografin genom minnen. Kopplar jobben jag gör till platserna och försöker memorera.

De här dagarna har utvecklat mig mer än månader på Biskops-Arnö. Och har varit dubbelt så roligt. Fan, det här är det bästa jag vet.