– Men vart tror du att du ska få jobb sen? Hur kan du välja att lägga så många år på något som håller på att dö?
Fotografer och reportrar stirrar mig i ögonen och säger att de tycker att journalistskolor är elaka. Att de låter branschen utnyttja mig och ge mig hopp om en framtid som inte finns. Att de får mig att tro att jag har en chans. I verkligheten. Det har jag inte, skyndar dom sig snabbt att förtydliga innan jag fått upp kameran på axeln. Bara så jag vet.
Men jag tänker att allt handlar om perspektiv.
Jag hör sagor om en gammal tid där Göteborgs-Posten, eller nej, alla tidningar kastade pengar på sina medarbetare. De åkte jorden runt, de fick en vecka på någon ö utanför Spanien om de skrev 2500 tecken om den när de kom hem. Det var tio uppslag för ett och samma jobb och det fanns så mycket pengar och så mycket annonsörer och inga gränser. Det fanns Liv och Kraft och Inspiration och hur många parkeringsplatser som helst och alla sa alltid ja och solen sken varje dag.
Jag har aldrig varit med om det.
Jag har aldrig sett guldet och öar utanför Spanien. För jag har alltid vetat det här. Att det är hopplöst. Att jag aldrig kommer tjäna pengar, att jag kommer bli utnyttjad och utlasad och aldrig kommer ha ett fast jobb under hela min livstid.
När vi i skolan skulle ta en eftermiddag för att diskutera våra visioner och framtidsplaner så sa jag ”jag hoppas att jag får ett vik på en dagstidning” på frågan om vad jag skulle göra efter examen.
Där är våra krav. Där är våran världsbild. Men när hopplösheten är min utgångspunkt så kan allt bara bli bättre och härligare och på ett annat sätt.
För vi är ju underdogs utan att veta om det. Vi slåss i en motvind vi inte känner till för vi har aldrig suttit på cykeln med nedförsbacke. Och just därför har kreativiteten aldrig haft en bättre utgångspunkt.
Jag representerar den naiva ungdomsgenerationen av bildjournalister. Den där som tar sig själva på för stort allvar och slutat kallas sig för endast fotografer. Jag vet det här. Jag vet barnsligheten som rinner ur mina ord utan erfarenhet. Men jag vet också att gammal erfarenhet lätt kan bli ledsen. På grund av upprepade besvikelser och misstag.
Här står jag, helt jävla ung och oförstående, men ren från bakslag. Det är inget dumt och det är inget negativt. Det är fantastiskt, för tänk vad mycket nya och konstiga marker jag kan tänka mig att besöka, för att jag inte ser hålet i marken som jag så uppenbart kommer trilla in i. Tänk vad mycket nytt jag kan tänka, för att jag inte ser begränsningarna. Mina mallar är fortfarande rörliga.
Förändringen som tidningsbranschen står inför, kommer inte bli bättre av att man trycker ned de nya människorna i den. Den kommer att behöva varenda person som vill hoppa ned i okända grushål.